En proffsig morsa och en mesig & rädd mamma.

Datum:2008-06-27 Tid:03:29:58
En kväll på BB, några dagar efter Ellicka föddes så satt vi och åt kvällsmat i allrummet.
Såklart var jag & M sist in, och kvällsmaten hade egentligen slutat serveras en halv-
timma tidigare än vad vid kom dit. Men någon trött sköterska plcokade fram pålägg &
smör. Varmt vatten fanns fortfarande kvar i en termos till mitt te. Vi bredda några
smörgåsar var och pyntade dem med ost eller prickigkorv. Jag fixade te, och M varm-
chocklad. Ellicka låg alldeles still brevid i sin lilla sovbalja och vi rullade den försiktigt
fram till ett bord där man kunde se tvn. Vi åt sakta samtidigt som vi kollade på tvn.
'My name is Earl' gick på tv, och de var ett ganska roligt avsnitt och vi smålog då & då.
Men när jag väl satt där så kunde jag inte mer än med att kolla ut över de mörka, tysta
rummet och snegla på den enda andra mamman där. Hon satt i mörkret med sin
lilla bebis med mycket hår på huvudet och smsade. Jag var så avundsjuk, där satt
hon som en proffsmamma och såg inte rädd ut för 5 öre. Hon kunde sitta och amma,
och höll sin bebis utan darrningar. Och hon grät inte, och man såg inga spår på att
hon hade gråtit. Jag var så avunsjuk och ledsen på samma gång. Jag vågade inte
hålla min dotter, jag vågade knappt röra henne. Jag kunde inte sitta och amma. Varje
gång vi skulle byta blöja var de M som bar våran lilla tjej fram och tillbaka från sköt-
bordet. Jag skämdes riktigt och kände hur tårarna började bränna i ögonen när jag
satt där och drack mitt Earl Grey och tuggade på min torra macka. Jag minns hur jag
snabbt kollade på Ellicka som var så liten och skör och sov som hon sprungit 1000
mil. Jag minns ritkigt hur osäker jag var, men tittade snabbt på tvn igen för att försöka
få mig att tänka på annat. Jag smålog åt 'My name is Earl's cops avsnitt samtidigt
som jag tryckte i mig min sista kvällsmat.

Jag berättade hur jag hade känt för M senare på natten och han undrade varför jag
inte sagt något till mamman som kunde hålla sin bebis perfekt. Jag visste inte varför,
och jag vet fortfarande inte varför jag inte bara sa en liten komplimang om hur duktig
och självsäker hon verkade vara.

Den kvällen var troligtvis en vädligt stor kväll i mitt liv, eftersom jag fortfarande minns
den och tänker på den ganska ofta.
Funderar hur mamman och flickan har de nu. Om flickan fortfarande har lika mycket
svart och tjock hår. Undrar om hon någonsin kände som jag, eller om hon förblev
coollugn och proffsig. Hur som helst tror jag inte hon minns den kvällen, iaf tror jag
inte hon minns den kvällen som jag gör. Och jag, M & Ellicka finns nog inte ens kvar
i henne minne, så som hon finns kvar i mitt.

Första natten med Ellicka.

