Diskning på danskt vis.

Datum:2010-11-15 Tid:12:59:22
Jag tror de är oundvikligt att inte få IG i Svenska. G blir de inte, jag vet det. Men men,
får kavla upp ärmarna o börja om. Jag är inte boksmart, alla är inte det.

Sedan är de stopp i mina avloppsrör i köket med. Fyfan vad illa. Kommer en rörtjej om
en liten stund. Jag skämdes så över att jag inte kunnat diska under söndagen. Så om
hon går in i badrummet i tittar ner bakom duschdraperiet i badkaret får hon nog sig en
smärre chock. Ett gäng tallrikar, teglas och muggar, bestick och annat dylikt. Bättre att
gömma skiten och hitta en udda bortförklaring än att ha gamla tallrikar i köket när hon
ska pilla. Jag får säga att jag är dansk.

Visste ni t.ex att danskar inte sköljer av diskmedlet från disk när dom diskar? Dom
delar heller inte samma smörkniv, alla tar en idividuell. Plus att dom äter wienerbröd till
frukost, men tycker att vi svenskar har konstiga matvanor för att vårat bröd är för sött.
Så om dom gör allt de där, varför skulle jag inte kunna vara dansk och diska i badkaret.
2in1, dusch och disk. Prima skinka!


Man är inte lesbisk för man bär kavaj farmor. ♥

Datum:2010-11-11 Tid:10:45:16
Låg och rensade telefonboken förrgår natt. Kändes väldigt overkligen att radera bort
farmors mobilnummer. Jag har nog aldrig använt de, och hon använde nog aldrig sin
mobil heller själv. Den låg mest avstängd i hennes handväska. Men de vred sig riktigt
i magen när man tryckte på radera, och får frågan om man är säker. Ja, de är jag,
men jag vill inte vara det. Känns sjukt. De har gått månader sedan farmor dog, men
jag kan nog fortfarande inte förstå att hon finns inte mer.

Jag kommer aldrig få träffa farmor mera. Vi kommer aldrig spela trollspelet igen. Prata
om politik. Lösa ordsaker i tidningarna över en bakelse. Vi kommer aldrig prata om hur
de var under andravärldskriget. Hon kommer aldrig mer berätta hur hon och farfar fick
"konstiga piller" på sin bröllopsresa till England. Hur alla snälla japaner behandlade
henne i Japan. Hon kommer aldrig mer berätta med stolt röst att de var hon minsan
som gjorde medicin till Boråsdjurparks första lejon. Jag kommer aldrig mera komma
hem till huset i villastan och se farmor sitta med sin nackkudde, lösandes korsord med
en Right menthol i handen. Jag komer aldrig mera få dricka farmor frukost O'boy eller
smaka hennes pannkakor. Inte ens få en sådan svagkram som man alltid fick de sista
åren. Min farmor kommer aldrig finnas mer, och aldrig kunna fråga igen om jag är
lesbisk för jag bär kavaj.


Farmor och farfar och nästan alla barnbarn 2007. Farmors 80års dag. Redan då märkte
man att något inte stod rätt till och att de antagligen inte var så många år kvar för farmor.

Rådjursfittan.

Datum:2010-11-10 Tid:19:33:33
Sommaren 2007. En månad innan jag lyckades få ett ägg befruktat som senare skulle
bli Ellicka(och inte Oliver). Jag och min vän Emelie begav oss till Borlänge för att åka
på Peace&Love festivalen. Efter att vi inhandlat, med lite hjälp såklart, alkohol och
packat ner i en storväska(som senare skulla visa sig var för liten, efetrsom den gick
sönder från tågstationen till festivalområdet), fått ner ett tält och en plattång så bar
de en Juni morgon av till Borlänge. En ganska lång resa, som relaterade att jag dels
fick en väska rakt i huvudet. Något som jag fortfarande bear in mind varje gång jag
åker tåg, och är rädd att få i huvudet. Vi lyckades även hoppa av en station för tidigt
och hann precis komma på igen, kasta in väskorna och åka med sista biten till Örebro.

Det var för mig en trevlig festival och människorna vi campande var riktigt goa. Vi
hade tur som träffade på Kajsa & co och lade ankare vid deras tält. Under hela festi-
valen såg jag nästan inga band alls. Jag såg halva Salem Al Fakirs spelning som jag
åkte dit för. Jag såg Billie vision and the dancers(som jag förövrit träffade som stolt
17åring på campingen senare och satt och pratade med deras gitarrist Gustav, som
antaligen måste tyckt jag var totalt AWOL. Jag lyckades även hamna, full som en
färgburk på Peps spelning. Men minns inte dirket något mer än gultljus.

