Jodå, lite flyt har jag allt under min födelsedag. Lite efter midnatt kom jag på att jag glömt
att öppna mina ägg i Wow, så jag loggade om. Och när jag öppnade mitt Mysterious egg
på min mage fick jag syn på något lila. Där i, efter flera veckor av köpta ägg ligger min
Reins of the Green Proto Drake. Dock på helt fel gubbe, eftersom jag inte spelar mage
längre, men ändå. De besvisar att den var inte omöjlig för mig iaf att få den lilla draken.



Nu ska jag vecka Pella efter hennes middagslur så ska vi plocka ur diskmaskinen, för
konstigt nog tycker hon de är jätteroligt. Även slänga saker i tvätten, eller bära ut soporna.
Senare i eftermiddag/kväll kommer Teddina & Malla på besök. Trevligt.

Jag vaknade inatt och hade panik. De var helt tyst, tomt och svart runt om. Jag fick panik och
föröskte sträcka mig åt höger och åt vänster för att försöka fåtag på Teddina eller Malla. Men
jag fick inte tag på någon, de var alldeles tomt. Jag stäckte mig längre fram och föröskte
nå dem, men även vi mina fötter var de tomt. Jag började banka på täcket i panik, varför är
tältet tomt? Varför är jag ensam i tältet, var är Teddina och Malla? Hittar dom inte tillbaka till
tältet, är dom borta?

Efter några minuter yrande insåg jag att jag faktiskt låg i min säng och jag inte alls var kvar
på Arvika och att Teddina och Malla antagligen låg hemma i sina egna sängar och sov.
De var en liten "Aha-känsla" måste jag erkänna. Feberdrömmar är skumt.

Lite bilder från Arvika. Syskonen Emrich & Malla.

Jag lite bränd och tagen.

Våra ben. Ni kan väl aldrig gissa vilka som är mina? Mina är faktiskt lättbrända, tro de eller ej.

3 glada med trötta och små sletna flickor. Malla, jag & Tudd.

Jag och Malla som precis skurit sig på en stol.

Syskonen Linda & Richard.

Jag fotar lite folk under limbotvälingen. Emrich & Teddina är på bild.

Sista kvällen innan Korn. Richard, Malla, Emrich & Tudd.

Emrich, Malla, Jag & Richard.



Orkar inte skriva något om Ellie och hur allt går med de. De får lösa sig så skriver jag när
de gjort de istället.

Så var biljetterna till Arvika köpta. Jag, Teddina, Malla & Emrich åker dit. Kommer bli kul!

De här med strumpor, vad är deras deal? De är fan svårare att behålla ett par strumpor ihop
än ett stycke tonårskärlek. Jag har nog nästan aldrig klarat av att ha några par strumpor till-
sammans tills döden skiljer dem åt. Utan de har snarare varit jag har använt dem och släng,
tappat, gömt eller glömt dem någonstans. Jag är en ritkigt strumpoptimist, fyfan för mig!

Jag vet inte hur många gånger jag köpt strumpor i mitt liv. Köpt paket efter paket, tubsockar,
som finare med roliga mönster, elle låga strumpor, knästrumpor, tunna fina vita som skulle
matcha mina feta bleka ben så bra. Men varje gång jag köpt de där stumppacket och riktigt
nöjd lagt ner de i min låda så har mitt rätta jag sakta vandrat fram. Dock har mina tusen löften
jag lovat mig själv att "Denna gången ska jag sätta ihop dom igen och slänga direkt i tvätten
efter jag använt dom, så slipper dom förvsinna" aldrig fungerat.
Och hur många gånger tror ni de där faktiskt hänt?  Jag kan nog nästan räkna alla dessa
tillfällen på en hand...

Och påtal om strumpor måste jag erkänna att jag även, i alla tider haft en bestånde problem
med strumpbyxor. Dessa har jag dock lyckats behålla i ur och skur, och de är de som varit
mitt stora problem. För jag har använt dom en gång och förstört dom på direkten. Gett mina
stakars nylonstrumpbyxor stora revor och maskar, och efter några veckor kan man knappt ur-
skilja vad de ska vara för färg. Utan jag hade mest slängt på mig alla stackars trasor jag har
liggandes i en fotölj hemma och folk tittade lite konstigt på mig på bussen. Men vafan,
hellre trassliga ben än mina vite ben.

Bilden är stulen, elakt av mig!


