Vad vet jag om kärlek?
mängder av glass. Nej nej, detta är inget sådant. Utan de är bara min gamla vän
hjärnna som sviker mig igen. Trotts 21 år tillsammans, så verkar han inte vilja ställa
upp alla dagar, som jag önskar att han skulle. (Nej tack till att jag är sexistisk och
använder ordet han till min kvinnohjärna. Om jag vill han min hjärna ska vara en han
och heta Sune, så ska ni strunta i det.)
Jag har tre skolarbeten som har deadline på fredag. Och jag har naturligvis inte
börjat på något av dem. Eller, jag har börjat föröska, men sedan suttit där, precis
som nu och bara stirrar. Undrar när mina hjärna ska koppla ihop menigar, få ur sig
ord som som rinner ner i mina fingar. Men icke.
Svenska A arbetet är de stora problemet. Jag ska skriva en debattartikel om kärlek.
I uppgiften jag fick skickat till mig av min lärare, så var de kanske tjugofem olika
punkter och meningar om kärlek. I alla dess färger och former. Och jag ska kanske
anävända mig om tre av dessa, men lyfta upp speciellt en av dessa tre.
Mina kära vän Thailand var här för ett par dagar sedan och hade en briliant idé,
att vi kan ju sitta och disskutera igenom dessa punkterna. Så kanske du får lite mer
idér och så kanske skrivkrampen släpper lite. Visst visst, tyckte jag. Det låter skitbra!
Det var de också. Det var jättekul och intressant. Men att vi satt i 6 timmar och inte
ens kom igenom alla punkterna, är fan otorligt. Där satt vi och spånade vidare på
allt möjligt. Och undrade lite efter någon timma, att varför vi inte bandade detta
fenomen, eftersom vi själva vaknade upp ur våran diskutionskoma och undrade hur
i helvete kom vi in på det här, gällade denna punkten?
Kärlek är ju iofs något som man inte kan förneka, de finns överallt och ingetstans.
Den dyker gärna upp på ovälkomma tillfällen. Sedan när du söker den, finns den
ingetstans. Ganska givna saker, big news flash there!
Men de är ändå ganska sjukt hur mycket om kärlek som faktiskt existerar. Att de
växlar så mycket från person till person. Vissa saker tyckte jag och Thailand precis
samma sak om, men ibland var de punkter hon spann iväg på ett spår som jag aldrig
skulla kunna lukta mig till. Kärlek är ju överallt. Nästan allt kan du reltatera till antingen
kärlek eller hat, eftersom de är två såpass starka känslor.
Dock vill jag påpeka att jag inte förösker gå crazy här som lärarinnan i Donnie Darko,
som förösker printa in i sina elevers hjärnor att allt i livet går ut på Fear vs Love.
Donnie Darko har rätt. "Things aren't that simple."
Några av punkterna jag fick på min uppgift var frågor som Vad är kärlek? Vad är de
för skillnad på kärlek och förälskelse? Varför blir man kär i en viss person eller en
personlighetstyp? Är kärlek universell eller samma i alla länder? Vad innebär det att
älska någon? Är de skillnad på kärlek mellan unga och vuxna? Mellan syskon? Till
sina barn eller föräldrar?
Detta var bara några av punkterna. Alla var väldigt intressanta att disskutera, men
att nu sitta här och veta att jag måste, på två dagar, lyckas skriva om det. Det är
en annan femma.
Vad vet jag om kärlek? Jag tror att den synen jag har för kärlek är nu inte riktigt
som den ska. Jag känner bara hur jag börjar vrida och vända på mig, de riktigt kliar
i ryggmärgen på mig. Det är ett känsligt ämne, som ska skrivas ner till ett skolarbete.
Jag måste förösöka formulera mig korrekt och bra. Jag vill heller inte öppna upp mig
för mycket för en man som sitter uppe i Umeå, som aldrig träffat mig och kanske
missuppfattar allting. Detta är en riktigt ångestframkallande skrivuppgift.
Jag älskar Ellicka. Det går inte ens att beskriva i ord. Men annars gällande kärlek &
förälskeler är jag lost. Det skrämmer mig och jag undviker det. Jag vill tror på evig
kärlek, som hos svanar. Men jag vet att kärlek beror på hormoner. Du ser någon,
och du blir attraherad. Dina hormoner sätter igång. Man blir förälskad, och hjärtat
slår snabbare, man rodnar och vet inte riktigt vad man ska säga och göra kring
personen. Sedan blir man kär, och finner en trygghet. Man växer ihop som partner,
men de där lyckliga och pirriga har för längesedan flygit sin kos. Vi är djur som allt
annat, och uppbyggda på celler, och det är inget övernaturligt med kärlek då.
Eller är det?
Vad vet jag egentligen om kärlek? Jag kanske har en väldigt massa tankar och tror
på ett visst sätt, gällande vissa saker angående kärlek. Men vad vet jag egentligen?
Just nu känns de som ingeting. Fortfarande brainfreeze. En sekund passerar. En
minut. Snart yttligare en dag är förbi. Stirrandes och med lite lätt andnöd ser jag
hur datumet för deadlinen närmare sig. Men hur ska jag kunna skriva om något
sådant, när jag inte ens egentligen vet vad de är jag ska skriva om? Snälla någon,
berätta. Vad är kärlek?
Rå(v)djuret.
När jag var liten så var jag jätteintresserad av alla döda djur pappa tog hem. Han jagade
mycket på sin fritid och de var ofta de hängde ett livlöst djur utanför fönstret. Att se en
död hare som vinden vaggade fram och tillbaka utanför köksfönstret när du åt frukost,
var varken en ovanligt eller enligt mig obehaglig syn. Alla delade inte min åsikt. Som vänner
som blev förstörda att ett djur som liknade väldigt mycket deras egna husdjur, hängde
dött och stirrade på dom när dom skulle föröska äta. Inte alltid så poppis.
Jag var gärna med och tittade på alla gäs, älgar, kanier och rådjur som kom hem. Deltog
gärna i slaktning med. Jag kanske inte ville pilla med tarmar och plocka av hud, men det
var ganska intressant att se hur en annars, så vacker död gås kunde se så rå ut bara
några minuter senare.
Jag minns speciellt två slaktningar. Den ena var en gås. Faderskapet mitt skar upp halsen
på den och helt plötsligt öppnades dörren till en helt annan sida av detta döda djur.
Magensäcken blev synlig, och jag kunde se vad gåsen ätit innan han dog. Gräs, roligare
än så var det inte. Det längst ner i magen vart "väl hackat" gräs, som om en mästerkock
varit där och hackat de innan. Sedan stack de upp lite långa grässtrån som inte ens blivit
behandlade. Jag gissar på att den där stackars gåsen såg sin sista stund under ett frukost
bete vid en soluppgång på ett fält.
Den andra var när de hängde ett dött rådjur i garaget. De skulle flås och styckas, skäras
av ben här och där. Jag blev väldigt intresserad av benen, eller rättare sagt klöverna på
djuret. Så när dom vart avkapade var jag snabb på att knycka två stycken och gå på
"modeshow" runt om i trägårnen. Låtsades att de var min vackra fötter eller skor. Våra
kristna grannar verkade inte riktigt dela min entusiasm, när dom milt sagt förskräck tittade
över häcken och såg mig. Dom sa naturligivis ingeting, men dom tänkte nog desto mer.
Trotts detta har jag blivit ärrad på något sätt. Idag är jag precis livrädd för rådjur. Något
som min omgivning reagerat på. "Hur i helvete kan du vara rädd för ett rådjur?", är den
fråga jag fått ett antal gånger när detta samtalsämne dyker upp.
Ja, de är en bra fråga. Men jag är livrädd. Jag ritkigt stelnar till, kallsvettas och tror att
nu är den sista stunden kommen.
Dom har ju för de första har dom ju fyra stycken hårda ben. Som säkert kan ge en rejäl
vers av sparkar som man sent glömmer. Sedan har dom hornen. Vill du ha en snigel på
ögat? Nej, och absolut inte ett horn.(Jag har en gång fått en galje i ögat, och jag gissar
på ett ett horn är 7 resor värre!) Har någon lagt märke till deras intenstiva blick dom ger?
