Natten till 25 April satt såklart jag och M uppe alldeles för länge framför datorn.
Speciellt eftersom vid båda var trötta och att han skulle vara på jobbet klockan 7.
Vi kom i säng en bit in på natten och M somnade direkt. Själv la jag mig ner på
rygg(något som jag annars egentligen inte kunde för att bebismagen tryckte så
på lungorna), och så smekte jag magen samtidigt som jag kollade på tv.
Efter ett tag började jag få ont, men jag tänkte inte mer på det, eftersom jag fått
höra "Du känner när det är på riktigt eller ej".
Mellan 2-3 började jag känna att smärtan blev lite värre, den gick liksom inte att
koppla bort även fast jag rörde på mig eller föröskte koncentrera mig på tvn.
Efter 3 började jag faktiskt kolla hur ofta jag fick smärtan, och till min förvåning
kom dom med ca 8 minuter emellan och då började jag fattade att nu är de nog
dags. Jag försökte puffa på M och få honom att tycka synd om mig för jag hade
ont, men han verkade inte fatta när jag sa att jag trodde att jag hade värkar. Sådär
höll de på tills klockan 5 ungefär då jag gick upp för att ringa förlossningen för att
fråga när jag skulle ta de seriöst. Jag fick rådet att ta de lungt hemma eftersom
värkarna var så lång emellan, men jag var välkommen upp när jag ville.

Jag fick ett ryck och lite småpanik och fattade att nu gäller de, jag måste fixa.
Så jag slänge köksduken i tvätten(tyckte att de blev lite renare hemma, men de
blev de egentligen inte alls), sedan hoppade jag in i duschen för att göra min
fin inför första mötet med bebisen. Efter blev de stressad, platta håret snabbt och
packa ner de sista i BB väskan. Jag hade gjort en käck liten lapp med kryss-system,
så att jag lät skulle kunna bocka av vad som låg i väskan och ej, men jag var ju så
nervös att jag bara kryssa i allt och slänge ner saker jag trodde jag skulle behöva.
Jag föröskte fåtag på min pappa för att berätta att nu är de på G, men nådde honom
aldrig. Istället fick jag tag på pappas sambo Eva som erbjödsig att direkt köra upp
oss till förlossningen. Tur var väl de, så slapp vi taxi.

Vid 7 kom vi till förlossningen och hälsade på någon barnmorska som jag såklart
glömde av namnet på sekunden efter. Hon släppte in oss i en rum och satte på
en ctg för att kolla Skruttens hjärtljud och hur mitt värkarbete gick.
Och på skärmen brevid mig så tickade Skruttens hjärta så fint och under såg man
en remsa med värkan. Och så glad jag blev, de var ingen inbildning, jag hade värkar
på riktigt, så snart kommer väl vi bli föräldrar.
Barnmorskan ville undersöka mig hur öppen jag var och se om vattnet gått(eftersom
jag hade bruna flytningar så ville hon se om de kanske var missfärgat vatten pga
av Skrutten kanske bajsat). Undersökningen var ingen höjdare, de sved riktigt i
underlivet och värkarna kom på de mest olägliga tiderna. Jag var iaf öppen 2 cm
(kände hon efter en väldigt plågsam undersökning), men hon kunde inte säga om
de var vattnet eller bara blod/flytningar som kom ur mig. En läkare kom och gjorde
en undersökning och visst var de vattnet som gått, dock hade Skrutten bajsat i
så vi fick inte åka hem. Utan dom ville ha bättre koll på oss eftersom de var bajs i
vattnet. Så istället skulle vi ut och promenera tills lunch, för att sedan se om jag
öppnat mig något mer och fått igång värkarbetet. Så jag och M vandrade ut på de
tråkiga sjukhusområdet ihopp om att jag skulle öppna mig mer.


Sista bilden med mig och bebisen i magen.

Efter en liten lunch bestående av falukorv och potatismos, och ett antal kraftigare
värkar så skulle vi byta till ett riktigt förlossningrum. Eftersom jag bara hade öppnat
mig 1cm så beslutade dom att de skulle sätta mig på dropp för att få igång värkarna
Så jag fick byta om till en sexig sjukhusskjorta och nättrosor och så fick jag in en
katet i handen och långsamt for droppet igång. Hon frågade om jag ville ha smärt-
lindrig, men tackade nej och tyckte väl att även fast de gjorde on klarade jag mig.
M sprang iväg för att köpa sig något att äta(eftersom endast mammorna får mat på
förlossningen/BB, dåligt nog). Barnmorskan lämnade mig och satte på radion för
att jag skulle slippa ligga där ensam i rummet i totaltystnad. Så där låg jag ensam,
med slem/blod rinandes ur mig, med vagt värkarbete och låten 'See you later aligator'
kom igång och de kändes förjävligt. Där låg jag och skulle föda barn och behövde
få den låten i huvudet.
Klockan blev nästna 3 och jag kände att nu jävlar gör de ont, nu vill jag ha smärt-
lindrig. Värkarna blev kraftigare och visste inte ritkigt om jag skulle stå, sitta, vrida mig
när dom kom. Barnmorskan tyckte att jag skulle vänta tills de var skiftbyte, för då kunde
min nya barnmorska förklara lite mer och se vad för smärtlindrig som kunde passa
just mig. Så efter lyckoönskningar lämnade barnmorskan oss i väntan på de nya.
En stund efter 3 knackade de äntligen på dörren och våran nya barnmorska kom in.
(Jag glömde naturligtvis bort namnet på henne också, även fast jag gillade henne.)
Hon undersökte mig och jag var öppen 3-4cm och hon tyckte att de var dags att
beställa en ryggmärgsbedövning. Visst, så länge jag slipper den här smärtan så blir
jag glad.