Ung och dum som jag var med no clue what so ever drack jag alldeles för mycket
och åt alldeles för dåligt. Jag hamnade en kväll sovandes i Dr.Loves tält, på brist av
ork och igenkännande av andra tält. Vaknade upp med min gamla internetvän Nenne
brevid undrades om jag var okej, eftersom jag däckat i Simons tält. Senare efter
festivalen såg jag ett antal foton på mig från P&L på Nennes och hans vänners bdb,
och de flesta hade kommenterar något i stil med "Haha, hon var så jävla full och
visste aldrig vad hon gjorde, bara att skratta åt henne". Käckt impersion Anna, käckt.

Men ett av mina starkaste minnen, utaför få panik att jag år hästkött till frukost, efter-
festen hos Bosselous bror efter festivalen, kvällen jag snodde killens från Billie the
visons tröja och vägra lämna tillbakade och att jag lekte toalettvakt med Nenne och
Dr.Love är ändå en kväll när jag skulle gå och kissa vid staketet.

Vi hade vårat camp kanske 10-15 meter ifrån stängslerna. Alla som varit på festival
vet att ute vi kanten, så går man och kissar om man inte orkar dras sig till toaletterna.
Så jag klampande omkring där, full som ett djur, snubblandes på tältsnören och mina
egna bananfötter. När jag väl lyckades nå till staketet och ståendes dra ner mina jord-
gubbshorts och lättar på trycket så sticker ett par killar ut sina huvuden från sitt tält.
Skrikandes ber dom mig gå därifrån och jag mest skrattar och tycker dom är pryda och
jobbiga. Tills dom får sista ordet "Sluta kissa nu för fan, så äcklgt, jävla Rådjursfitta!"
Ett namn, som dagen därpå, folk hade ganska roligt åt i campet och som jag fortfara-
de från tid till tid tänker på. Rådjursfitta, vafan är det? Bullfitta har man ju hört talas
om, men aldrig Rådjursfitta.



Samma gamla Anna.

Datum:2010-11-10 Tid:16:06:49
Fick mail från min lärare som sa att jag riskera att få IG i Svenska A. Om jag inte hinner 
göra allt innan lördag. Illa. Hur ska jag hinna med det? Usch, känns bra att jag får de
bekräftat igen att jag är för trög för att gå i skolan. Jag kommer aldrg blir något. Så trist.

Packa pappas kappsäck.

Datum:2010-11-09 Tid:09:13:43
Jag ska göra som så många andra tidigare gjort. Sluta stampa på samma platta med
samma trubbel, och fly Borås och hitta nytt trubbel. Jag & Markus är båda väldigt
peppade och vill gärna flytta idag. Jag och M kommer ju sällan överens, men detta är
något vi båda är intresserade och glada över. Att lämna Borås vill säga.

Jag har tagit reda på en massa saker, och sett att man bara kan läsa en tredjedel av
alla kurserna min skola har att erbjudade i Borås, och att jag måste bo kring Stock-
holm för att få allt jag vill ha. Jag vill kunna känna att jag har en klassiskt svenskt
smörgåsbord av kurser. Istället för bara läsa en del av kurser här. T:ex har vi inte ens
kemi eller alla naturvetenskaps ämnerna i Borås. Vi har Natur A. Så vart försvann allt
om biologi. Tycker dom inte de är viktigt att den 21årig ensamstående mamma vet hur
ett barn blir till, så hon inte råkar göra om de? Just a thought.

Hur som kommer vi båda packa och dra. M drar till Stockholm. Däremot jag, som
fullstädigt avskyr våran huvudstad kommer flytta till en stad en timma ifrån istället.
Aldrig att jag vill att mina dotter ska växa upp i en stad där men, enligt Eric i Smala
Sussie 'går och sticker kniv i varann för att de är kul och dom kan'.

Det är några månader kvar. Men innom nästa år är vi borta från Borås. Tidigast i Feb
flyr vi, senast i Juni. Ellicka går ju nu på ett dagis där du bara får gå tills du fyller 3,
sedan måste du flytta upp och gå på ett dagis för 3-6 åringar. Så jag och M tyckte de
var bäst, för Ellickas skull, att komma iväg så fort som möjligt. Så hon slipper gå på ett
dagis nu, och sedan byta och gå på ett här i ett par månader, för att sedan byta igen
och flytta till ny stad på samma gång.