Dom spanar riktigt in dig på långt håll. Går sakta framåt och frustar lite. Visar att jag
har dig under kontroll. Dom skäller ju även som hundar, och de visar dom säkert gärna.
"Tar du ett steg närmare din jävel så skäller jag ett och endast ETT varningsskall, sedan
busar jag familjen på dig!" För det är ju sant, det är ju fan ett flockdjur också. Så möter
du ett rådjur, klart att du ska se minst sju till. Åtta arga rådjur, som inte kan vänta på
att hämnas för alla dödade kids genom åren.
I vintras var jag ute och åkte pulka med Ellicka. Vi hade tittat på hästarna som bor på
en bondgård mellan våran barndomsgata, Storegårdsgatan och Husbondegatan i Borås.
Det började skymma och vi var kalla, så de vart bäst att bege sig hem. När jag kommer
gående på den snötäckta grusvägen ser jag till min fasa hur en stort hårigt och horningt
rådjur valtsar ut på vägen. Stannar till och tittar på mig. Några sekunder senare, som för
mig kändes som någon minut kommer ett par till rådjur ut. Tätt efter de yttligare ett par.
Alla, förtutom de första går långsamt över vägen, och hoppar in på en åker. Det första
horniga rådjuret står fortfarande kvar.
Jag står öga mot öga med detta, för mig, vansinigt farliga djur och är livrädd. Nästan
så jag kommer kissa på mig. Jag har ju sett danska getter på Lalanida-djurpark, hur
dom stångar folk i rumpan. Är detta odjur något som en danskget, så är både jag
och Ellicka körda. Jag står stilla och vågar knappt andas när han granskar mig. Och
tankar om alla styckade rådjur och hur jag lekte med ett pars fötter när jag var liten
kommer upp, och jag tänker att nu är den där jävlen telepatisk, och han vet precis
vad jag gjort. Nu tror han att jag är en alldeles ursinnig jägare, och att min dotter som
sitter i en hårigmössa i pulkan är min lata jakthund. Under denna minuten tror jag
alla möjliga tankar. Hur han kommer springa fram och stånga skiten ur mig och Ellicka.
Eller hur han kommer skicka sina familjemedlemmar som torpeder för att jag grovjobbet,
medans han står och pustar ut den varma luften i sina lungor, och ler på ett sätt som
bara rovdjurs-rådjur kan.
Sedan vänder han huvudet och tittar mot sin flock. Dessa djur är nog en bra bit in i
hagen, och han tar ett steg närmare den, och snart står bästen själv ute på åkern.
Jag väntar en liten stund, tills jag ser att han kommit en bit bort. Sedan ser jag till
att börja springa. Springa fort förbi med Ellicka tjutandes av gläjde i pulkan över min
impuls spurting, som annars aldrig inträffar. Jag andas in den kalla luften, och känner
hur jag är svettig på ryggen. Springer snabbt förbi grusvägen och upp mot Storegårds-
gatan. Stannar till när jag kommit upp vid de första vita huset. Jag kan andas ut, vi har
överlevt denna mardröm!
Den Januarikvällen kom både jag och Ellicka hem i behåll. Men lovade mig själv att
aldrig gå ensam där igen. Iaf inte kring skymning, och inte utan en mobiltelefon.
Hur jag kan vara sååå rädd för rådjur idag, det vet jag faktiskt inte. Jag bara är det.
En annan lite udda och irriterande sak är att trotts min skräck av rådjur, och att jag
inpricip aldrig diskuterar detta vackra men fasansfulla djur, så fick jag ironsikt nog
jag smeknamnet 'Rådjursfittan' på en festival för ett par år sedan, men det är ju en
helt annan historia..
Börjar fundera över mina skoluppgifter..
Jag och Thailand gillar't iaf.
Till F.
inte beskyller dig på detta. Jag skriver ner tankar och känslor som JAG kände, som jag
hade, för snart 5 år sedan. Jag har kommit över dig, jag har kommit över aborten. Jag
är idag glad över att jag inte födde detta barnet, som skulle haft ett hemskt liv.
Jag skriver aldrig i inlägg att du gör något dumt, förutom hur ledsen jag blev av allt.
Jag går aldrig ut med detalijer om att du sagt något elakt, eller att du gjort något
hemskt mot mig. Jag berättar hur de var. Menar du, med handen på hjärtat att dom
två citat jag skrivit som jag skrivit att du inte sagt dom?
Två citat om din önskan att jag blev gravid den julinatten. Du drack en norrlandsguld
och hade den i handen, medans jag satt på internet och läste. Är de inte sant?
De andra citatet om att du gjorde slut, för 511 gången på julafton, är inte detta heller
sant? Jag skriver aldrig och säger att de inte är bara ditt fel. VI, du och jag, var skit-
dåliga för varann, och vi skulle aldrig klarar av oss livet med varann.
Du var en ängel många nätter, du var perfekt många tillfälen. Du hjälpe mig så gott
du kunde, som jag även skrev att jag inte hade mycket mer val än att flytta hem till
dig när jag rymde hemifrån. Och att de tog hårt på vårat förhållande.
Jag säger inte att jag inte ville bli gravid. Jag var totalt förvirrad och kände att livet
stod på kant. Jag ville ha en familj, som jag inte hade. Jag ville ha ett barn och kunde
ge kärlek. Jag vill göra dig stolt, och jag ville har säkerheten att ha dig kvar i mitt liv.
Jag säger aldrig att de är logiskt tänkande, eller de var rätt, för de var det inte. Men
detta ärhur jag, som ensam 16åring kände. Inskriven på ett behandlingshem för att
ingen trodde på mig och jag inte kunde tahand om mig själv.
Men kan du aldrig känna trotts dina änglastunder att du varit elak mot mig också?
Erkänn? Att jag i år fortfarande måste "gömma mig" för dina vänner, för att de slåss
ett krig för dig, ett krig som inte finns?
Och när detta ändå är ärlighetenskväll, ja, jag shottade sperma! Herregud, jag var
en bortkommen tonåring som inte visste in eller ut. Hata mig för de, men bara så du
vet, jag bryr mig inte om du göra det. Det är du som ödslar energin, inte jag! Jag har
kommit över dig, för år sedan. Jag var ett barn. En sjukt förvirrat barn med en kaotisk-
bakrund som stod och skrek: "Se mig se mig, märk mig, ta mig här ifrån!"
Jag blev inte gravid 2 månader senare med din bekanta. Jag blev de snabbt, men de
var inte 2 månader. De var 8 månader senare. Haha, kanske inte låter bättre alls. Ville
jag ha ett barn? Självklart! Förstår du hur hemsk och vilken förlust jag kände för att
"dödat" mitt egna barn. Men de var inte så att jag knullade runt. Och inte medveten
hade sex med folk för att bli gravid, nej. Jag hade sex med 1 person, M. Jag hade sex
med M 2 ggr. Andra gången hade vi inget skydd, till de komiska, som jag och M har
skrattat åt senare när han skojja och sa "Jag tror är steril", som han naturligvis inte var.
Jag tvingade aldrig M att behålla det. Vi kom fram till de gemensamt. Och anledningen
varför jag tycker att han är en idiot är för att han försummar sin dotter. Den som gör
de, är den inte värd att kallas idiot? Speciellt när jag har världens bästa, enligt mig,
dotter! Jag gör allt för henne och tycker att folk som har henne i sitt liv, också
naturligtvis ska göra det. Som just nu, och för en väldig lång tid, så tycker jag att M
inte gjort det.
Men en sak vill jag göra vädligt klart F, jag påstår aldrig att du förstört mitt liv. Jag
påstår aldrig att du är en elak fan. Jag påstår egentligen ingeting. Som sagt, jag skriver
av mina egna känslor om hur jag kände då. Skriv vafan du vill om mig, säg vad du vill.
Jag har större krig just nu att hålla i vapen i, än att försöka hålla upp en sköld mot dig.
Perioden 2006-2007 vi delade tillsammans var väldigt givande för mig. Jag blev en
starkare person och jag ser tillbaka de och ser mig som en liten, ensam, förvirrad,
patetiskt tonåring som inte ville något mer än få hjälp. Du försökte, men jag var ett
för stort lass för dig, precis som du var för mig.