Men för 2 jular sedan när jag var gravid fick jag världens bästa julklapp av min pappa. En
fin liten låda med ett antal olika par strumpor i olika färger. Eller, olika & olika, alla par strumpor
skiftade i rött eller grönt. Perfekt, två färger jag älskar och så fina mönster, detta kunde ju inte
bli bättre! Denna låda sparade jag, och vårdade mina strumpor jätteväl. De är nog de enda par
strumpor jag beskyddat med livet. Om M hade fått för sig att låna ett par vände jag hellre på
hela lägenheten för att finna ett par av "hans" strumpor än låta han gå iväg och töja ut mina
fina sockar.

Mitt lådsystem i garderoben höll perfekt tills Ellicka föddes. Då flög allt vett och de lilla lilla
gnista ordning jag hade i mig ut genom fönstret, och alla dessa par sockar flög sakta men
säkert efter. Något par fick hål vid stortån, och ligger nu på sin dödsbädd i en byrå. Ett annat
har jag glömt någonstans. Och resten ligger lite här var, och några finns inte alls kvar. Men jag
mixtrar och matchar så gott jag kan, hellre 2 ojämna stumpor av mina favoritsockar än ett par
likadan färgade intersport-strumpor.

De allra sista paret ur mina fina socklåda jag fick av pappa dog i lördags. Eller, dom var egen-
tligen redan döda, de var inte förens Malla skällde smått på mig som jag insåg hur de faktiskt
egentligen låg till, och fick säga åt mig själv att "Anna, de är dags att låta dem vila ifred nu".
I lördags så hade jag trampat i vatten inne i stugan och tyckte de var kallt att gå omrking med
blöta sockar. Så jag drog av mig mina fina röda trasor och försökte platta dem torra med platt-
tången när Malla undra vad fan jag pysslade med. Där stod jag med två blöta röda tygtrasor
och drog dem igenom min platttång så de rykte och odören av gammal sko spred sig.
Jag kunde nästan skymta de fina vita blommorna bland den röda tygmisären. Och slutade
platta dom torra och drog på mig dom. Några tår stack ut och hälarna syntes på båda fötterna.

Den kvällen var den sista gången jag använde mina favoritstrumpor. Nu ligger dem på vårat
sovrumsgolv i väntan på att packas ned brevid dom andra oanvändbara strumporna i byrån.
De eviga strumpkriget kommer antagligen aldrig få en vapenvila. Speciellt inte nu när Ellicka
även börjat tappa, slänga, gömma & glömma strumpor vart man än är. Men vad är de man sä-
ger, sådan mor sådan dotter? I detta fallet verkar dom i alla fal har väldigt väldigt rätt.

Jag för en jäkla massa år sedan. Är nog 14-15 här. Men kolla noga, jag har bara 1 randig
strumpa på mig! Vet ni var den andra randiga strumpan är? Nä, inte jag heller!

Ja, livet känns sådär lagom sugit nu. Ska väl egentligen inte klaga. De är väl mina vanliga
tur. Jag är för naiv. Men ändå, kan inte hjälpa att vara jätteledsen. Fyfan.


Tagen på den gamla tiden. Kubb, folköl och härligt sällskap. Tagen våren '07.

Dinga 70 igår med horde huntern. Woho. Blev 71 senare på kvällen, så nu är de bara 9
plågsamma levlar till 80. Fy & Usch! Vill ju vara 80 nu!

Passade på att göra alla gamla dailys på Quel'danas. Saknar TBC jättemycket!





Ikväll blir de bara jag och Ellie. M jobbar till 22. Så vi ska passa på att se Ugly Betty, de
Desperata Hemmafruarna och mysa massa i soffan. Nu är Ellie jättetrött, varit uppe jätte-
tidigt, så hon är ganska gnällig. Gröt för tösen och en pyjamas! Skriver senare!

De finns en liten smärta som alla mammor får. En smärta som sitter i hjärtat som kommer
dagen då barnen föds. En smärta som aldrig försvinner, utav rädlsa att något ska hända
ens barn. En smärta som håller dig vaken av oro på nätterna.

Ja, jag tycker de stämmer vädligt bra. De är underbart att vara mamma, men otroligt tufft.

Ibland är de så jävla jobbigt att vara förälskad. De gör riktigt ont.
Just nu hatar jag att vara förälskad, för de gör ont. De gör ont när någon sårar.
Beror de mig, är allt mitt fel? Jag undrar ofta, varjedag om jag kanske förtjänade de här?
Usch vad ledsen jag är, har en klump i halsen rätt ofta, men så vill jag inte vara ledsen,
vill inte bråka, vill ju inte vara utan honom. Usch för kärlek. Usch för en tagg i hjärtat.