Ni får tycka jag är naiv att jag är galen, eller alldeles vansinig. För de är ju så de är,
jag vet precis hur jag är. Men jag hade inte varit jag om de inte var så. Men jag behöv-
er fly från denna stad i några år. Så mycket människor jag vill bort från. Så mycket
problem och idioti. Alla vet vem jag är här.. det är jag jävligt trött på. Jag vill bara åka
till en stad där ingen kommer känna mig när jag handlar mat, när jag går ut eller åker
buss. Ni tycker inte om mig, och de är många av er jag inte tycker om heller. Livet.
Jag älskar Borås och kommer alltid vara Boråsare in i själen. Kommer aldrig sluta säga
kiligt och sytligt. Men tyvär drar jag från kajornasstad till något mindre och högre upp
i landet och inser att de finns nog lika mycket fucked up människor där som här...


Hit drar vi, jag och Ellicka alltså.

Inte en sekund över.

Datum:2010-11-08 Tid:22:07:31

Busy with school. Sista veckan på första kruserna. Jag känner mig stressad och väldigt
ensam idag. Känner mig dålig. Blir ledsen. Känns som folk tycker jag gör idiotiska saker
jämt. Är väl sant. Återkommer när jag en sekund över.


Drömmar som bara inte får slå in!

Datum:2010-11-06 Tid:16:31:42

Jag förstår mig inte ritkigt på dom. Jag vet inte hur man ska tolka och tyda drömmar.
Men för det mesta, så önskar jag verkligen inte att dom ska slå in. Ofta har jag problem
men att jag drömmer obehagliga drömmar, alternativt mardrömmar.

Som t:ex inatt. Nu när min 17 år äldre bror dykt upp från de döda i livet, och jag helt
plötsligt vet att han finns. Så är de naturligvis att jag börjar drömma obehagliga
drömmar om honom. Hur han följer efter mig, dyker upp vart jag än är i drömmen.
Hem till min pappas hus, där jag inte bott på länge. Rummen var sig lika, men inte
alls sig själva. Hur han trycker sig närmare mot mig och väser att han äntligen ska
få ha mig som han alltid velat. Att han äntligen ska få ta sig lillasyster. Hur han trycker
ner mig och håller fast mig och skriker mammas namn om och om igen. "Elisabeth,
Elisabeth, Elisabeth! Detta är vad mamma vill, hon vill att vi ska älska varann. Elisabeth!"

Jag sliter och förösker, men han har järngreppet om mig. Mikeal följer efter, får tag i
fötter eller armar. Vilket rum jag än kastar mig in i kommer han efter och hans ögon
lyser av galenskap och han har mögel under naglarna. Han väser hur han brinner, hur
han inte kan stå emot mer. I så många år har han viljat ta mig i röven, och nu måste jag
låta de ske. Om jag inte vill, gör de för mamma. Och katt och råtta-leken börjar om igen.
Springandes och slängandes mellan rummen på övervårningen jagar han mig. Han drar
händerna igenom sitt hår och saliven sprutar från han mun när han väser åt mig. Att han
vill bevisa vilken bra storebror han kan vara.

Han lyckas aldrig göra något. Men jag vakna i panik och känner hur svettig jag är. Jag
riktigt skakar i varenda lem, jag har panik. Jag drar till mig täcket och känner mig nästan
våldtagen, även fast inget hänt. Men han lyckas tränga in sig i mina drömmar, och jag vill
inte ha honom någonstans i mitt liv. Tillsut vågar jag mig upp ur sängen. Går till dörren
för att kika ut genom hålet och se om han inte sitter i väntar i trapphuset på mig. Men de
gör han såklart inte. Han går inte heller utanför min köksfönster med en stulen cigarett i
munnen. Kusten är klar. Jag vågrar krypa ner i sängen igen för att starta en lugn morgon
med Ellicka. Den första Shrek filmen drar igång, och Ellicka är nöjd. Jag ler och tycker
filmen är bra. Åsan är söt och han behöver en kram, lika mycket som jag. Men jag kan
ändå inte sluta tänka på min bror. Hur han skrämmer mig och hur mesig jag är. Men bara
för man kommer från samma livmoder, betyder de ju inte att man är syskon eller älskar
varann för det.


Dumma hjärna.

Datum:2010-11-03 Tid:10:26:05

Dumma Anna. Du är så hoppig av dig. Alldeles för rädd. Min äldsta bror luskade
utanför mitt hus idag. Då är jag rädd. Vågar inte duscha nu, blir alldeles skakig.
Jag har inte pratat med honom sedan 2005 och vill inte göra det heller. Tänk om
han fått reda på att Ellicka finns och han vill ha kontakt. Förlåt mamma, men han
ska aldrig få komma nära min dotter! Bror eller inte!


Klippa och klistra var mer för mig!