Tiden gick och den där narkosläkaren kom aldrig. Vi ringde på klockan och försökte
få dom att skynda på sig, men istället gav dom mig lustgas och tyckte att jag skulle
försöka med den. Den slängde jag ganska snabbt, för den hjälpte inte alls. Jag blev
inte borta, men inte heller bekväm och de lät som om jag var en dykare varjegång jag
andades in. Tillslut gjorde de så jävla ont att jag inte längre kunde hålla mig, varje
gång jag kände att en värk var påväg fick jag sådan panik att jag bröjade gråta. Jag
orkade inte mer, ville inte ha ont. Jag bad om att få bli dödad medans jag kramade
sönder M's händer så de riktigt knäckte till. Jag försökte slappna av, men de var svårt.
Jag lyssnade på radion och helt plötsligt så ringer killen i radioprogramet upp min
gamla svenskalärare från Tullen, Åsa och pratade med henne. Så mitt i alla smärts-
amma värkar så låg jag och lyssnade på när radioprataren och Åsa pratade. Jag
minns inte riktigt om vad, minns bara att radioprataren helt plötsligt började sjunga
en låt, och han sjöng den jobbigt och dåligt(något som jag tror Åsa höll med om...).
Efter känslan att seriöst vilja dö, efter känslan att de är inte värt de nu orkar jag inte
mer, vill gå hem och skita i allt så kom äntligen narkosläkaren. Han pratade om med
mig om något jag inte ritkigt minns, men jag minns att han nämnde 'getingstick' och
att han tyckte att jag skulle ta lustgasen, som jag sa att jag inte ville ha. Dom vände
mig till sidan och narkosläkaren och en barnmorskan småpratade om kortegen som
Teknis höll på med. Och de irrterade mig något så fruktansvärt att dom inte visste vad
dom snackade om, kortegen skulle inte alls vara på lördag, utan på Valborg, var dom
dumma eller?
När han väl skulle lägga ryggmärgsbedövningen så hör man hur en telefon ringer
och vips så var narkosläkaren fast i ett telefonsamtal medans jag låg där och dog.
Efter detta minns jag inte så mycket mer, för smärtan var så otrolig att jag var helt
borta och önskade mig enbart ur livet eller att dom skulle skära upp mig direkt.

Barnmorskan sa att nu borde nog ryggmärgsbedövningen börja hjälpa, men de
gjorde den inte. Jag låg och skrek och skrek fitta rakt i ansiktet på någon barnmorska,
men bad om ursäkt varjegång. Jag skrek och klagade över att fruktansvärt tryck jag
hade i rumpan. Varje värk som kom så gjorde de så fruktansvärt ont i rumpan och
jag visste knappt hur jag skulle göra. Jag knäckte M's fingrar, greppa hårt i sängen
och skrek rakt ut. Barnmorskan sa att ryggmärgsbedövningen hjälper ju bara mot
smärtan, men kan inte göra något mot trycktet. Och varje värk som kom så blev
trycket bara värre och värre. M låg och klappade mig i håret något som uppskattades
då en värk kom när de verkligen pinade i hela kroppen. Efter en stund sa barnmorskan
att hon ville känna på mig, och de gjorde sjukt ont. Jag var öppen 6cm tror jag. Hon
sa att hon skulle öka droppet lite så att värkarna blev kraftigare och höll i sig längre.
Men jag låg och snyftade "Nej, dom är kraftiga och långa nog, inte mer".
Droppet ökades och värkarna blev nog ännu kraftigare. Jag började bli så brorta att
jag faktiskt knappt minns hur allt gick till.
Tillslut började jag iaf omedvetet trycka på under varje värk, något som jag tror barn-
morskan märkte för hon sa att hon ville undersöka mig hur öppne jag var. Men jag
bönade om att slippa de, för varje gång dom känt på mig så hade jag fått så ont. Men
efter lite tjat så fick hon känna på mig och tydligen var jag öppen 10cm. Och att nu
är de dags att börja krysta, de där därför du har ett sådant tryck mot rumpan.
Någonstans mitt i den vevan när allt var som mest förjävligt så hörde man bara
hur de brötade till och de blev mörkt i rummet. Elen gick och allt blev tyst. Jag
kände hur M och barnmorskan kollade lite osäkert omkring sig och av någon
anledning så minns jag bara talet 11 under strömavbrottet. Nästan tur att jag
var så borta, för då blev jag inte lika rädd. (Efteråt fick jag höra att dom inte kunnat
se några hjärtljud på bebisen i magen efter de, för dom fick inte igång maskinen
igen.)