Jag tycker personligen de mest visar hur blåögd jag var. Hur elak jag var som
försökte tvinga dig in i en papparoll du inte ville ha, och inte skulle kunna hantera. Mitt
fd inlägg var inget jag skrev för att hoppa på dig. Jag skriver bara i min blogg saker
som ploppar upp i mitt huvud igen och som jag känner att jag behöver ventilera. Jag
är mest en naiv tjej som förösker få lite fast grepp om livet, men använde sig av helt
fel metoder, som drappade dig hårt.
Jag har sagt till dig, att jag önskar dig all lycka. Att du är en väldigt vacker person som
kan erbjuda väldigt väldigt mycket om du släpper någon in. Stäng inte in dig, haka inte
upp dig på saker. Försökt ta på skorna en dag och gå ut och lev i nuet, istället för bli
förbannad över ett blogginlägg, skrivet om något som hände för flera år sedan. Skrivit
av en brud du inte bryr dig om längre, och inte har kontakt med!
Jag blev dock väldigt sårad över mycket. Precis som du blev. Jag har aldrig påstått att
jag är perfekt eller änglen som alla utnyttjar. Långt ifrån. Jag vet att jag inte är den
lättaste. Men de betyder inte att jag inte kan känna och tycka precis som jag gjorde då,
och gör idag!
Abortberättelse 2006-2007. Del 1.
livet." Så började en helvetes berättalse för mig som utspelade sig under 2006-2007.
Att min fd pojkvän, som för mig, var min första 'seriösa' pojkvän.
Egentligen började väl allt att vi fick en diskution en dag. Om de var hösten 2005 eller
våren 2006, jag minns inte riktigt. Men jag minns disskutionen jag och F hade. Om
depression, eftersom en kille på Bäckäng jag alltid minns som superglad, hade tagit sitt
liv. Jag och F som båda led och alltid gjort av depression och självmordstankar, så var
detta ett ganska hett ämne för oss.
Hur som började vi att träffas våren 2006. Och vårat förhållande blev nästan direkt en
olycksfågel. Jag var 16 år och trodde som alla 16 åringar att jag var vuxen, som jag så
långt ifrån var. Jag rymde hemifrån i April samma vår, och tvingades flytta in hos F.
Stackars F fick dras med mig i vårat, redan från början, skadade förhållande. Det vart
mycket alkohol, skurna handleder, tårar och polisdraman under den tiden. Men jag
minns fortfarande så tydligt den där Juli natten 2006, då han satt i sin skinnfåtölj och
tittade på mig, på bara de där osäkra men seriösa ansiktet som bara F kunde ha och sa:
"Jag hoppas faktiskt Anna att du blir gravid. Så att vi måste ha kontakt med varann hela
livet."
Inte sagt men gjort. Men som vilken dum tonåring som helst, som satt där och kände
sig mest ensam i världen. Jag hade brytit med familjen. Mitt och F's förhållande var stor-
migt och jag bodde egentligen i en väska. Jag svingades fram och tillbaka från plats till
plats, och den enda säkra tryggehten jag egentligen alltid hade med mig, var ett par öl
och en snusdosa. så jag beslutade mig för att ett barn, de ska jag ha. Naiv, jag vet.
I November, några månader efter jag fyllt 17 så var min mens några veckor försenad.
F var under denna tiden i några dagar på en Londonresa med några vänner, och ringde
hem och undrade om mensen inte hade kommit ännu? Och de var med en nervös röst
han frågade varjegång. Så en dag sa jag till honom, när jag låg i min gamla klippansoffa
och tittade på den 4 säsongen av Gilmore girls, att visst hade min mens kommit, han
skulle inte oroa sig. Säger jag men en gravidsticka i handen, som strakt lyste av en stort
blått plus. Skrikades "-Du är fan gravid Anna, vakna upp!"
F kom hem ett par dagar senare och fick reda på beskedet. Jag var gravid, och de var
med sorg och panik i ögonen han tog emot de där beskedet. Och på en sekund så
hade han bestämt sig, jag måste göra abort och de ska vara snabbt.
Det ville ju inte jag göra. Och innerst inne vägrade jag tro på att han ville de med, varför
hade han annars sagt så som han gjorde i somras? Han är bara panikslagen och kommer
att komma över på min sida snart.
Men så blev de inte, och en aborttid blev inbokad i December. F var nöjd och snart kunde
vi gå och lägga allt de här bakom oss. Jag skulle bara upp till SÄS, ta några piller och allt
skulle vara bra igen.
Abort dagen kom, F plingade på dörren på morgonen. Jag var inte redo, jag ville inte göra
abort. Det här är mitt, vårt barn.. Jag tänker inte göra abort. F blev rasande, och slängde
igen dörren i panik. Jag hörde inte direkt något mer från honom på ett par dagar. Inget
sms, inget svar i hans telefon. Tomt.
Några veckor senare så kände jag att nu får detta komma till ett slut. Den städningt
ledsna killen får ta och rycka upp sig, och sluta dricka. Han ska bli pappa, jag måste få ett
svar. Hur vi ska göra, hur vi ska lösa allt? Om vi fortfarande var tillsammans?
Jag satte mig på bussen och åkte ner till stan en lördag. Jag visste att som alla andra lör-
dagar så kommer F sitta på Trägårn -Resturang & Bar. Jag kom ner, ställde mig i kylan
på andra sidan gatan för att vänta, han måste komma ut snart. Han svarar inte i telefonen,
så de är bara att vänta.
Jag hade rätt, en liten stund efter dom stängt ser jag hur F kommer ut med sina Jocke Berg
galsögonen och H&M vinterjacka med bestämda steg. Han ser inte mig, men jag ser tydligt
honom. Han vänder sig om och stannar för vänta på någon. Så ser jag att de glider upp
någon vid hans sida. Emma, hans bästaväns fd flickvän glider upp och ställer sig nära vid
hans sida. Dom går sakta med säkert ner på vägen och de stannar en taxi framför dom.
Där står jag, en kall December natt och ser hur pappan till barnet i min mage, öppnar en
dörr och låter en tjej kliva in i en taxi, följt av honom.
Jag blev förstört, tårarna sprutade. Hur kunde han gå hem med en annan tjej, när jag är
gravid med hans barn?! HUr i helvete kunde han såra mig så. Hur kan han vara så elak
och spendera natten med en annana tjej nu?(Och jag vet i efterhand att mina misstakar
om att dom åkte hem tillsammans och spenderade natten ihop ej var falska av mig, efter-
som dom berättade att de var så.)
I panikens namn fick jag tag på Hanna, som skulle åka hem med samma nattbuss som mig,
och jag satt och grät hela långa vägen hem till hässleholmen och min etta på 34kvm. Jag
var helt förstörd, jag älskade ju verkligen honom, älskade inte han mig Hanna? Gör han inte
de? Älskar han inte sitt barn?
Sedan vändes min ledsamhet och jag beslutade mig att nu skiter jag i han. Jag ska fixa
detta själv. Han behöver inte ha en del i detta. Jag ska föda hans barn och ta hand om det
själv. Jag skiter i F nu, han har ingeting med mig eller barnet att göra. Han kan dra åt
helvete, jag vill aldrig mera se honom!
Dom där lovande orden höll i en dag. Efter några dagar tog jag tillbaka honom som vanligt,
efter alla gånger han gjorde slut med mig eller sket i mig, så var jag alltid lika glad när han
vissade minsta lilla känsla för mig, och jag blev knäsvag varjegång när han ungefär sa att
jag var okej.
Julafton 2006, och jag var över 12 veckor gravid. Gränsen var passerad, inget missfall.
Jag satt i min etta med min katt Saga. De var kväll och jag väntade på F. Han skulle komma
upp och fira lite jul med mig och mysa. Där sitter jag med julmat och julgodis och väntar,
men han kommer inte. Jag börjar undra. Är allt verkligen okej?
De var det inte. F ringde ganska sent och sa något i stil med: "Att jag har funderat och
pratat med mamma och pappa, och de här funkar inte. Du måste göra abort, och vi måste
göra slut. Vi har ingen framtid och jag vill inte bli pappa. Jag älskar inte dig."
Jag blev förstörd, jag ville ju bara ha honom tillbaka. Jag vill att han ska vara pappa till
mitt barn, jag vill att vi ska vara en familj. Men så blev de inte. F försökte ta livet av sig
och de blev böner och folk bad att jag skulle göra abort och låta F ha sitt liv tillbaka.