Datum:2008-05-06 Tid:21:09:21
En stund efter Ellicka var född så tog barnmorskan henne ifrån mig för att
mäta, väga och kolla temperaturen och allt annat som dom måste kolla
på nyfödda bebisar. Jag fick tillfälle att resa lite på mig och ta av mig mina
blodiga strumpor, för tydligen hade jag glömt att ta av mig strumporna och
haft på mig dem under hela förlossningen.
Efter en liten stund kom hon tillbaka påklädd, men en stor rosa rosett i
håret och invirad i en blå filt. Barnmorskan la ner henne vid mig och jag
kunde inte mer än titta på henne när hon låg där alldeles lugn och tittade
men sina mörka ögon och räckte ut tungan åt alla håll. Efter en stund tog
M henne så att jag kunde få gå och kissa, något som tydligen var vädligt
viktigt efter man tryckt ut en liten bebis. Jag reste på mig och gick till bad-
rummet. Minns hur förvånad jag var att de inte gjorde mer ont att kissa än
vad de gjorde, eftersom jag sytt 1 stygn och fått slitningsskador där nere.
(Dock visste jag inte att smärtan skulle komma samma kväll och hålla i
sig i många dagar.) När jag väl kissat och skulle tvätta händerna kollade
jag i badrumsspeglen och till min fasa får jag se min ansikte. De var helt
förstört, helt blåprickigt och 2 stora blåa ögonbryn. Jag hade lyckats ta i så
med hela ansiktet när jag krystade att jag spräckt varenda blodkärl i ansiktet.
Jag försökte inte tänka på de och vandrade ut till sängen igen och la mig.
Bara tittade på M som hade en lugn Ellicka i famnen. Barnmorskan frågade
vad vi ville ha och dricka till fikat, och sedan smög hon sig ut för att fixa.
En kort stund senare kom hon in med fikabrickan. Vi lar ner Ellicka i en
liten säng dom hade inne i förlossningenrummet. (En säng som skrämt
mig till och från under förlossningen. En blå träsäng med en nalle på,
en sådan säng man endast ser i skräckfilmer.)
Där satt jag och M alldeles tagna att vi nu faktiskt hade en dotter, samtidigt
som vi åt våra smörgåsar och drack juice. Jag var törstig och roffade åt mig
den sista juicen i M's glas. Jag hade lite problem att sitta, så jag fick luta
all min vikt på ena skinkan, för att sedan byta till den andra.
Ellicka sa inte ett ljud när hon låg i sängen, jag tror allt hon somnade till
en stund, och de kan jag förstå, hon måste varit lika trött som jag.

Efter fikat kom barnmorskan in och sa att de var dags för mig att ta en
dusch, något som tydligen också var vädligt vitkigt när man var nyförlöst.
Jag tackade inte direkt nej till en dusch, skulle vara skönt att få bort allt
svett och blod från kroppen. Så barnmorskan gav mig en handduk och
nyakläder, sedan sa hon hejdå till M och Ellicka eftersom hon skulle gå
av sitt skift. Hon följde med mig till duschen och vi småpratade lite.
Hon tyckte att jag var duktig under förlossning och att jag var alldeles för
artig, eftersom jag bad och ursäkt hundra gånger efter jag skrikit eller
svurit. Sedan småfnissade hon lite åt mig ansikte som jag hade sådan
panik över och lovade mig att om 1-2 veckor kommer alla prickarna vara
borta. Något som jag inte trodde på, men idag vet att de var sant.
Vi sa hejdå och jag gick in i den lilla duschen. Jag tog av mig kläderna
och blodet bara rann och droppade ner för mig. Tur att barnmorskan
gjort vädligt klart för mig innan att man blöder mycket och länge, för
annars hade jag nog trott att min sista stund var kommen.
Men gud så skönt de var att ställa sig i duschen, men de kändes jätte-
konstigt att tvåla sig över magen. För nu kändes de mer som en jäst
bulldeg. Den var inte alls hård länge, bara tom och "fladdrig". När jag
tvålade in ryggen råkade jag komma åt plåstret som satt där jag fått min
ryggmärgsbedövning och jag fick lite småttpanik. Jag trodde att vattnet
och tvålen rann in i ryggmärgen och att jag kanske skulle bli förlammad.
Jag sköljde snabbt bort att tvål och vill bara torka mig jättefort och komma
därifrån. Men varje gång jag nästan fått av duschen helt(jag lyckades
aldrig få av den helt, jag hade ingen energi att vri åt knappen, så duschen
smårann hela tiden) så började blodet rinna ner för benen så jag var
tvungen att skölja av dom igen. Tillslut tröttnade jag på de och drog på
mig mina obehagliga nättrosor och slängde i en jätteblöja. De blodet
som rann ner för benen torkade jag bara bort med handduken.
Sedan gick jag ut och möte en man i korridoren, jag tyckte allt att han
tittade lite förundrande på mitt ansikte, och de gjorde han säkert.
Sedan kom jag in till M och Ellicka igen och jag hoppade upp i sängen
och kunde fortfarande inte förstå att vi har en dotter nu.