Datum:2010-11-02 Tid:00:11:31
Fy uschans vad jag satt mig i klistret. Jag har tagit på mig för stort ansvar!
Jag älskar distans. Jag tycker de är jättebra för mig att plugga. Men att plugga dubbla
kurser är ingeting för mig. Jag blandar ihop, blir alldeles trött och snurrig i skallen.
Just nu ligger jag läskigt mycket efter och gjort bort mig en hel del. Skickat in ett oklart
dokument till min lärare, som säkert kommer bli närmare undersökts. Har jag otur tror
dom att de är fusk. I sådana fall blir jag utkickad från kursen, och får börja om. Fyfan.

Jag vill plugga. Jag vill bli klar. Jag vill få en framtid. För Ellicka. Jag måste skärpa till
mig. Lösa ut det. Ska gå in och snacka med Infoteket. Alla mina kurser jag behöver
läsa finns ej i Borås. Så har tittat över att plugga vidare på NTI-distans. Fast flytta till
en annan ort, där alla mina kurser finns att studera. Plus andra pre-jag-ska-läsa-vidare-
till-något-innom-sjukvård-eller-dylikt-kurs.

Vi får se. Just nu måste jag bara klara av Svenska A och Engelska A. Två veckor kvar.
Måste ringa mina lärare imorgon och ha några rejäla disskutioner och hoppas att allt är
bra ändå. Jag kan väl ändå svenska? Även engelska eller? Det använder jag ju dagligen.
Vissa dagar använder jag ju engelskan mer än svenskan. Usch, snälla Elias och James,
godkänn mig!


Att gå från att vara ett barn till att ta hand om ett barn.

Datum:2010-10-28 Tid:19:41:52
Jag sitter lite fast. Jag vet inte riktigt vart jag hör hemma. Jag sitter i något slags
personn-limbo, och hittar inte riktigt rätt.

Jag fick barn som 18-åring. Skulle iofs fyllta 19 de året. Men jag var ju fortfarande
ung. Men när man fick ett plus på stickan, så vart man tvungen att hoppa in i en
annan roll. Snabbt! Jag började växa till mig lite. Fick se livet från en helt annan
sida och fick nya tankar och värderingar. Problem som förut varit problem, vart
längre inte ens värda att kalla de för det längre. Och dom nya problemen var
något som man aldrig hade kunnat föreställa sig som 17-åring att man kunde få.

Men jag är lite fast. Jag fick aldrig vänta på min tur, till den perfekta dagen för
min första flygtur. Jag tog själv satts och hoppade ut en dag när mina vingar inte
riktigt var färdigväxta. Jag har väl inte landat ordentligt ännu, men börjar nu mera
blir mer och mer övertygad om att ladningen kommer gå bättre än förväntat. Även
fats de är en bra bit kvar och själva fallet är ganska läskigt.

Lite konstig är jag allt. Jag är vuxuen. Jag är mamma. Jag är 21 år fyllda och jag
får rösta och köpa sprit och är förmyndare till en liten 2-åring.
Men jag är fortfarande liten. Jag ser mig som en tonåring. Jag sitter fortfarande
kvar någonstans i 2006-2008. Även fast jag inte alls är samma person, överhuvud-
taget, är jag mig fortfarande lik.

Smyger med att jag röker och dricker. Ja, de är sant. Det gör jag fortfaranande
när jag kommer hem till min pappa. Eftersom jag aldrig fick de där riktiga "hej
jag växer upp, är vuxen nu och flyttar hemifrån och ni vet att jag klarar mig själv
och vi är mer kompisar än far & dotter". Jag är fortfarande 14 och livrädd för att
pappa ska få reda på att jag röker, att jag träffar nya vänner och framför allt
dricker. Han vet naturligvits redan om allt de där. Men jag känner ändå ett stort
behov av att jag måste gömma det.

Ett annat exempel är att eftersom jag var så ung när jag blev gravid, endast 17-år.
Så känner jag att den dagen jag bestämmer mig, om jag gör de, för att skaffa ett
syskon till Ellicka(nej oroa er inte, de är inte ne plan nu!), då kommer de blir jätte-
svårt för mig att berätta för min pappa. För de var så tabu sist, och allt var svårt
och de tog den där lyckliga charmen ifrån allt de där som ska vara så fint och bra
med en graviditet. Om jag någonsin blir gravid igen, kommer jag nog som sist, gå
i vecka efter vecka och dra mig för att berätta för pappa. Och de slutar med, som
sist, att de är någon annan som gör det. Han tog de dock helt okej då. Det är jag
som är lite knepigt.