F sa att om jag gör abort, så skulle han ta tillbaka mig. Och jag ville verkligen inte, men jag
hade ett krav för de. "Jag gör abort, om du slutar dricka." Han sa att han skulle sluta med
det.
I början av Januari så åkte vi in för att göra ett ultraljud. Där låg jag, med benen isär i
den där jävla gynstolen och fick se ett litet barn sparka och hoppa inuti mig. F sa att de
ändrar ingeting, de måste bort! Läkaren tittade på mig och sa: "Detta är ett fullt friskt
barn, är DU verkligen säker på att du vill göra abort, du är i 4 månaden. Allt kommer nog
gå bra graviditeten ut."
Men ja, jag hade bestämt mig, jag var tvungen, annars ville F inte ha med mig att göra.
Jag bokade inte tid för abort, som skulle ske någon vecka senare. De skulle vara snabba-
ryck nu, eftersom de börja bli försent för att ens få göra abort.
Jag minns den Söndagen än idag. Hur jag med tunga steg gick in på gynmottagningen på
SÄS och fick ett antal tabletter framför mig. Läkaren förklarade hur jag skulle göra med
dom, och att när jag tagit tabletterna finns de ingen återvändo. Detta sätter igång en
förlossning, och barnet kommer inte överleva det. Jag nickade och sa att hon skulle kliva
ut ur rummet en stund, så jag skulle få göra de ifred. HOn vände sig, gick ut och den tunga
dörren stängdes.
Jag tog upp min blåbärssoppa ur väskan. Jag minns hur sjukt jag tyckte de var. Att jag
gått igenom problemet att införskaffa blåbärssoppa, så att jag skulle kunna svälja mina
abortpiller lättare. Jag har köpt blåbärssoppa för att kunna döda mitt barn lättare?!
Jag skruvade upp soppförpackningen och tog de första pillret. Öppnade munnen, la de
på tungan. Tog en rejält klunk blåbärsoppa och svalde först pillret. Sedan gjorde jag
samma saker ett antal gången igen. Nu fanns de ingent återvändo. Jag har precis gjort
mitt val. Ett val som nu ligger i min kropp, och dödar mitt egna friska barn..
9 Oktober 2010.
Okej, jag erkänner. Jag ljög, eller snare, jag gav ett Anna-löfte den 29/6 när jag skrev
"ska blogga imorgon". Nu är de oktober och ett antal månader senare igen för denna blogg,
som egentligen bara vart ordentligt aktiv under tiden när Ellicka låg i magen. Det var då jag
var 18 år och trodde att jag var något speciellt. Som många andra töser under 20 som inte
använder kondom och sedan får en liten guldfisk i magen. Sedan har bloggen blivit mer som
ett plank som jag skriver på då och då för komma ihåg saker, eller för att få ur mig något.
En ganska skön säkerhetslina när jag sitter ensam hemma en dag och känner att jag som
vanligt inte har någon att ventilera med.
Hur som, sedan Juni har de hunnit hända en hel del i mitt och Ellickas liv. Jag som skrev om
mina planer om en ny lägenhet för oss, och att börja skola etc så kan jag berätta att båda
dom sakerna gick som planerat. Vi fick våran 2a på Göta. Så nu bor vi jättenära dagis och
både jag och Pellan stortrivs.
Jag började skolan, och plugga upp mina gymnasiekurser på distans. Just nu Engelska A
& Svenska A. I Novmeber börjar jag med Matte A & Samhäll A. Skolan är jobbig som fan.
Engelskan går helt okej, de har jag egentligen inget stärre problem med. Men sitta i
Svenskan och skriva saker och lära sig regler man inte ens visste fanns, de är ingen
höjdare. Speciellt inte när man har dyslexi. Jag försöker, och de går, men det är lite av
en mardröm faktiskt. Jag har gått i skolan i 5 veckor nu, och jag säger med handen på
hjärtat att jag redan första dagen börja fälla tårar. Alla flashbacks från högstadiet kom
tillbaka. Jag insåg återigen att jag kan inte läsa, jag har svårt att skriva. Och skolsystemet
vi har, kan jag inte lära mig av. Eller det är inte sant, för jag lär mig. Men det tar mycket
mycket längre tid än för andra. Han det gjorts en skolfrom inspelat som Gilmore girls hade
jag kunnat allt. Olyckligtvis är de inte så, men jag kämpar vidare ändå. Jag ska få min
gymnasiekompitens och föröska stenhårt att bli tandsköterska. Och varje gång jag ångrar
mig, och undrar vafan de är för lamdröm jag har så får jag skölja ner det med en kopp te
och tänka "Jag gör ju detta för Ellicka. Hon förtjänar en bra uppväxt."
Andra mindre roliga saker som även hänt är väl som vanlgit egentligen. Jag och Ellickas
pappa är ovänner. Han förtjänar inte ens(enligt mig) att bli kallad för hennes pappa. Men
nu, pga av gener, så är han det. Men jag tycker han borde step up och bevisa det.
Gymtider, danslektioner, utgång med jobb och tvätttider är inte vitkigare än sin dotter.
Och eftersom jag skrivit allt detta här kommer jag få jätteskit för det. Men skitsamma.
Hallå eller, kan de bli värre än vad de redan är? Jag får redan tillräckligt med skit och gräl
över pga av honom, lite mer kan väl egentligen inte göra så mycket skilland. Burken är
redan full med mögel, så bring it on!
Sedan har de jobbiga men ändå naturliga hänt.. igen. Som vanligt fungerar jag och mitt
faderskap inte alls tillsammans. Jag hade ett väldigt intressant telefonsamtal tidigare i veckan
med far där jag fick berätta att han tycker att jag har gjort mitt val. Jag har "rymt hemifrån"
igen, jag utnyttjar bara honom för pengar och ger dom aldrig något. Så nu ville han, och
enligt han, familjen, klippa bandet med mig och Ellicka. Vilket för mig är än stor lättnad men
ändå en jättebesvikelse. Pappa och jag kommer inte överns, det har vi aldrig gjort, och de
kommer vi inte göra. Jag klipper mer än gärna med honom nu, ingen mer ångest för att jag
aldrig kan bli den dottern han vill ha. Och när jag ändå är igång och spyr ut mina tankar så
kan jag ju passa på att skriva:
Förlåt pappa. Jag kan inte hjälpa att jag är lik min mamma i personlighet och sätt. Trots att
du "försökte hålla isär oss" när hon var sjuk när jag var liten, så lyckades jag även bli som
hon. Jag ber om ursäkt att mamma räknande fel och att jag kom till världen. Att varje gång
du ser mig får du en klump i magen och att du hatar mig för att du bara yttligare ser en
version av Elisabeth. Förlåt. Även fast de inte är mitt fel. Mamma dog -92, jag var precis
fyllda 3 och jag minns inprincip inte ett skit om min mamma. Så tack så jättemycket, kära
pappa, att den enda bilden jag har av min mamma, är bilden du och din kära familj printar i
mitt huvud om hur dålig hon var. Nu är hon död, och jag får aldrig träffa henne. Men om jag
ska tro på era historier så skulle mamma inte varit något att ha, eller har ni ljugit?
Nu har jag fått kräkas ut alla nerpackade tankar, och återigen ger bloggen mig lite trygghet
som en mammasbröst att tutta på som liten. Jag ska föröska andas ut nu och kämpa
stenhårt för min och Ellickas vardag. Jag behöver inga andra, jag klarar mig egentligen
jävligt bra själv. Jag förösker berätta för Ellicka att hennes pappa är snäll och bra, så jag
inte gör samma misstag som min pappa. Hur förbannade jag ändå är på allt, och hur ledsen
jag ändå är. Förstår ni hur smärtsamt de är att titta sin 2½ åring i ögonen när hon frågar
när hon får träffa pappa, morfar eller mormor igen och inte kunna ha ett svar. Eftersom jag
finns och de människorna inte vill ha med mig att göra, så tar dom ett kliv tillbaka. Men vad
dom glömmer bort är att dom sårar en underbar tjej o förlorar sin chans att lära känna
henne.
Ellicka och jag för ett par dagar sedan.