Efter några timmar gått och några alvedon slinkit ner så kom en snorkig
barnmorska in med en rullstol och sa att nu var de dags för oss att bli
förflyttade till BB. Så vi röjde snabbt ihop våra grejjor och jag sattes ner
i rullstolen och fick Ellicka i famnen. Jag var såklart livrädd att hålla henne.
M tog våran BB-väska och resten av sakerna och följde efter mig och
tanten ut i korridoren. Precis utanför förlossningen vid hissen träffade vi
på ett annat par som fått barn samtidigt som oss. Tydligen var de bara
minuter emellan. Dom var också påväg att bli förflyttade till BB.
Så vi trängde in oss i hissen. 2 rullstolar, 2 barnmorskor och 2 killar
som båda hade väskor och en bilbarnstol i händerna. Mannen, som
var samma man jag sprang på i korridoren efter duschen frågade lite
tyst: "Vad blev de förnågot?" "En flicka, och ni då?" svarade jag.
"Vi fick också en flicka.", svarade han tyst. Sedan dog våran
konversation. De var bara den ena barnmorskan som pratade lite och
deras flicka som gnydde lite. Annars var de bara hissen som lät.
Rundan till BB tog jättelång tid eftersom dom höll på att bygga om sjuk-
huset. Så vi fick gå på alla möjliga konstiga ställen för att komma fram.
När vi väl kom upp rullades vi in i ett litet rum med en dubbelsäng.
Jag reste på mig sakta och la Ellicka i sin sängbaljan, den snorkiga
kärringa önskade oss lycka till och försvann sedan med rullstolen.
Sedans stod vi där ensamma jag och M och visste nog inte riktigt vad vi
skulle göra.

Efter en liten stund kom en barnmorska in. Hon satte en liten lapp i
Ellickas sovbalja med mitt personnummer och att hon var en flicka.
Hon fick en liten hjärtformad lapp där de stod 'Ej kissad' på. Hon
förklarade lite om vad som gällde på BB, vilken knapp vi skulle trycka
på om vi behövde hjälp. Hon pekade på en liten madrass som låg
i mitten av våra ihop skjutna sängar och sa att där kan eran flicka sova,
för dom gillar att vara nära. Barn som får närhet bli trygga barn.
Hon kände lite på min säng och märkte att de in var låst, utan rullade
isär från den andra. Efter några försök att låsa den fick hon gå och
hämta en annan barnmorska. Så til min förvåning kom de in en kort
manlig barnmorska, jag trodde knappt de fanns några manliga
barnmorskor. Han kom iaf fram till att min säng var sönder, de gick inte
att låsa, så dom var tvungena tt byta ut den. Som dom rullade iväg med
min säng och kom sedan in med en ny. Den gick att låsa, så dom låste
den, önskade oss godnatt och sedan gick dom.
Där stod vi coh visste inte vad vi skulle göra, så vi la oss för att försöka
sova.

Efter en stund så började Ellicka låta, och vi trodde att de kanske var
pga av att hon gjort något i blöjan. Och rätt hade vi. För när vi öppnade
upp blöjan låg de en stor svart klick. Sedan fick vi lite panik, hur gör
man? Hur fan byter man på en blöja? Hur ska man ta i henne så man
når? Vi ringde på klockan och den manliga barnmorskan kom.
Han vissde oss och de såg jättelätt ut för honom. Ellicka fick en ny
blöja och allt var frid och fröjd. Vi gick ut och la oss i sängen igen, fast
denna gången fick Ellicka sova på sin lilla madrass mellan oss.
Efter någon/några timmar började hon gny och skrika. Jag gissade på
att hon var hungirg och la henne vi bröstet och hon bröjade sugan direkt.
Dock slutade hon aldrig suga, utan hon somnade till ibland. Och varje
gång jag flyttade lite på mig för att dra på skjortan så började hon skrika.
Så i 4 timmar under första natten låg jag halv sovandes med Ellicka
tuttandes på mitt bröst. Resultatet av de var 2 vädligt såriga bröstvårtor.