Nu sitter jag här och jättetöntig med klumpen i halsen. Denna helgen hade jag sett fram
emot nu. Jag skulle få vara helt ensam hemma, helt jävla ensam. Första gången sedan
jag bodde ensam, innan jag bodde med M och innan Ellicka kom till världen. M & Ellie
skulle ner till M's mamma i Varberg över helgen och jag  själv hade redan ett fullt schema
för helgen.

Eftersom M & Ellie behöver en jävla massa saker ner till Vbg så vill ju M inte ta tåget själv,
och inte jag heller. För de känns inte tryggt att veta att han ska behöva gå av i omgångar
me tåget och lämna Ellie på perrongen eller tåget, som kanske få för sig att rulla iväg.
Så egentligen skulle syrran köra, om hon fick ledigt från jobbet. Tråkgit nog fick hon inte
de, och de är ju inte mycket att göra åt. Så då frågar jag brosan, han som alltid ska driva
och skämta, skojja och tycka synd om sig själv. Jag tror naturligtvis att han bara, som
vanligt är en retsticka med hans konstiga sms, utdragna svar och konstiga smilyes, och
tog därav förgivet att klart brosan stället upp och kör. Får vi en liten roadtrip och jag kan
höra om hans jobb och ålandsresa, men icke. Halv 9 ikväll bestämmer sig killen att ge
ett rakt nej, efter 3 dagar väntan!

Så nu sitter jag här med planer som går i krasch, helgen jag längtat efter länge försvann
och jag är ledsen. Vi kan inte hitta någon annan som kan köra fram och tillbaka till Vbg
med så kort varsel.

Jag kanske ä dum som tog förgivet att han skulle köra, förstår väl att han citerat honom:
"Inte vill vara någon taxi", men jag gillar raka svar. Kan man eller kan man inte så säger
man det.

Fyfan, jag hatar detta. De är seriöst ALLTID såhär när de är något som gynnar mig. Jag '
ska seriöst aldrig i hela mitt jävla liv göra en plan igen, för nu är de fan sista gången jag
kommer sitta hemma och bli ledsen för att de aldrig aldrig aldrig blir som man tänkt sig.

Jag är hemsk! Jag gör intrång! Jag förösker få rättvisa genom att förstöra. Ja, jag lägger
min näsa i blöt..

När jag blev gravid, eller rättare sagt fick reda på att jag var gravid blev jag glad. Jag fatta
nog inte dirket var en graviditet innebar. Jag förstod att jag skulle sluta snusa, att jag inte
längre kunde dricka alkohol och äta folsyra var bra.
Jag berättade med glädje för mina vänner, vissa tog de bättre än andra. Vissa stanna
kvar, vissa gled jag ifrån.

Jag kan än idag inte förstå vad jag tänkte. Hur kunde jag tro att de skulle bli lätt? Hur ku-
de jag tro att detta är inga problem alls, att detta fixar jag hur lätt som helst. Jag hade fel,
och nu försöker jag få andra att inte göra samma misstag som jag. Åh nej, jag skrev inte
fel, jag menar misstag. Ett alldeles underbart misstag som inte går att göra något åt,
men som du ibland ångrar hur mycket som helst, men ALLTID kommer att älska. ALLTID!

Men inatt har jag varit elak. Inatt jag jag blandat mig i för mycket. Jag kom i kontakt med
en 17 åring tjej som var gravid i v.8. Hon var nyss hemkommen och var full. Hon erkände
att hon röker både ciggaretter och hasch, men att hennes plan var att sluta. Men planen
var lite svårare att klara av än vad hon trott.
Hon hade hur som helst beslutat sig att behålla sitt barn, av anledning att hon tycker att
en abort är elakt. Att bestula någon på ett liv dom inte ens fått chans att leva.
Jag högg direkt och börjde fråga och föröska fåfram hennes tankar och försökte avårda
henne från att behålla hennes barn. Sa att jag tycker att de är barnmisshandel när man
dricker gravid. Att skaffa barn ungt är jättedumt och du kommer mest sanerlikt att ångra
dig till en viss del.