Jack the Ripper.
till hennes lugnande Grease, så satte sig jag & R och kollade på From Hell. Jag som
redan innan alltid varit intresserad och skrämd av Jack the Ripper. Naturligtvis kom de
vanliga frågorna och rädslorna upp. Även andra läskiga, för mig, tankar som jag innerligt
hoppas är en twistedtanke hos mig som ingen annan tar efter och gör, för jag gillar det
svenska kungahuset.
Självfallet kom frågan Vem var Jack the Ripper? Och det fick dom ju aldrig reda på, dom
fångade aldrig den galna seriemördaren. Det var iaf var dom sa, men jag gissar på,
om jag ska tro på vad vissa terorier säger, att dom faktiskt fann den skyldiga. En av
teorierna pekar på att det var Prins Albert Victor, hertig av Clarence och Avondale, son
till Edvard VII av Storbritannien. Alltså ett barnbarn till Drottning Viktoria av Storbritannien,
regeringstid mellan 20 Juni 1837-22 Januri 1901. Teorin om varför är för lång att dra här,
men jag tycker ändå den låter ganska logisk. Och det är det som gör det hela så
skrämmande.
Om det faktiskt skulle vara så att de var någon i det Engelska kunaghuset som på
1800-talet brutalt mördarde kvinnor i Whitechapel, distrikt Est End av London, så betyder
det att kungahuset i sin tur visste om vem det var. Och därför aldrig blev dömd. Så en
stor fråga för mig är Vet dom om? Vet dom fortfarande idag om vem som var Jack the
Ripper?
Något annat för mig väldigt läskigt är att Drotting Viktoria fick flera barn. Det är
natulgitvis inte de jag tycker är läskigt, nästan alla får barn någongång. Men, hon fick
samanlägt 9st barn, varan ev var Prins Arthur, hertig av Connaught och Strathearn, far
till Margaret av Connaught. Och kan man sin svenskahistoria så vet man att hon var
farmor till Carl XVI Gustaf, alltå våran Kung. Det betyder alltså för det första var våran
Kungs farmor var kusin med den Prins Albert, som misstänktes vara Jack the Ripper.
Det i sin tur är, för mig, är lite intressant. För det betyder ju att vårat kungahus är är
släkt med Jack the Ripper. På långt håll, men det finns där.
Det kanske betyder att om nu det Engelska kungahuset visste vem seriemördaren var,
kanske det till och med är så att våran Kung idag vet vem han var. Men eftersom att
de handlar om familj så hålls detta tyst och går till graven med våra tiders regenter,
med undantag av deras barn. Så vem vet vad våran Kronprinsessa får höra på våran
regents dödsbädd, att hon faktiskt är släkt med Jack the Ripper?
Om en ny Jack the Ripper hade återvänt för göra samma sak, gå i samma spår så hade
den killen snabbt åkt dit. Polisen hade ju sett mönstret med på en gång. Men sedan
finns det ju alltid galningar och idioter. Vem vet, att det kanske finns någon i Sverige
som gör samma grejj. Att han ser mönstret på kartan hur flickorna i Whitechapel blev
mördarde, drar linjerna nästintill indentiskt på en Stockholmskarta. Och börjar därefter
sakta med säkert skära brutalt sönder flickor och bli vår tids nya Jack.
Något även sjukt, om du skulle koppla det till Sveriges kungahus, så kanske det är någon
som inte riktigt skulle godkänna att Prins Daniel gifte sig in i kungafamiljen nu den 19 Juni.
Och därav börja mörda kvinnorna, precis som Jack the Ripper, men även göra den vrida
saken att skicka ett litet paket till Daniel. George Lusk fick ett litet paket under tiden som
seriemorden i Whitechapel ägde rum. I det fann han en halv njure från en männsika.
Jag måste verkligen säga att jag inte har något emot Prins Daniel eller någon i kunga-
huset, jag tycker om dom och att dom gör bra saker. Men det kan som sagt finnas någon
galning någonstans som snappat upp alla dessa totalt sanslöst onödiga disskutioner om
Prins Daniels problem med hans njurar hit och dit. Och i sin tur börjar gå i ett mördarspår
som jag skrev, brutalt mördar flickor i t:ex Stockholm och sedan skickar en njure från en
männsika till Prins Daniel, för att att göra sitt yttrande.
Jag är rädd för Jack the Ripper, även fast han inte finns längre. Speciellt inte om det var
Prins Albert som faktiskt dog den 14 Januri 1892 pga av Syfilis. Men om galna släktingar
finns kvar, eller galningar överhuvutaget som beslutar sig att göra hemska upptåg och döda
folk igen finns, så är jag seriöst rädd. Så många nätter jag satt i min första lägenhet och
darrade att snart kommer han, snart kommer han och skär sönder mig och samman, precis
som han gjorde med Mary Jane Kelly den 9 November 1888. Det hände aldrig, som tur var.
Peppar peppar!
Dom här närmaste nätter och månaderna kommer jag vara rädd, för att långsamt låta
rädslan och oron lugna sig för detta, men att hoppa vidare till något annat. Men sedan när
den kyliga & dimmiga hösten närma sig kommer nog tankarna komma upp igen. Gå ensam
ute på kullersten i Borås en höstkväll kommer ni inte se mig göra. För jag är mesig och
tänker alldeles för mycket, men seriöst, jag är rädd. På riktigt. Du vet aldrig om en ny Jack
the Ripper slår till, i vilket mönster eller vart han kommer göra det. Såvitt jag tänker kan
det likaväl vara en förymd galning i Borås som får för sig att ha lite kul..
Börja plugga?
Ellicka har blivit mer förälskad i Rocky Horror Picture Show än vad jag är! Helt otroligt!
Både igår och idag har den där filmen gått om och om igen. Hon springer sina varm runt
i lägenheten. Dricker lite juice, kramar & pussar på mamma, nattar dockan, kollar lite på
filmen, in på toa och testar pottan, kollar i en bok, sedan kikar hon över på filmen igen.
Jag älskar verkligen filmen, varenda låt är alldeles underbar. Men att behöva höra intro
låten, när man bara ser den där rödmålade munnen 20ggr i sträck, då har jag en tendens
att börja tröttna. Vilket är synd, jag vill inte tröttna på den.
Men det är ändå kul att Ellicka gillar den. Så nu har hon lite att välja mellan. Gustaf,
Gilmore girls, Grease & såklart Rocky Horror Picture Show.
Jag har även börjat tänka mycket på framtid. Om hur jag vill ha det, vad för typ av jobb
och inkomst jag vill och behöver ha senare i mitt liv.
Så jag har funderat och kommit fram till att nu jävlar är det dags! Nu ska jag sätta mig
och fixa min gymnasiekompitens! Jag ska sätta med i en skolbänk igen, eller... egentligen
inte. För jag har pratat med Infoteket i Borås, men en riktigt trevlig farbor. Så jag ska
komma in och lämna in mina högstadiebetyg i veckan. Så han kan se att jag är godkänt i
Svenska, Engelska & Matte. Och belive it or not, men det hade jag faktiskt.
Så vi ska skicka iväg en ansökning om att jag får börja plugga distans i Borås redan i höst.
Och kommer jag inte in i höst, finns alltid våren 2011.
Jag vill börja plugga, jag vill bevisa dels för mig själv att jag kan igen. Jag vill börja plugga
100% och förösöka bli klar så snabbt jag kan. För sedan hade jag tänkt att jag skulle söka
in till tandsköterskelinjen i Borås och såklart då i framtiden bli tandsköterska.
Förhoppningsvis lyckas jag med detta. Jag får se positivt, ge mig fan på att jag kan!
Vem tror att detta laddade ansiktet inte kan klara skolan? Nä just det...
Jag är sugen på en vovve. Naturligtvis är det inte rätt läge för det. Men jag vill ändå
ha en. Eftersom jag inte planerat att skaffa några syskon för Ellicka i den närmaste
framtiden, så hade det varit mysigt med en till familjemedlem. Och om jag ska plugga
distan 100% kommer jag plugga hemifrån i några år, vilket betyder att jag skulle vara
hemma så vovven inte behöver vara ensam när den växer upp. Och att börja få en
mysig rutin på morgonen, med en morgonpromenad till dagis. En lång eftermiddags-
promenad och en kvällspromenad.
