Nu sitter jag här och jättetöntig med klumpen i halsen. Denna helgen hade jag sett fram
emot nu. Jag skulle få vara helt ensam hemma, helt jävla ensam. Första gången sedan
jag bodde ensam, innan jag bodde med M och innan Ellicka kom till världen. M & Ellie
skulle ner till M's mamma i Varberg över helgen och jag  själv hade redan ett fullt schema
för helgen.

Eftersom M & Ellie behöver en jävla massa saker ner till Vbg så vill ju M inte ta tåget själv,
och inte jag heller. För de känns inte tryggt att veta att han ska behöva gå av i omgångar
me tåget och lämna Ellie på perrongen eller tåget, som kanske få för sig att rulla iväg.
Så egentligen skulle syrran köra, om hon fick ledigt från jobbet. Tråkgit nog fick hon inte
de, och de är ju inte mycket att göra åt. Så då frågar jag brosan, han som alltid ska driva
och skämta, skojja och tycka synd om sig själv. Jag tror naturligtvis att han bara, som
vanligt är en retsticka med hans konstiga sms, utdragna svar och konstiga smilyes, och
tog därav förgivet att klart brosan stället upp och kör. Får vi en liten roadtrip och jag kan
höra om hans jobb och ålandsresa, men icke. Halv 9 ikväll bestämmer sig killen att ge
ett rakt nej, efter 3 dagar väntan!

Så nu sitter jag här med planer som går i krasch, helgen jag längtat efter länge försvann
och jag är ledsen. Vi kan inte hitta någon annan som kan köra fram och tillbaka till Vbg
med så kort varsel.

Jag kanske ä dum som tog förgivet att han skulle köra, förstår väl att han citerat honom:
"Inte vill vara någon taxi", men jag gillar raka svar. Kan man eller kan man inte så säger
man det.

Fyfan, jag hatar detta. De är seriöst ALLTID såhär när de är något som gynnar mig. Jag '
ska seriöst aldrig i hela mitt jävla liv göra en plan igen, för nu är de fan sista gången jag
kommer sitta hemma och bli ledsen för att de aldrig aldrig aldrig blir som man tänkt sig.