Sedan ser jag mig själv som mycket mycket äldre än vissa i min ålder. Saker jag
varit med om och hur jag tänker och tycker. Jag kan tycka många är väldigt väldigt
barnsliga och att dom ska gå hem och lägga sig, och komma med deras synpunkter
när dom lärt sig vad dom talar om. Jag påstår inte att jag är bättre än andra i min
ålder, för de vet jag mycket väl att jag inte är. Jag bara säger, att jag ofta inte kän-
ner att jag platsar in. Jag är ivägen för vad jag vill och tycker är inte alls som dom.

Jag gick från att vara ett barn, till att få ett barn och uppfostra ett. Det är inte rätt.
Hur ska jag kunna växa upp ordentligt och bli vuxen någongång? När jag lägger min
energi och styrka på att lära någon annan växa upp och hur man ska vara som
person. Vilket för mig, är så in i helvete svårt, eftersom jag fortfarande inte själv vet
vem jag är. Jag är fast i mitt limbo, och jag gissar på att de kommer ta år för mig
innan jag tar mig ur, om jag någonsin gör det. Det är en väldigt udda känsla ska ni
veta, när man inte har en anning vart man har sig själv. Även fast alla andra redan
tycker att dom precis vet vart dom har mig...

Du kan vara vaken om du verkligen vill.

Datum:2010-10-26 Tid:20:04:09
En av de jobbiga delarna med att vara ensamtående. Jag satt uppe plugga till 4 igår.
Sedan upp igen vid 8 som vanligt med en halvsjuk unge. Hålla igång som vanligt.
Nu är klockan 8 och jag vill sova, jag somnar nästan nu. Ellicka är pigg och vill inte
alls sova, eftersom hon sover längre när hon är sjuk. Jag får inte somna, jag får inte
somna. Måste hålla mig vaken! Herregud, tänk alla saker som kan hända om jag
somnar ifrån henne. Hon kan ramla ur fönster och hitta knivar. Klättra upp i skåp,
rymma hemifrån. Hänga sig själv i gardiner eller jackor. För fan Anna, vakna till,
du får inte somna!

Blygdläpp & tuss.

Datum:2010-10-24 Tid:15:01:41
Jag har genom åren fått två ganska ocharmiga smeknamn på mig. Namn som folk har
en tendens att reagera lite udda på. Undrar om dom hörde rätt. Men ja, de gör ni.
Om ni hör att någon människa kallar mig för Tuss eller Blygdläppen så är de precis det
dom säger, du är inte ovanligt trött.

Det är ju inte varje dag folk kallar mig det. Exempelvis så kallas jag bara blygdläppen
på skämt och man råkat vara lite dansk och druckigt ett par Grøn Tuborg. Det var inte
förens förra sommaren, på Arvikafestivalen 2009 som mina vänner fick reda på en
mindre detalj av mig. Vi satt och pratade om att jobbarkompis till Marlene hade fått ett
blyertsstifft i handen, som satt kvar. Att hon tyckte de var lite obehagligt. Men efter ett
par öl, så tyckte jag inte de alls var farligt och skulle lugna med: "Det är ingen fara, jag
har haft ett blyertsstifft i min blygdläpp sedan jag var liten, och de har inte varit någon
fara med det!"

Jag tror dom inte riktigt fattade att jag var seriös först. Men sedan när jag berättade
hur allt gått till, att de inte vart något konstigt. Jag hade satt mig på en nyvässt penna
som liten, stifftet gick av, gled in i mig och sitter än idag kvar där nere.  Sedan blev
de en rolig grejj, och det vackra smeknamnet kom till för att stanna som en bestående
fylleskämt.

Sedan har vi klassikernas klassiker. Tuss. Ett namn som jag kallas för ofta. Inte av
alla, utan av en speciellt Marlene. Det är som de är, och jag är Tuss för henne.

Det charmerande namnet fick jag som 14 åring. En dag i kyrkan, av alla ställen. Jag
böjde man framåt för att ta av mig mina skor, när min rumpa syntes. Min vän Agnes
blev lite chockad och fundersam "Anna, har du inga trosor på dig?!".
"Självklart har jag det", och jag knäppte upp byxorna för att kunna visa. Men de var
där de gick fel. När jag skulle dra ner mina byxor snabbt för visa att jag visst bar tro-
sor, så råkande jag få med mina trosor också. Så där stod jag, i Guds sommarstuga
och visade härligheten för min bästavän. Jag minns mest hennes förskräckta blick
och ordet "TUSS!?", och efter det har vi skojjat om det.