Jag vet jag är naiv, men hallå eller, om jag inte är det, så är det ju inte jag! Alla som
känner mig vet. Jag tänker något, gör de, tänker inte på konsekvenserna. Men jag
tror inte det hade varit jordensundergång med en hund. Många som har barn på 2år
skaffar ju 1 barn till. Vissa till och med tidigare. Vissa får ju tvillingar, trillingar eller
ibland fyrlingar. Så om jag hade skaffat ett hundbarn hade inga hus i amerika rasat.
En liten Zalka, Frank, Smith, Svante eller Moz?
Lunarstorm är dött!
som var något så stor från jag var 12-16 år. Jag vet att jag använde det under den
tiden, men har egentligen glömt bort det helt. Inte för jag såg den där länken i
morses så kom jag att tänka på Lunarstorm igen. Så jag loggade inte på mitt konto
och kollade igenom lite. Jag hittade lite bilder från när jag och Caroliungdomsgård
vad i Köpenhamn 2004.
Viktor, Linn, Paaso, Hanna, Jacob(?), Sebastian & Jag på Tivoli.
På någon tågstation påväg ner. Träffa en kille som hete Claus på tåget, han gav
mig en påse med körsbärstobak och lärde mig rulla cigg. Undrar vart han är idag?
Folk på McDonalds. Jag ser trash ut.
Agnes & Jag på tågstationen.
Hanna, Linn & en halvliggandes jag. Jag har blivit rejält åksjuk.
Agnes i kö.
Aiina & Agnes sover på vandrarhemmet.
Ett gäng trötta gårdare, sista dagen påväg hem. Och naturligtvis har jag på mig ett
förkläde. Det vart en udda fas, men jag älskar fortfarande förkläden!
Jag kollade även över min gamla blogg på Lunarstorm, och hittade även detta. En bit
saxat från ett inlägg skrivet den 23 April 2006, där jag reflekterar över min barndom:
"Jag, Andres & Christoffer lekte lastbilschuffören i öknen, på dagis. Jag var det snygga
bruden(som man alltid ser i sådana knepiga amerikanska filmer), hon som alltid skrek
högt, smekte håret och pussade alla karlakarlar. Anders räddade mig, den snygga bruttan
från skorpionerna i öknen. Alla skorpinoner som anföll lastibilen som satt fats i sanden.
Anders var min riddare, han fick en puss. Chrisoffer räddade mig från alla andra dumma
lastbilschufförer som ville sno mig. Även Chrisoffer blev en hjälte, och fick en puss. Sen
kom Anders & Chrisoffers föräldrar, så det gick hem. Åter igen var jag det sista barnet på
dagis."
Jag har en massa blogginlägg att läsa igenom på Lunarstorm nu, innan dom tar bort
sajten helt om 59 dagar.
Jamie Oliver.
på Jamie Oliver's program Hemma hos Jamie. Även fast killen precis lagade till en-
massa duvor, en riktigt obehagligt djur, så blir jag fruktansvär hungrig och sugen
på att gräva in mina tänder i dom där nakna fågelbrösten.
Det är något med Jamie. Jag lagar inte mat, jag bakar i bland. Men egentligen är
jag helt lost i köket. Mina planer blir alltid fel och rullar iväg på drift och det slutar
med en panna fyld med bränd pyttipanna. Matlagningsprogram är väl okej, men
jag kan inte komma ihåg något program jag faktiskt tittat på(alternativt några
avsnitt av Leila Bakar, men de är ju bakning, inte mat). Men jag minns att ända
sedan jag varit liten så har fastnat för alla olika av Jamies matlagningsprogram.
Jag vet att någon gång precis innan milleniumskiftet sände SVT Den nakna kocken,
och såvitt jag vet var det Jamies första matlagningsprogram. Jag minns att jag
som liten gillade det. Och varjegång under åren man råkat ramla över en repris
av det programet så blir jag alltid lika glad & intresserad.
Jag minns att för ett par år sedan sändes de i TV ett program som jag inte tror så
många svenskar tittade på, iaf inte svenskar i min omgivning, men jag vet att jag
verkligen fastnade för. Det var hur Jamie började föröska förbättra skolmaten i
Kidbrooke School, London Borough of Greenwich.
Ungarna på skolarna, som de flesta om jag förstår det rätt i England, äter onyttiga
skolluncher med friterat kött & pommes frites. Jamie satte ett förbud mot skol-
eleverna att äta "skräpmat" i skolan, något som inte gjorde ungarna nöjda.
Så Jamie fick en ralativt tuff start på skolan. Ungarna vägrade att äta maten han
lagade. Han gjorde även så att mattanterna fick mer jobb att göra när han började
introducera den nyttigare maten. Jamie behövede även överskrida deras tilldelade
matbugdet, som då låg på 7 pence per elev, som är cirka 4,33 svenska kr. Detta
gjorde att tanterna som jobbade i storköket hotade med att avgå.
Jamie drog då in en grupp från den Brittiska armen för att få dom att demonstrera
för damerna om hur man lagar mat kvickt och effektivt till många personer samtidigt.
Resultated som gav av Jamies kampanj, efter dom visat proragmet Jamie's School
Dinners, var att den Brittiska regerigen och deras dåvarande premiärminister Tony
Blair lovade att ta några närmare steg att förbättra den Engelska skolmaten.
Även skrev 271, 677 människor på en namninsamling på webbsidan Feed me better.
Namlistan var inlämnad den 30 Mars 2005 på 10 Downing Street, som är premiär-
ministerns residens. Efter detta förbjöds skräpmat som bl.a Turkey Twizzlers i skol-
orna. Dom startade även en politisktgrupp som fick namnet School Food Trust, som
finns till i avsikt att ge råd och hjälpa till med att förbättra skolornas mat.
Hur denna snart 4 barnspappa kan hinna med och göra så mycket förundrar mig.
Han har skrivit 14 böcker, och blivit pupliserad i andra. Gjort en lång lista med tv-
program. Jamie har ett antal välgörenhetsresturanger runt om. Kjedan kallas för Fifteen.
Idén med dessa resturanger är att unga människor som har alkohol & drogproblem,
unga utan jobberfarenhet och hemlösa skulle få en chans och tro mer på sig själva. För
att så småningom få möjligheten att bli kockar.
Välgörenhetesresturanger som dessa ligger runt om i England, som London, Newquay,
Cornwall. Dom ligger även utspridda i världen, i bl.a Amsterdam och Melbourne.
Jag sitter kvar här brevid min urdruckna mugg med te. Min senaspsmacka ligger
torr och oäten. Jag önskar att jag hade samma känsla för matlagningen. Att jag har
samma känsla för något. Och även jag kunde ha samma passion eller intresse så att
även jag en dag kunde bli någon. Jag vill också kunna bli en person som gör mycket
för dels sig själv, sin familj så som för andra. Jag vill en dag också hamna i ett meni-
ngslöst blogginlägg någonstans i världen, i ett land som inte mitt. Där något skriver
"De är något med Anna", precis så som jag tycker. För låt oss alla erkänna... Det är
verkligen något med Jamie Oliver.
Theme musiken till Hemma hos Jamie.
Hemma hos Jamie går varje vardag i Kanal 5 kl 13:35.
Mellanstadiefet.
mig verkligen jätteldsen. Jag har inte ätit ordentligt, och ätit godis, glass och druckigt
cola och gjort allt sådant där man inte får göra. Och inte tränat. Och resultated som
är nu är inte kul. Jag har problem att knäppa mina byxor. Jag har blvit väldigt rund
i ansiket. När jag har klänningar som har midjeband eller bälten ser jag verkligen
gravid ut under. Jag är inte nöjd.
Jag bryr mig egentligen inte om ustende. Kläder är de sällan jag införskaffar. Det
var verkligen längesedan sist. Smink använder jag inte, mer än mascara. Håret
vill jag väl färga, men de blir sällan, och jag har ofta en sexig utväxt. Plattar gör
jag ju så ofta jag kan, eftersom jag tycker mitt naturliga hår ser totalt fail ut.
Mina tänder ser verkligen förfärliga ut, och de är något folk har kommenterat hela
mitt liv och fortfarande gör. Hade jag kunnat ändra dem, om jag haft pengarna, så
hade jag det. Men nu lever jag med dem, och der är okej.