Hon la mig på sidan och satte ena benet i något stöd medans jag hade panik över
trycket i rumpan. "Jag måste bajsa innan jag krystar", de var de ända jag kunde
säga i alla smärta. Barnmorskan föröskte förklara att alla känner så men du ska
krysta nu och inte bajsa. "Men jo, jag måste bajsa innan", men de fick jag inte.
Iställer bad hon mig börja krysta. Jag började ta i men var säker på att jag skulle
bajsa. De var mycket spring i rummet(3 barnmorskor och M), och jag bad M att
gå ut från rummet, av någon anledning. Jag borde egentligen bett den snorkiga
barnmorskan som jag inte ens träffat under värkarbetet, utan som bara kom in.
Hon övertalade iaf mig, som tur var, att M skulle få komma in igen. Så hon gick
och hämtade honom och jag började krysta.

Jag tyckte inte smärtan var så jobbig, utan var mest utmattad och trött. Jag tog
i under varje värk, men var lite osäker på när dom kom och när dom slutade.
Så vissa studer kände barnmorskan mig på magen och sa att jag var alldeles
mjuk, nu får du inte krysta, vänta på en värk. Iblnad förstod jag inte att de var en
värk och bad mig krysta. Men jag kände iaf hur trycket kom allt mer länge och
längre ner.Hon vände mig på rygg, och varför minns jag inte. Hon hade en varm
handuk på rumpan och fingrarna i underlivet och petade lite där hon sa att jag
skulle ta i. Och varjegång jag gjorde rätt minns jag bara att hon sa "Bra" , "Ta
en nytt andetag och ta i ännu mer". Hon bad mig även sätta min hand under
låret och dra upp, för jag låg tydlige och tryckte på låret när jag krystade.
Mellan värkarna vad jag som död, helt utmattad och trött och kunde inte mer än
bara ligga. Jag sa ingeting, bara låg där helt stilla med något stor mellan benen.
Tillslut började de närma sig och jag förstod nog att de var nära för att krytningarna
blev mer internsiva och jag ville bara trycka trycka trycka. (M sa att i slutet kunde
man se lite av huvudet sticka ut, att de dock inte såg ut som ett huvud, mer som
en ihop knycklad colaburk, om jag minns rätt.)
Tillslut tryckte jag till allt jag kunde, jag använde ut all min energi och jag hörde
bara 'slafs' eller något och jag kollade ner och såg hur barnmorskan höll en liten
bebis i sina händer. Så klockan 18:18 kom Skrutten äntligen ut.

Hon höll upp en liten bebis högt framför oss och hon särade på benen och sa:
"Kan du ser vad de är för något?" Och till min stora förvåning så såg jag ingen
snopp, något som jag efteråt bara trodde att jag tänkte, men hade tydligen sagt
de direkt: " Men de är ju ingen snopp." Något som tydligen hade roat dom
andra. Sedan skulle dom lägga henne på mig, och jag fick panik. Jag hade
aldrig tagit av min bh under sjukhusskjortan, och eftersom jag hade en kated
i handen kunde jag inte få av den, den var fastlås intill mig hur jag än slet och
drog i den. Jag vill ju ha min lilla flicka på mig, inte på min bh. Som tur var
hjälpte en av barnmorskorna så att jag fick upp sjukhuskjortan och bh undan
dragen så bröstet blev fritt och Ellicka blev nerlagd på mitt bröst.
Jag blev förvånad över hur varm hon var, trotts att hon var blöt. Hon skrek inget,
utan låg bara på sidan och tittade lite på mig och M och gjorde något litet gny
ifrån sig.

Tråkigt nog minns jag inte så mycket för att jag var så utmattad, men jag den
känslan av attt äntligen efter 9månaders väntan få upp henne(och inte han!?)
på mitt bröst går inte att beskriva. All smärta bara försvann och man låg där
helt tagen och klappade på en liten varm och skrynklig bebis som bara var min.
Trotts all smärta och att jag ville dö så var de verkligen värt det.
Idag är de 6 dagar sedan Ellicka föddes, och jag kan fortfarande knappt förstå
det. Jag och M har en dotter, en underbar alldeles perfekt dotter som jag älskar
sjukt mycket och aldrig vill vara utan.


Jag & Ellicka väldigt trötta. En av de första bilderna på oss tillsammans.