Morgonen därpå, efter vi överlevt första natten med våran lilla flicka fick
jag lite småskäll av en barnmorska för att jag låtet henne tutta så länge
på mig. Jag ska inte fungera som en napp, utan de får något av våra
lillfinger göra. Men de var inte så lätt för oss att veta, eftersom inget sagt
de till oss. Och jag kunde inte listat ut de när jag låg halvdöd i sängen.
Första natten på BB med Ellicka gick bra, äve fast den var intensiv. De
andra nätterna fick vi lite mer rutin på de hela, även fast Ellicka var jätte-
hungirg hela tiden och skulle äta med max 2 timmar emellan.
Även fast de är jättekönt att vara hemma och kunna äta när man vill, få
se på tv och allt sådant man bara kan göra hemma saknar jag tryggheten
och lugnet på BB. När M alltid var med och man alltid kunde trycka på en
knapp om man var de minsta osäker eller ville ha några alvedon.


2 bilder på en trött mig och en trött Ellicka. Sedan på fikabrickan.
Sista bilden är på M och Ellicka i sovbaljan uppe på BB.

Jag bjuder även på denna bilden, så här ser man ut när man krystat
sönder sitt ansikte och haft värkar i flera timmar:

(Dock syntes de bättre i verkligheten, men lyckades aldrig få någon
bra bild på det, tråkigt nog.)

Förlossningen.

Datum:2008-05-01 Tid:19:53:28

Natten till 25 April satt såklart jag och M uppe alldeles för länge framför datorn.
Speciellt eftersom vid båda var trötta och att han skulle vara på jobbet klockan 7.
Vi kom i säng en bit in på natten och M somnade direkt. Själv la jag mig ner på
rygg(något som jag annars egentligen inte kunde för att bebismagen tryckte så
på lungorna), och så smekte jag magen samtidigt som jag kollade på tv.
Efter ett tag började jag få ont, men jag tänkte inte mer på det, eftersom jag fått
höra "Du känner när det är på riktigt eller ej".
Mellan 2-3 började jag känna att smärtan blev lite värre, den gick liksom inte att
koppla bort även fast jag rörde på mig eller föröskte koncentrera mig på tvn.
Efter 3 började jag faktiskt kolla hur ofta jag fick smärtan, och till min förvåning
kom dom med ca 8 minuter emellan och då började jag fattade att nu är de nog
dags. Jag försökte puffa på M och få honom att tycka synd om mig för jag hade
ont, men han verkade inte fatta när jag sa att jag trodde att jag hade värkar. Sådär
höll de på tills klockan 5 ungefär då jag gick upp för att ringa förlossningen för att
fråga när jag skulle ta de seriöst. Jag fick rådet att ta de lungt hemma eftersom
värkarna var så lång emellan, men jag var välkommen upp när jag ville.

Jag fick ett ryck och lite småpanik och fattade att nu gäller de, jag måste fixa.
Så jag slänge köksduken i tvätten(tyckte att de blev lite renare hemma, men de
blev de egentligen inte alls), sedan hoppade jag in i duschen för att göra min
fin inför första mötet med bebisen. Efter blev de stressad, platta håret snabbt och
packa ner de sista i BB väskan. Jag hade gjort en käck liten lapp med kryss-system,
så att jag lät skulle kunna bocka av vad som låg i väskan och ej, men jag var ju så
nervös att jag bara kryssa i allt och slänge ner saker jag trodde jag skulle behöva.
Jag föröskte fåtag på min pappa för att berätta att nu är de på G, men nådde honom
aldrig. Istället fick jag tag på pappas sambo Eva som erbjödsig att direkt köra upp
oss till förlossningen. Tur var väl de, så slapp vi taxi.