Men att gå upp i vikt, de är något jag verkligen inte klagar av. Det är ritkigt jobbigt
psyskigt för mig. Jag ska träffa mina dagiskamrater på Söndag, iaf Joakim. Och dom
brukar alltid säga hur smal jag är. Men vad ska dom säga nu? Hur okej jag ser ut
när mitt ansikte svullnat upp som en ballong, och mager flyter ut som om du tappar
en skål med vaniljsås över golvet. Jag är så lång ifrån nöjd jag kan bli.
Till och med R, som alltid sagt att jag varit väldigt smal sedan vi först träffades
erkänner väl, mot sin vilja dock, att jag lagt på mig en hel del. Jag har aldrig haft
en mage i hans närvaro innan, och jag vart smal. Men nu så har jag ju "ätit lite
fel och då blir det ju att man lägger på sig, men du är fortfarande söt och det
kommer jag alltid tycka." Tack, men jag vet inte, jag måste ändras. Om jag inte
trivs med mig själv, hur ska någon annan kunna göra det? Om jag inte känner mig
hälsosam mår jag sämre psykiskt för jag blir orolig för proppar, hjärtfel och hjärn-
blödningar. Nej nej, de måste bli ett stopp för detta! Nu får jag sluta upp med att
ha den här Anna Anderson, Mellanstadiefet-fasen. Nu får jag ta tag i mig själv!
Förra sommaren när ansiktet fortfarande inte fladdrat ut mot axlarna..
Kärlek.
Jag har glömt och säga hur glad jag är att jag har R. Och hur accepterande han är.
Att han förstår att han aldrig kommer vara nr 1 i mitt hjärta. Såklart är de Ellicka.
Men Morrissey är en väldigt klar nr 2. Sedan är de ju Jack White med, han går ju inte
att glömma. Men du ska inte oroa dig R, precis som du själv sa. Inte förens någon av
dem flyttar till Borås, då kanske du behöver oroa dig lite..
Moz ♥
2 Februari.
för de mesta. Hela förmiddagen spenderade hon att bli buren av mig, eller att gnälla tills
jag bar henne igen. Hon har inte viljat äta något. Allt jag visat, eller lagt upp har hon bara
skakat på huvudet eller slagit bort. Ett sätt att veta att hon verkligen är sjuk på är när
man frågar "Ellicka, vill du ha en pepperkaka?" och hon säger "Nej.", då vet man de inte
är bra. Hon som alltid pekar på pepparkaksburken, alternativt springer till den så fort
någon råkar nämna order 'pepperkaka' i en mening.
Idag har dagen annars vairt väldigt lugn. De är så fruktansvärt mycket snö ute, så det
har inte ens varit en idé att komma ut med vagnen. Man kommer verkligen inte fram när
de är så tjock överallt. Även fast dom ploggat, så har dom ju inte ploggat så man kommer
fram med en vagn, om man inte är nere i centrum. Busshållsplatserna är ju skitsvårt ock-
så. Som förra veckan när vi skulle till dagis vid kvart över 6 på morgonen. Jag & Ellicka
hade ju bara rena uren att min pappa sa att han kunde köra oss till busshålldplatsen för
de var så mycket snö. Men eftersom de var så tidigt att dom inte ens plogat upp våra
närmsta busshållsplatser, så de var inte förens några busshållsplatser senare vi faktiskt
kunde stanna och veta att här kommer bussen kunna släppa på oss.
Och nu är de ju ännu mer snö. Högarna är ju skithöga när man tittar ut. Dom går ju lätt
upp till höfterna och högre än så på vissa ställen.
Bort med snön nu, jag vill ha vår! Vill kunna gå ut och leka med Ellicka i en park eller
något. Veta att hon inte blir skitkall efter en stund, även fast man pucklat på henne jätte-
mycket med kläder.
Idag är de 58 dagar kvar tills jag åker till England. Önskar de var nu typ. Eller inte nu
eftersom jag är sjuk. Eller, jag önskar att jag var frisk och att de var nu! Saknar Chris
något så otorligt. De är så sjutk svårt. Att vara totalt dökär och inte kunna vara nära den
person. Inte kunna se eller höra dens röst varje dag. Usch. Men men, 58 dagar som sagt!
Nu ska jag och Pellan mysa lite i soffan. Hon är alldeles varm och supergnäll. Ligger här
brevid och gnuggar sig i ögonen. Min lilla loppa!
Ellicka för några kvällar sedan. Precis innan läggdags passar hon på sova i kattkorgen.
1 Februari.
Nu var de ett tag sedan, igen, som jag inte bloggat. Men jag har varken egentligen
haft tillgång till internet, eller faktiskt tiden att lägga på att blogga. Sedan kanske de
även har varit att viljan verkligen inte har funnits. Jag har inte varit sugen på bjuda
in folk i min och Ellickas vardag, när vi haft fullt upp och väldigt rörigt omkring oss.
Men saker börjar väl bli lite bättre, hoppas jag! Och jag har saknat att blogga de
senaste, de är ganska skönt att skriva av sig. Ibland om de har eller hänt eller jag
gjort något speciellt, eller om man faktiskt vara varit nere och köpt morötter eller te.
Kan ju börja med att berätta, vad de flesta som känner mig faktiskt redan vet, är
att jag träffat någon. Detaljer om hur vi träffats känns lite för röriga för att slänga upp
här nu. Men han heter iaf Chris, 27 år och är från Plymouth, England. Så de är en bit
mellan oss...
De är såklart något fruktansvärt jobbigt, men de hindras oss båda från att inte skynda
oss in något. Vi är tvingade att ta saker långsamt, som naturligtvis är jättejobbigt!
När man träffar någon och båda vill spendera varenda sekund med den, så går de inte.
Så nu är de mycket telefonkontakt(tacka Gud för Skype!) och sms som gäller.
Han var här under Oktober förra året. Och jag var nere i England under en vecka, över
nyår. Och jag åkter tillbaka för 9 dagar den 31 Mars, alltså över påsken.
59 dagar kvar!
Folk kanske tycker "men hallå, en gammal britt, ni bor inte ens i samma land, whats
that all about?" Ja, då får ni tycka så. Detta är något VI är väldigt glada över. Jag har
träffat något Ellie trivs med, och jag trivs med. Vi alla trivs med varann. En person jag
kan göra precis allt med. Som från första sekund vi sågs bara har varit precis rätt, de
finns ingen tvekan från något håll. En person jag utan problem kan sitta, och har,
pratat med i 16 timmar, och sedan för man måste gå, så tvingas man skiljas åt.
Jag hoppas verkligen att allt går som vi vill, Jag & Chris. Jag är verkligen kär och glad.
Sedan andra saken, som jag kanske redan berättat om, är att jag började jobba i
Dec förra året. På ett ställe som heter Midvoice. Min kära gamla högstadie kamrat
Jimmy jobbade redan där, och hörde av sig helt otväntat och undrade om jag skulle
vilja börja jobba med honom där. Och naturligtvis ville jag de!
Jobbet är väl inte ett jobb som skriker Anna, men jag trivs bra. Folket som jobbar där
är verkligen supersköna och dom gör verligen jobbet. Så de är jag tacksam över, att
jag får chansen att jobba där, även fast de kanske inte ser så ut!
Ellicka växer så de knakar. Hon växer ut kläder, och lär sig säga nya ord hela tiden.
Och ungen är ju en liten charmapa. De är så sjukt, de är helt otrolit. Att hon är en
liten människa, en liten människa som jag gjort! De går inte beskriva känslan, men
man är så lycklig och stolt att ha henne omrking. Och nej jag ska naturligtvis inte
ljuga, för de kan vara ett rent helvete ibland me!
Som exempelvis härom natten, när Ellicka fått en dockvagn av sina morföräldrar, och
hon bara älskade den. Hon älskade den såpass mycket att ungen vägra sova utan den!
De var en lång kamp för mig att föröska få mig och Ellicka att fåplats i min lilla 75cm
säng. Sedan att ha Pellan brevid, skrikandes i örat, sparkandes och sträckandes efter
sin lilla vagn, de var inte lätt. Så man föröske få henne nöjd på alla möjliga sätt. Ställa
vagnen jättenära sängen så hon kunde se den, men hon nöjde sig naturligvis aldrig!
