En proffsig morsa och en mesig & rädd mamma.

Datum:2008-06-27 Tid:03:29:58
En kväll på BB, några dagar efter Ellicka föddes så satt vi och åt kvällsmat i allrummet.
Såklart var jag & M sist in, och kvällsmaten hade egentligen slutat serveras en halv-
timma tidigare än vad vid kom dit. Men någon trött sköterska plcokade fram pålägg &
smör. Varmt vatten fanns fortfarande kvar i en termos till mitt te. Vi bredda några
smörgåsar var och pyntade dem med ost eller prickigkorv. Jag fixade te, och M varm-
chocklad. Ellicka låg alldeles still brevid i sin lilla sovbalja och vi rullade den försiktigt
fram till ett bord där man kunde se tvn. Vi åt sakta samtidigt som vi kollade på tvn.
'My name is Earl' gick på tv, och de var ett ganska roligt avsnitt och vi smålog då & då.
Men när jag väl satt där så kunde jag inte mer än med att kolla ut över de mörka, tysta
rummet och snegla på den enda andra mamman där. Hon satt i mörkret med sin
lilla bebis med mycket hår på huvudet och smsade. Jag var så avundsjuk, där satt
hon som en proffsmamma och såg inte rädd ut för 5 öre. Hon kunde sitta och amma,
och höll sin bebis utan darrningar. Och hon grät inte, och man såg inga spår på att
hon hade gråtit. Jag var så avunsjuk och ledsen på samma gång. Jag vågade inte
hålla min dotter, jag vågade knappt röra henne. Jag kunde inte sitta och amma. Varje
gång vi skulle byta blöja var de M som bar våran lilla tjej fram och tillbaka från sköt-
bordet. Jag skämdes riktigt och kände hur tårarna började bränna i ögonen när jag
satt där och drack mitt Earl Grey och tuggade på min torra macka. Jag minns hur jag
snabbt kollade på Ellicka som var så liten och skör och sov som hon sprungit 1000
mil. Jag minns ritkigt hur osäker jag var, men tittade snabbt på tvn igen för att försöka
få mig att tänka på annat. Jag smålog åt 'My name is Earl's cops avsnitt samtidigt
som jag tryckte i mig min sista kvällsmat.

Jag berättade hur jag hade känt för M senare på natten och han undrade varför jag
inte sagt något till mamman som kunde hålla sin bebis perfekt. Jag visste inte varför,
och jag vet fortfarande inte varför jag inte bara sa en liten komplimang om hur duktig
och självsäker hon verkade vara.

Den kvällen var troligtvis en vädligt stor kväll i mitt liv, eftersom jag fortfarande minns
den och tänker på den ganska ofta.
Funderar hur mamman och flickan har de nu. Om flickan fortfarande har lika mycket
svart och tjock hår. Undrar om hon någonsin kände som jag, eller om hon förblev
coollugn och proffsig. Hur som helst tror jag inte hon minns den kvällen, iaf tror jag
inte hon minns den kvällen som jag gör. Och jag, M & Ellicka finns nog inte ens kvar
i henne minne, så som hon finns kvar i mitt.

Kommentarer
Postat av: Zanna

Hjälp mig att rösta fram vinnaren i Topmodel - Västerås.



Puss Puss

2008-06-27 @ 04:36:40
URL: http://zannas.blogg.se/
Postat av: Johanna

Vad fint skrivet..

2008-06-27 @ 13:28:42
Postat av: Ika

Tänk inte så, du är en bra mamma!

Det är ju för tösens skull som man går till läkaren, för att se så att allt stämmer. Lite gråt och skrik blir det!



I Onsdags tog Wincent sitt vaccin, han storskrek och man får ju ont i hjärtat automatiskt. Men det går ju över ..



Kramar!

2008-06-28 @ 00:11:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0