Vid 7 kom vi till förlossningen och hälsade på någon barnmorska som jag såklart
glömde av namnet på sekunden efter. Hon släppte in oss i en rum och satte på
en ctg för att kolla Skruttens hjärtljud och hur mitt värkarbete gick.
Och på skärmen brevid mig så tickade Skruttens hjärta så fint och under såg man
en remsa med värkan. Och så glad jag blev, de var ingen inbildning, jag hade värkar
på riktigt, så snart kommer väl vi bli föräldrar.
Barnmorskan ville undersöka mig hur öppen jag var och se om vattnet gått(eftersom
jag hade bruna flytningar så ville hon se om de kanske var missfärgat vatten pga
av Skrutten kanske bajsat). Undersökningen var ingen höjdare, de sved riktigt i
underlivet och värkarna kom på de mest olägliga tiderna. Jag var iaf öppen 2 cm
(kände hon efter en väldigt plågsam undersökning), men hon kunde inte säga om
de var vattnet eller bara blod/flytningar som kom ur mig. En läkare kom och gjorde
en undersökning och visst var de vattnet som gått, dock hade Skrutten bajsat i
så vi fick inte åka hem. Utan dom ville ha bättre koll på oss eftersom de var bajs i
vattnet. Så istället skulle vi ut och promenera tills lunch, för att sedan se om jag
öppnat mig något mer och fått igång värkarbetet. Så jag och M vandrade ut på de
tråkiga sjukhusområdet ihopp om att jag skulle öppna mig mer.

image211
Sista bilden med mig och bebisen i magen.

Efter en liten lunch bestående av falukorv och potatismos, och ett antal kraftigare
värkar så skulle vi byta till ett riktigt förlossningrum. Eftersom jag bara hade öppnat
mig 1cm så beslutade dom att de skulle sätta mig på dropp för att få igång värkarna
Så jag fick byta om till en sexig sjukhusskjorta och nättrosor och så fick jag in en
katet i handen och långsamt for droppet igång. Hon frågade om jag ville ha smärt-
lindrig, men tackade nej och tyckte väl att även fast de gjorde on klarade jag mig.
M sprang iväg för att köpa sig något att äta(eftersom endast mammorna får mat på
förlossningen/BB, dåligt nog). Barnmorskan lämnade mig och satte på radion för
att jag skulle slippa ligga där ensam i rummet i totaltystnad. Så där låg jag ensam,
med slem/blod rinandes ur mig, med vagt värkarbete och låten 'See you later aligator'
kom igång och de kändes förjävligt. Där låg jag och skulle föda barn och behövde
få den låten i huvudet.
Klockan blev nästna 3 och jag kände att nu jävlar gör de ont, nu vill jag ha smärt-
lindrig. Värkarna blev kraftigare och visste inte ritkigt om jag skulle stå, sitta, vrida mig
när dom kom. Barnmorskan tyckte att jag skulle vänta tills de var skiftbyte, för då kunde
min nya barnmorska förklara lite mer och se vad för smärtlindrig som kunde passa
just mig. Så efter lyckoönskningar lämnade barnmorskan oss i väntan på de nya.
En stund efter 3 knackade de äntligen på dörren och våran nya barnmorska kom in.
(Jag glömde naturligtvis bort namnet på henne också, även fast jag gillade henne.)
Hon undersökte mig och jag var öppen 3-4cm och hon tyckte att de var dags att
beställa en ryggmärgsbedövning. Visst, så länge jag slipper den här smärtan så blir
jag glad.