Men de mesta är bara mysigt och bra. Även fast de är tröttsamt. Ellicka bor för de me-
sta heltid hos mig. Någon helg då och då har hon bott hos Markus, eller som när jag var
i England över nyår. Mening är att Ellicka nu de närmaste ska börja bo 2 veckor i mån-
aden hos Markus. Och resten hos mig. Så de är skönt att bo hemma just nu när man
jobbar och allt, så man kan få lite hjälp med allt från Ellies morfar, mormor & morbror.
Att gå upp kring 5 varje morgon, stressa iväg till dagis, sedan jobbet för att jobba till
17 och sedan hämta upp Ellicka, komma hem, äta, duscha och allt sådant är jobbigt.
Och nej, jag är inte speciell som gör de, jag vet att alla gör sådant! Men för de betyder
de inte att jag kan tycka de är jobbigt, och tar på krafterna.
Sedan kanske ni undrar varför jag sitter här och bloggar mitt på dagen, ska jag inte
jobba? Jag sitter hemma med Ellicka och ser på Nickelodeon just nu och har en nasty
bihålsinflammation. Hoppas hoppas att den går över snart, jag orkar inte vara sjuk!
Huvudet känns jättetungt, som man bär omring på en stort klump med bly.
Slänger in lite bilder från England, lite på Ellicka. Ni märker.
Jag & Chris lillasyster Fionn, St Agnes.
Fionn & Chris, St Agnes.
Chris & Marcus, Falmouth.
Cameron, St Agnes.
Jag & Chris. Väntar på bussen från Plymouth till London för att åka hem till Sverige.
Glada in i de sista. Plymouth.
Ellicka hjälper Morfar att skotta igår.
Skyffla skyffla.
Liten i miniatyr snöhydda.
Nu ska jag föröska börja blogga på heltid igen. Om inte, på återseende!
1 September.
The World is New!
stå i och förösker koncentrera mig på de och att vara igång med Ellicka så mycket jag kan!
Och när vissa personer gör en glad, förösker jag koncentrera mig på dem och de verkliga
livet istället för sitta här framför datorn och stänga in mig själv. Hör och häpna, jag har inte
ens spelar Wow på flera dagar!
Och nej, jag har aboslut inte träffat någon ny om någon skulle undra de, jag är inte direkt
i någon rush för göra de. Jag är inte ens säker på att jag vill ha någon vid min sida på ett
väldigt bra tag.
Just nu lagar jag mat och ska väl slappa lite framför tv en stund. Och sedan blir de tvätta
massa för hand, inte lyckats få mig en tvätttid, sugit!
Igår gjorde jag något som jag faktiskt inte tycker jag gjort på länge, nästan inte på år. Jag
vet att jag gjort de, men igår kändes de mer som förr på något sätt. Jag brukade(och gör
fortfarande!) älska att sitta i en konstig position och bara se film efter film med en kopp te
i handen. Igår såg jag The Green Mile(grät floder), Almost Famous och nästan hela Bat-
man filmen som gick på tv. Jag har insett att Wow har pausat mitt liv i några år.
Wow har gett mycket mycker roligare saker, gett mig chansen att lära känna nya männi-
skor och komma i konakt med englska mer. Men nu är de nog dags för mig att lägga av.
Nya expansionen lockar mig inte ett dugg och jag känner att jag hellre lägger min tid och
engri på Ellicka och hitta mig ett jobb och kanske spara ihop och resa någonstans.
Save Ferris - The World is New. Glöm inte att kolla i HQ!
Hejdå!
Inga ord.
AF har svårt att hjälpa mig skrivas in etc för jag inte har barnomsorg, för dom kan ju inte
hjälpa någon som inte kan ta emot hjälpen. Kommunen kan inte riktigt hjälpa mig med
barnomsorg för jag inte är arbetsökande hos AF....
Vad i helvete?!
Panik!
Papper papper papper. Måste fylla i 1000papper, 1000 papper varje månad. Är trött, har
skrivkramp. Orkar inte alla dessa papper. Pappe 1, papper 2, papper 3. Men nej vänta,
vart försvann papper 2? Ellicka är du pappertjuven? Ja de är du! Papper 2 ligger inte här
för Ellie la de i soporna.
Jobbsök, har du B körkort? Nej. Har du gymnasiekompitens? Nej. Jag beklagar, du är
körd! Fyfan, denna dagla ångest som växer sig större och större. Ångest, huvudvärk,
magont.
31 Okober har jag ingen lägenhet längre. Vart ska jag och Ellie ta vägen då?
Jag har inget jobb, så Ab bostäder och Akelius och alla andra vill inte hyra till oss.
Panik panik panik. Bah, ja, jag är mes, men har panik. Får la skylla mig själv.
Hej hjälp mig få ett jobb, hjälp mig få en lägenhet, hjälp mig bli något. Hjälp mig vara
en bättre förälder, Ellicka förtjänar de bästa.
Kan forstätta söka jobben jag inte är kvalificerad mot, och dom jag är de för tar alla
snorungar.
Lilla natten.
Snart ska jag tvingar mig ner i sängen. Är trött, men inte sova trött, som vanligt. Typsikt.
Lite ledsen innan midnatt.
då var man ju myndig. Men de var också jättejobbigt att fylla 18, just för man blev myndig.
I år hade jag inte direkt sett fram emot att fylla 20, jag vet inte varför, men de vara bara
som en obehaglig känsla. Visst, 20, systemet, kan vara skönt att man kan få tag på en
Aquatini jordgubb under en varm dag utan att behöva be någon annan. Annars är de
ju inte så mycket mer skojj än att man faktiskt blir äldre, man lämnar barndommen helt.
Men de var så att jag faktiskt sett fram emot 1 sak med att fylla år. Vi har snackat om en
tid att åka ut till Mallas stuga. För att fira att Emrich(mallas lillebror) som fyllde år den 3
Aug. För att få en chans att umgås med Teddina som flyttar till Nyköping när som. Och för
att få fira MIN 20 års dag.
Men nej, med allt som är jobbigt, men alla kriser och allt skit som händer just nu får jag
sitte hemma imorgon och ha en helt normal dag. De är abolsut inget fel att vara med
Ellicka. Mest grejjen och veta att mina vänner åker ut och kommer ha roligt utan mig,
när själva planen är att jag skulle vara med dom.
Bara själven tanken och veta att dom är där ute imorgon och spelar kubb utan mig pga
av att en viss person inte vill hjälpa till att tahand om sin dotter, enbart för såra mig.
Enda aledningen han inte vill ha sin dotter 1 natt är för att jag inte skulle få ha kul, för
att han inte vill göra mig några tjänser för han tycker jag är dum.
Visst jag kanske sagt onödiga saker, men jag personligen tycker verkligen inte jag är
den enda. Och vissa saker förtjänades att säga.
Men men, hur som helst går ju detta inte göra något åt nu. Men om jag kanske borde
säga grattis M, du lyckades verkligen såra mig. Jag är faktiskt riktigt ledsen. Riktigt led-
seden över att missa sista helgen med min ena bästa vän, missa fira min andra bästa
väns lillebror och framförallt missa chansen att få fira mig, att unna mig en paus från
vardagen. Sedan är jag även riktigt ledsen och veta att enda jävla anledningen varför
jag inte får en chans till ha kul är för att du inte vill att jag ska ha de, för du ser till att jag
inte får de, för du är sur och tycker inte jag förtjänar de, för du inte vill lägga ner 1 sekund
av din tid när du vet att de gottgör mig.
Hoppas du har kul ikväll ute med dina vänner och du har kul imorgon när du har din 7(?)
fria helg och vecka, och att du får dig ett riktigt mysigt skratt över att du är överlägsen, att
du får som du vill, att du "vinner" och vet med dig att nu sitter Anna alldeles patetiskt och
ensam hemma och tycker synd om sig själv, gött.
Detta kanske är ett onödigt inlägg, som kanske bara gör M ännu mer irriterad. Ett inlägg
som kanske förstör ännu mer för mig och Ellie. Ett inlägg som faktiskt skulle kunna såra
M. I sådana fall ber jag om ursäkt, inte mer än så kan jag göra. Är jag ledsen så är jag,
och borde få skriva av mig mina tankar. De lättar på trycket, hjälper mig att få en blund
inatt.