Men nu känner jag mig jättehemskt. Jag kan ju inte försöka bestämma åt någon annan
om vad den personen kan med sitt egna barn, hur elak och idiotisk jag tycker personen
är. Och hur kommer jag reagera om vänner berättar att dom är gravida för mig? Hur
skulle jag reagera om Ellicka kom hem när hon var 17 år och gravid, hade jag försökt
övertala henne att göra en abort?
Jag fick mig ett rejält uppvaknande när jag tänke igenom hur jag resonerat och hur jag
tänker. Är jag en sådan där jävel som har så mycket fördommar och tycker illa om unga
föräldrar? Eller försöker jag bara hjälpa andra på ett sätt som tycks vara elakt, bara för
jag inte vill att dom ska få samma liv som jag?

Hur som helst är jag ledsen på mig själv och ledsen på tjejen.
Abort ska inte missbrukas, men är okej att använda i nödfall. Den där tjejen, enligt mig
är ett nödfall. Många runt omkring trodde nog att jag var ett nödfall, men trofan lyssna
jag inte på någon om det. De är jag glad för, jätteglad. Men ganska ofta saknar jag mitt
fria liv och undrar hur det skulle sett ut idag utan Ellicka.

Detta blev väl säkerligen ett jätterörigt och elakt inlägg.

Om Ellicka skulle hitta denna bloggen när hon är stor nog för att läsa detta och förstå
ska du veta att mamma älskar dig överallt annat. Tro inget annat! Du är mitt allt.

Jag förtjänar den nu när Ellie somnat.

Jag vet inte om jag blir extra knepig eller mer motaglig mot "konstiga" saker när jag är
ensam. De nätterna de bara är jag eller själv med Ellicka. Som inatt. Jag är vädligt rädd
att sova ensam, och drar alltid in tvn i sovrummet för att titta lite och bli trött, för att sedan
stänga av tvn och lyckligtvis däcka och sova hela natten.

Igår natt blev jag tröttare än vanligt mycket snabbare. Han bara se på tvn i 20 minuter
innan jag kom på mig själv sitta och nicka till. Så jag stängde raskt av tvn, vred mig så
jag låg med huvudet bort från dörren. Ligger en stund och jag tror iaf att jag somnar, och
de låter mest troligt. För jag minns inget mer efter de.

Nästa sak är jag minns är att jag vaknar, jag är trött. Jag hör och känner att de står någ-
on bakom mig. Vänder mig om och ser någon lång stå bakom mig och långsamt gå
de korta 2 meterna som de är till dörren. Jag får panik, jag vet vad jag ser, och flyger
bokstavligt talat upp ur sängen och slår vevar i vädret med kudden, allt för att den ska
försvinna. Trycker igång tvn, kryper under täcket och känner hur hjärtat slår i 1000 slag
per minut. Ellicka sover fortfarande stilla och sött brevid mig. Och jag ligger nervöst i
ljuset från tvn och är hypernervös om vad jag precis sett. Försöker intala mig att de bara
är mitt huvudet som leker med mig.

Imorses när jag vaknade var jag fortarande rädd, men rädd på ett annat sätt än vad jag
brukar vara, jag var mer rädd på ett lungt sätt. De känns annorlunda, vet inte varför.

Jag måste iaf öva mig på att våga sova ensam, att inte vara så jävla rädd för vad som
finns eller inte finns. Stackars Ellicka ska inte behöva bo med en hyperskrajj mamma,
då lär ju stackarn aldrig kunna sova.

Och om de nu är så att de spökar kanske jag inte ska vara så skrajj? Tänkt om de är
så att mamma skulle vilja ta konakt med mig, men inte vågar för att jag vevar kuddar
mot alla hennes vänner. Man vet aldrig..

Jag hatar att de är så få bra dagar. De flesta blir dåliga dagar. De hinner inte ens vända om
och bli bra dagar, för dom dåliga vågorna kommer tätt tätt och de lägger sig aldrig.
Baah, jag orkar inte mer. Vafan ska de vara såhär jävla jobbigt för. Varför kan M aldrig fatta
att han har problem själv, att han inte kan snacka. Att allt går inte att göra som han vill.

Grattis Markus som fyller 24 år idag! Grattis!

Fan vad jag kan bli arg. Fan var irriterad jag är. Markus är så jävla självisk & omogen!

Detta kanske är lite depserat, men jag måste iaf fråga.
Vet du med dig att de finns någon 2a eller 3a ledig i Borås, någon privat hyresvärd, eller
du kanske helt enkelt ska flytta och vill bli av med din lägenhet. Vet du detta hade de varit
jättesnällt om du kunde skriva en kommentar eller maila mig på [email protected].