Tiden gick och den där narkosläkaren kom aldrig. Vi ringde på klockan och försökte
få dom att skynda på sig, men istället gav dom mig lustgas och tyckte att jag skulle
försöka med den. Den slängde jag ganska snabbt, för den hjälpte inte alls. Jag blev
inte borta, men inte heller bekväm och de lät som om jag var en dykare varjegång jag
andades in. Tillslut gjorde de så jävla ont att jag inte längre kunde hålla mig, varje
gång jag kände att en värk var påväg fick jag sådan panik att jag bröjade gråta. Jag
orkade inte mer, ville inte ha ont. Jag bad om att få bli dödad medans jag kramade
sönder M's händer så de riktigt knäckte till. Jag försökte slappna av, men de var svårt.
Jag lyssnade på radion och helt plötsligt så ringer killen i radioprogramet upp min
gamla svenskalärare från Tullen, Åsa och pratade med henne. Så mitt i alla smärts-
amma värkar så låg jag och lyssnade på när radioprataren och Åsa pratade. Jag
minns inte riktigt om vad, minns bara att radioprataren helt plötsligt började sjunga
en låt, och han sjöng den jobbigt och dåligt(något som jag tror Åsa höll med om...).
Efter känslan att seriöst vilja dö, efter känslan att de är inte värt de nu orkar jag inte
mer, vill gå hem och skita i allt så kom äntligen narkosläkaren. Han pratade om med
mig om något jag inte ritkigt minns, men jag minns att han nämnde 'getingstick' och
att han tyckte att jag skulle ta lustgasen, som jag sa att jag inte ville ha. Dom vände
mig till sidan och narkosläkaren och en barnmorskan småpratade om kortegen som
Teknis höll på med. Och de irrterade mig något så fruktansvärt att dom inte visste vad
dom snackade om, kortegen skulle inte alls vara på lördag, utan på Valborg, var dom
dumma eller?
När han väl skulle lägga ryggmärgsbedövningen så hör man hur en telefon ringer
och vips så var narkosläkaren fast i ett telefonsamtal medans jag låg där och dog.
Efter detta minns jag inte så mycket mer, för smärtan var så otrolig att jag var helt
borta och önskade mig enbart ur livet eller att dom skulle skära upp mig direkt.

Barnmorskan sa att nu borde nog ryggmärgsbedövningen börja hjälpa, men de
gjorde den inte. Jag låg och skrek och skrek fitta rakt i ansiktet på någon barnmorska,
men bad om ursäkt varjegång. Jag skrek och klagade över att fruktansvärt tryck jag
hade i rumpan. Varje värk som kom så gjorde de så fruktansvärt ont i rumpan och
jag visste knappt hur jag skulle göra. Jag knäckte M's fingrar, greppa hårt i sängen
och skrek rakt ut. Barnmorskan sa att ryggmärgsbedövningen hjälper ju bara mot
smärtan, men kan inte göra något mot trycktet. Och varje värk som kom så blev
trycket bara värre och värre. M låg och klappade mig i håret något som uppskattades
då en värk kom när de verkligen pinade i hela kroppen. Efter en stund sa barnmorskan
att hon ville känna på mig, och de gjorde sjukt ont. Jag var öppen 6cm tror jag. Hon
sa att hon skulle öka droppet lite så att värkarna blev kraftigare och höll i sig längre.
Men jag låg och snyftade "Nej, dom är kraftiga och långa nog, inte mer".
Droppet ökades och värkarna blev nog ännu kraftigare. Jag började bli så brorta att
jag faktiskt knappt minns hur allt gick till.
Tillslut började jag iaf omedvetet trycka på under varje värk, något som jag tror barn-
morskan märkte för hon sa att hon ville undersöka mig hur öppne jag var. Men jag
bönade om att slippa de, för varje gång dom känt på mig så hade jag fått så ont. Men
efter lite tjat så fick hon känna på mig och tydligen var jag öppen 10cm. Och att nu
är de dags att börja krysta, de där därför du har ett sådant tryck mot rumpan.
Någonstans mitt i den vevan när allt var som mest förjävligt så hörde man bara
hur de brötade till och de blev mörkt i rummet. Elen gick och allt blev tyst. Jag
kände hur M och barnmorskan kollade lite osäkert omkring sig och av någon
anledning så minns jag bara talet 11 under strömavbrottet. Nästan tur att jag
var så borta, för då blev jag inte lika rädd. (Efteråt fick jag höra att dom inte kunnat
se några hjärtljud på bebisen i magen efter de, för dom fick inte igång maskinen
igen.)