Jag umgås inte med Agnes idag, men Malla vart snabb på att plocka upp det. Så folk
tittar nog lite konstigt på oss idag, när vi pratar i telefon. Eftersom vi alltid avslutar
våra samtal med att jag säger " Puss från Tuss" och från svaret "Puss på Tuss". Att
sitta på en allmän buss och säga de där, tro mig, de drar intresset till dig. Man kan
riktigt se hur folk tänker "Tuss, sa hon Tuss?". Och jag, de sa hon. För jag är Mallas
Tuss och kommer alltid vara.


 
Arvika 2009. Min kind skvallrar om mitt nybliva smeknamn.

Sexmedel?

Datum:2010-10-22 Tid:17:35:44
Kan man verkligen bli sexuellt upphetsad av tvätt & sköljmedel?
Jag kanske inte blir totalt galen. Men jag känner hur en helt annan kraft tar över min
kropp när jag öppnar en påse tvättmedel, alternativt skruvar av kroken på en flaska
sköljmedel. Jag får den där varma känslan i hela kroppen, och en liten liten del av mig
flyter(kanske fel ordval här) iväg. Den påminner lite om en orgasm. Jag får ju inte så
milda orgasmer, för då kan jag inte psåtå att jag någonsin fått en orgasm. Men det är
lite påminande. Lukta på en flaska sköljmedel och se en Dylan McKay i tighta baseball-
kläder, ja.. Då blir de jobbigt för en viss Anna att sitta still. Nej, kanske inte på ritkigt..
bara lite..

Jag har alltid dragit mig till tvättstugor och dess lukt. Jag minns när jag var liten, de
började redan då. Jag drog mig till tvättstugan hemma, och vill mer än gärna att pappa
skulle göra om pannrummet inför tvättstugan, så de kunde bli mitt rum. Idag förstår
jag att de inte hade funkat. Inga fönster, och min skräck för silverfiskar. Dömt att
misslyckas. Men de hade ju haft en underbar doft och egen ingång. Snacka om att man
hade klivit upp i världen som 10-åring.

Ni som följde min blogg under min graviditet kanske kommer ihåg hur mina dagar såg
ut. Jag spelade mycket Wow, men de var inte de jag tänkte på. Utan jag tvättade ung-
fär varjedag. Det var bland de bästa jag visste! Även idag är de så. Känslan av att
slänga in något smutisgt med en rätt udda odör, och sedan få ut de doftandes av lust
och kärlek. Det är en underbar känsla.

De gick så långt ett tag. Så att när jag hade glömt kläderna i tvättstugan, och gran-
narna hade varit "snälla" mot den höggravida tonåringen, och vikt ihop alla mina kläder,
så började jag gråta. Tacka gud att M jobbade på dagarna, så han slapp se det. Men jag
slet upp mina kassar från källaren. Hällde ut den vikta tvätte i sängen och ruskade till
den. För att sedan sätta på Gilmore girls och kunna sätta mig på sängen för att vika om
allt. Det var min tvätt och min lukt. Ingen ska sno mina smygorgasmer ifrån mig. Dom
är mina!

Många gånger har jag haft funderingarna, om sex i en tvättstuga, hade varit mycket
bättre än på andra ställen. De luktar gott och de känns ganska rent. Jag har aldrig provat
på det. Men förhoppninsgvis en dag, kommer jag kunna vara öppen utåt för förslag för
att testa på detta. Vi får väl se. Men om någon går och viftar en uppskruvad sköljmedels
flaska under näsan på mig, vem vet om jag kan stå emot?


Dromedarer kan skada sperman och minskar fruktsamheten.

Datum:2010-10-20 Tid:18:22:03

Det här med rökning. Jag började röka för 1½ år sedan igen, men ser mig fortfarande
inte som en rökare. Jag slutade röka 2005, och så är det. Jag vägrar inse, att när man
röker varjedag, även fast de kanske bara är en, så är man rökare.

Jag var tolv år och gick på Trandaredskolan. De var då de började. Eftersom man har
tre syskon som är fyra år äldre, så blir de lite lättare att prova på saker. Jag fick tag
på mitt första snus och första cigg då.

Jag minns hur jag och Marlene smök bakom matsalen och andra dylika platser på
Trandaredskolan, gärna där de fanns buskar, och tjuvrökte. Jag hade gärna med mig
rökelse till skolan, som jag senare tände på rasten, för att skylla på det. Idag förstår
jag att de är lite skillnad på rökelse och röklukt. Men som en naiv tolvåring, så tänker
man inte likadant!

