När jag var liten så var jag jätteintresserad av alla döda djur pappa tog hem. Han jagade
mycket på sin fritid och de var ofta de hängde ett livlöst djur utanför fönstret. Att se en
död hare som vinden vaggade fram och tillbaka utanför köksfönstret när du åt frukost,
var varken en ovanligt eller enligt mig obehaglig syn. Alla delade inte min åsikt. Som vänner
som blev förstörda att ett djur som liknade väldigt mycket deras egna husdjur, hängde
dött och stirrade på dom när dom skulle föröska äta. Inte alltid så poppis.

Jag var gärna med och tittade på alla gäs, älgar, kanier och rådjur som kom hem. Deltog
gärna i slaktning med. Jag kanske inte ville pilla med tarmar och plocka av hud, men det
var ganska intressant att se hur en annars, så vacker död gås kunde se så rå ut bara
några minuter senare.

Jag minns speciellt två slaktningar. Den ena var en gås. Faderskapet mitt skar upp halsen
på den och helt plötsligt öppnades dörren till en helt annan sida av detta döda djur.
Magensäcken blev synlig, och jag kunde se vad gåsen ätit innan han dog. Gräs, roligare
än så var det inte. Det längst ner i magen vart "väl hackat" gräs, som om en mästerkock
varit där och hackat de innan. Sedan stack de upp lite långa grässtrån som inte ens blivit
behandlade. Jag gissar på att den där stackars gåsen såg sin sista stund under ett frukost
bete vid en soluppgång på ett fält.

Den andra var när de hängde ett dött rådjur i garaget. De skulle flås och styckas, skäras
av ben här och där. Jag blev väldigt intresserad av benen, eller rättare sagt klöverna på
djuret. Så när dom vart avkapade var jag snabb på att knycka två stycken och gå på
"modeshow" runt om i trägårnen. Låtsades att de var min vackra fötter eller skor. Våra
kristna grannar verkade inte riktigt dela min entusiasm, när dom milt sagt förskräck tittade
över häcken och såg mig. Dom sa naturligivis ingeting, men dom tänkte nog desto mer.

Trotts detta har jag blivit ärrad på något sätt. Idag är jag precis livrädd för rådjur. Något
som min omgivning reagerat på. "Hur i helvete kan du vara rädd för ett rådjur?", är den
fråga jag fått ett antal gånger när detta samtalsämne dyker upp.
Ja, de är en bra fråga. Men jag är livrädd. Jag ritkigt stelnar till, kallsvettas och tror att
nu är den sista stunden kommen.

Dom har ju för de första har dom ju fyra stycken hårda ben. Som säkert kan ge en rejäl
vers av sparkar som man sent glömmer. Sedan har dom hornen. Vill du ha en snigel på
ögat? Nej, och absolut inte ett horn.(Jag har en gång fått en galje i ögat, och jag gissar
på ett ett horn är 7 resor värre!) Har någon lagt märke till deras intenstiva blick dom ger?
Dom spanar riktigt in dig på långt håll. Går sakta framåt och frustar lite. Visar att jag
har dig under kontroll. Dom skäller ju även som hundar, och de visar dom säkert gärna.
"Tar du ett steg närmare din jävel så skäller jag ett och endast ETT varningsskall, sedan
busar jag familjen på dig!" För det är ju sant, det är ju fan ett flockdjur också. Så möter
du ett rådjur, klart att du ska se minst sju till. Åtta arga rådjur, som inte kan vänta på
att hämnas för alla dödade kids genom åren. 

I vintras var jag ute och åkte pulka med Ellicka. Vi hade tittat på hästarna som bor på
en bondgård mellan våran barndomsgata, Storegårdsgatan och Husbondegatan i Borås.
Det började skymma och vi var kalla, så de vart bäst att bege sig hem. När jag kommer
gående på den snötäckta grusvägen ser jag till min fasa hur en stort hårigt och horningt
rådjur valtsar ut på vägen. Stannar till och tittar på mig. Några sekunder senare, som för
mig kändes som någon minut kommer ett par till rådjur ut. Tätt efter de yttligare ett par.
Alla, förtutom de första går långsamt över vägen, och hoppar in på en åker. Det första
horniga rådjuret står fortfarande kvar.

Jag står öga mot öga med detta, för mig, vansinigt farliga djur och är livrädd. Nästan
så jag kommer kissa på mig. Jag har ju sett danska getter på Lalanida-djurpark, hur
dom stångar folk i rumpan. Är detta odjur något som en danskget, så är både jag
och Ellicka körda. Jag står stilla och vågar knappt andas när han granskar mig. Och
tankar om alla styckade rådjur och hur jag lekte med ett pars fötter när jag var liten
kommer upp, och jag tänker att nu är den där jävlen telepatisk, och han vet precis
vad jag gjort. Nu tror han att jag är en alldeles ursinnig jägare, och att min dotter som
sitter i en hårigmössa i pulkan är min lata jakthund. Under denna minuten tror jag
alla möjliga tankar. Hur han kommer springa fram och stånga skiten ur mig och Ellicka.
Eller hur han kommer skicka sina familjemedlemmar som torpeder för att jag grovjobbet,
medans han står och pustar ut den varma luften i sina lungor, och ler på ett sätt som
bara rovdjurs-rådjur kan.

Sedan vänder han huvudet och tittar mot sin flock. Dessa djur är nog en bra bit in i
hagen, och han tar ett steg närmare den, och snart står bästen själv ute på åkern.
Jag väntar en liten stund, tills jag ser att han kommit en bit bort. Sedan ser jag till
att börja springa. Springa fort förbi med Ellicka tjutandes av gläjde i pulkan över min
impuls spurting, som annars aldrig inträffar. Jag andas in den kalla luften, och känner
hur jag är svettig på ryggen. Springer snabbt förbi grusvägen och upp mot Storegårds-
gatan. Stannar till när jag kommit upp vid de första vita huset. Jag kan andas ut, vi har
överlevt denna mardröm!

Den Januarikvällen kom både jag och Ellicka hem i behåll. Men lovade mig själv att
aldrig gå ensam där igen. Iaf inte kring skymning, och inte utan en mobiltelefon.
Hur jag kan vara sååå rädd för rådjur idag, det vet jag faktiskt inte. Jag bara är det.

En annan lite udda och irriterande sak är att trotts min skräck av rådjur, och att jag 
inpricip aldrig diskuterar detta vackra men fasansfulla djur, så fick jag ironsikt nog
jag smeknamnet 'Rådjursfittan' på en festival för ett par år sedan, men det är ju en
helt annan historia..