Hon la mig på sidan och satte ena benet i något stöd medans jag hade panik över
trycket i rumpan. "Jag måste bajsa innan jag krystar", de var de ända jag kunde
säga i alla smärta. Barnmorskan föröskte förklara att alla känner så men du ska
krysta nu och inte bajsa. "Men jo, jag måste bajsa innan", men de fick jag inte.
Iställer bad hon mig börja krysta. Jag började ta i men var säker på att jag skulle
bajsa. De var mycket spring i rummet(3 barnmorskor och M), och jag bad M att
gå ut från rummet, av någon anledning. Jag borde egentligen bett den snorkiga
barnmorskan som jag inte ens träffat under värkarbetet, utan som bara kom in.
Hon övertalade iaf mig, som tur var, att M skulle få komma in igen. Så hon gick
och hämtade honom och jag började krysta.

Jag tyckte inte smärtan var så jobbig, utan var mest utmattad och trött. Jag tog
i under varje värk, men var lite osäker på när dom kom och när dom slutade.
Så vissa studer kände barnmorskan mig på magen och sa att jag var alldeles
mjuk, nu får du inte krysta, vänta på en värk. Iblnad förstod jag inte att de var en
värk och bad mig krysta. Men jag kände iaf hur trycket kom allt mer länge och
längre ner.Hon vände mig på rygg, och varför minns jag inte. Hon hade en varm
handuk på rumpan och fingrarna i underlivet och petade lite där hon sa att jag
skulle ta i. Och varjegång jag gjorde rätt minns jag bara att hon sa "Bra" , "Ta
en nytt andetag och ta i ännu mer"
. Hon bad mig även sätta min hand under
låret och dra upp, för jag låg tydlige och tryckte på låret när jag krystade.
Mellan värkarna vad jag som död, helt utmattad och trött och kunde inte mer än
bara ligga. Jag sa ingeting, bara låg där helt stilla med något stor mellan benen.
Tillslut började de närma sig och jag förstod nog att de var nära för att krytningarna
blev mer internsiva och jag ville bara trycka trycka trycka. (M sa att i slutet kunde
man se lite av huvudet sticka ut, att de dock inte såg ut som ett huvud, mer som
en ihop knycklad colaburk, om jag minns rätt.)
Tillslut tryckte jag till allt jag kunde, jag använde ut all min energi och jag hörde
bara 'slafs' eller något och jag kollade ner och såg hur barnmorskan höll en liten
bebis i sina händer. Så klockan 18:18 kom Skrutten äntligen ut.

Hon höll upp en liten bebis högt framför oss och hon särade på benen och sa:
"Kan du ser vad de är för något?" Och till min stora förvåning så såg jag ingen
snopp, något som jag efteråt bara trodde att jag tänkte, men hade tydligen sagt
de direkt: " Men de är ju ingen snopp." Något som tydligen hade roat dom
andra. Sedan skulle dom lägga henne på mig, och jag fick panik. Jag hade
aldrig tagit av min bh under sjukhusskjortan, och eftersom jag hade en kated
i handen kunde jag inte få av den, den var fastlås intill mig hur jag än slet och
drog i den. Jag vill ju ha min lilla flicka på mig, inte på min bh. Som tur var
hjälpte en av barnmorskorna så att jag fick upp sjukhuskjortan och bh undan
dragen så bröstet blev fritt och Ellicka blev nerlagd på mitt bröst.
Jag blev förvånad över hur varm hon var, trotts att hon var blöt. Hon skrek inget,
utan låg bara på sidan och tittade lite på mig och M och gjorde något litet gny
ifrån sig.

Tråkigt nog minns jag inte så mycket för att jag var så utmattad, men jag den
känslan av attt äntligen efter 9månaders väntan få upp henne(och inte han!?)
på mitt bröst går inte att beskriva. All smärta bara försvann och man låg där
helt tagen och klappade på en liten varm och skrynklig bebis som bara var min.
Trotts all smärta och att jag ville dö så var de verkligen värt det.
Idag är de 6 dagar sedan Ellicka föddes, och jag kan fortfarande knappt förstå
det. Jag och M har en dotter, en underbar alldeles perfekt dotter som jag älskar
sjukt mycket och aldrig vill vara utan.

image210
Jag & Ellicka väldigt trötta. En av de första bilderna på oss tillsammans.

RSS 2.0