Det var Camel redan då. Enda sedan jag var ett litet barn har jag varit precis jättearg
på att Camel heter camel, men har den dromedar på förpackningen. Men jag har av
någon anledning alltid dragit mig till den sorten. Enda sedan vi skulle på klassresa 6an
så tvingade jag min äldre kusin, springa runt halva stan för att kunna köpa just sådana
cigaretter till mig.
Sedan är de väl en annan historia om de där klassresan, när vi väl kom ut till skogen.
Efter en heldag i en kajak, som man skulle smyga sig bakom en gran för att tända dom
där dyblöta cigaretterna.

Det var dock inte förens jag var tretton som jag började röka på heltid. Då sket jag
egentligen vad de var för märke, så länge jag hade några. Men jag ville verkligen inte
röka Marlboro Lights, för de var de ju bara bögar som rökte.
Det var inte förens Aiina läste ur boken Fittstim, när jag gick i 8an, där de stod att
coola tjejer blonderar håret, använder blå mascara, bär skinnjacka och röker just, ja
såklart Bög Marlboro Lights.

Jag rökte hela högstadiet ur. Allt eftersom fick jag byta upp mig. Jag rökte nog 2pack
om dagen under vissa perioder. Då vi ALLTID gick till Whalströms och fikade efter skolan.
På den tiden när man fortfarande fick röka inne. När Marlboro lightsen inte gjorde de för
mig längre, fick man gå vidare. Till Camel blue, till vanlig Camel. För att hitta Lukcy
Strike(minns ni btw dom där roliga Lucky Överasskning man köpte, när man fick både
cigg och en fin tändare i ett litet paket?). Mot slutet, under perioden så satt jag där med
mina John Silver och tänkte tillbaka på den där kvällen på ungomdsgården, då den där
jättecoola tjejen sagt till mig: "Att du skulle vara jättesnygg om du hade rötthår, slutade
vara fjortis och började röka John Silver. John Silver är de enda man kan röka, du ska
verkligen känna tobacssmaken när du drar in dina andedag, eller när du kysser någon."

2005, precis efter jag hoppat av mina 5 veckor på Bäckäng. Precis efter mina återkom-
mande panikattacker hade börjat, så slutade jag röka. Bara sådär, som om någon hade
knäppt med sina fingrar. Jag lovade mig själv att inte börja igen. Jag tog aldrig några
cigg, och tackade nej till alla mina vänner som erbjöd sig. Dom förstod inte riktigt var de
var för fixidé jag fått att jag helt plötsligt skulle sluta röka. Speciellt inte eftersom jag var
en av dom som hårt att föröskt få dom att börja röka. Inte för att vara elak såklart,
utan för att jag ville inte stå ensam ute i snöslask och röka i kylan.

Under den tiden skulle jag vara så duktig. Jag klagade på folk som rökte, och tyckte dom
kunde sluta, de var ju sååå lätt. Iofs hade jag plockat upp snus igen. Det vart jätteroligt!
Jag köpte mer gärna käcka små kjolar från H&M, bara för att dom hade en liten snusficka.
Något som ligger i fortfarande idag, även fast jag slutade snusa i somras. Typ iaf.

När jag blev gravid dock, så tyckte jag Markus skulle sluta röka. Och att hans mamma
skulle göra det. Jag ville inte att min son(som vi alla vet är Ellicka idag) skulle vara om-
kring en massa rök hela tiden. Visst visst, sa dom, klart som ska sluta röka. Så dom satte
datum då dom skulle. Datum som gärna blev framskjutna, och sedan som inte blev av alls.

Jag höll upp i några år. De var inte förens den där dagen i Mars förra året, då M kom hem
ledsen på morgonen. Han la sig brevid i sängen, och var tvungen att berätta, att han varit
med någon annan. De var droppen för mig, jag kunde inte stå emot den dagen mer. Snus
eller cigg? Vad är mest lugnande? Cigg!

Dom hade inte Camel eller Lucky Strike i butiken jag sprang in i den dagen. Och jag kände
även att röka en cigarett med John Silver, efter inte rökt på år, är ingen bra idé. Så jag kom
ut springande med mina bög Marlboro Lights. De riktigt ekade i mitt huvud "Detta är den
enda du får ta, du är inte rökare, och kommer aldrig, ALDRIG bli igen!"

Nu sitter jag här, 1½ år senare i min lägenhet på Göta. Med ett kopp te i handen, iklädd
ett par alldeles för stora mormorstrosor och med ett inåttväxt könshår som kliar som fan!
Väntades på ett telefonsamtal, så jag kan ta på mig höstjackan och röka en Camel-cigarett.
Men nej nej, jag är fortfarande inte rökare. Bara detta paketer också, sedan är de slut.
Jag kan sluta när jag vill. Jag lovar..


Elisabeth Jacobsson, 1950 09 24-1992 10 17.

Datum:2010-10-18 Tid:13:39:56
Året är 1992. Sverige har 8668033 invånare. Eller närmare 8,7 miljoner om man rundar
upp. Folk föds, folk dör. -92, och just nu ligger de en 42 årig kvinna uppe på Borås sjukhus
som snart ska mista sitt liv. Efter års kamp mot cancer, orkar snare denna kropp längre,
och kommer snart somna in för att aldrig någonsin vakna upp igen.

Detta är mitt första möte med döden. Jag är nyss fyllda 3 år, och har egentligen inte riktigt
koll på vad livet är. Allra mindre vad döden är och vad den inebär.
Min mamma, Elisabeth, hade varit sjuk i cancer år innan jag föddes. Men de blev värre när
jag kom till världen.

1987, 2 år efter mina tvillingbröder kommit till världen insjuknande hon i cancer, 37 år
gammal. Hon hade fått bröstcancer som satt i vänster bröst. Cancern operarades bort,
och jag tror(är inte 100% säker) att dom tog bort bröstet, och Elisabeth blev "frisk".

1990, jag är 1 år och helt plötsligt är cancer tillbaka. Denna gången i högra bröstet, höger
lunga och lever. Läkarna ger henne 6 månader. 6 månader i livet, kvar med sina fyra barn.
Men min mamma kämpar så gott hon kan. Men de blir tungt. Hon kan inte andas på höger
lunga och cancer sprider sig vidare därifrån ner i bukhålan, som i sin tur fylls med vätska.
Hon ser gravid ut, och måste tömmas på vatten och blod. Men då blev de fel. Eftersom att
dom fyllde på med iv-dropp i armarna, men henne kropp inte fungerade, så rann de igenom
henne kropp. Pappa berättar hur dom fyllde på med dropp, och hur de ett tag senare, rann
ut igenom buken på henne.

Under den sista tiden, hade hennes cancer spridit sig till huden. Så om man klappade hen-
ne på huvudet, så kände man hur knottrig hon var. Lymfkötlarna var svullna och infekterade.
Det var inte en lätt tid för henne eller min familj. Jag är tacksam över hur liten jag var, och
att jag aldrig fattade hur jobbigt de var. Jag visste att mamma var sjuk, inte mer än så.

Den 17 Oktober 1992 och jag vet garanterat att Sverige den dagen förlorade en individ till
cancer. En fyrabarnsmamma i Borås. Min mamma. Elisabeth.

Jag minns dagen då mamma dog. Då pappa skulle ta upp mig till hennes dödsbädd, där
man får se sin avlidna, säga farväl. Korridoren var lång, och jag kom sedan in i ett rum,
där min mammas livlösa kropp ligger på en säng. Alldeles torr. Läpparna nästan fast
torkade mot tänderna. Hon var alldeles stilla. Inte ett andetag. De enda som faktiskt rörde
sig var hennes ögonlock, som då och då sakta gled upp.

Det där är, eller var min mamma. Nu snurrar hon inte i en kontorsstol, eller ber mig snyta
mig i en kökshanduk. Hon kramar inte om mig eller badar med mig. Det är, VAR min mam-
ma och nu är hon död. Stilla. Uttorkad. Kall.

Jag minns två stycken snälla sjuksystrar. Jag minns inte om dom log eller inte, jag minns
bara känslan av värme och sorg hos dom. Dom gav mig ett gosedjur. En rosa-lila pudel
som stått i mammasrum på tvn och vakat över henne. Den fick jag ta med mig hem. Jag
kramade den hårt efter jag sagt farväl. Efter sista gången jag någonsin fick se min mamma.
Vänder ryggen om, hårt kramandes de lilla gosedjuret, gick vi bort från korridoren, bort
från avdelningen. För alltid bort från mamma. 17 Oktober 1992, exakt 18 år sedan och 1
dag, de var den sista gången jag fick se min mamma. Sista gången jag såg Elisabeth.

Det var första gången jag var i kontakt med döden. Jag hade tur, och slapp ha kontakt
med den på 18 år. Det var inte förens i våras, när både farmor och mormor gick bort,
både två innom en månad. Det var ett helvete, men jag kunde acceptera det. Förstå.
När jag var 3 år accepterade jag det, men jag kunde aboslut inte förstå.

Jag minns fortfarande dagen där efter på dagis, då vi alla på 1:an avdeling på Södergår-
dens dagis på Trandared, sitter samlade runt vårt stora samlingsbord. Våran dagisfröken
Ylva berättar för alla barnen att dom ska vara tysta, för nu har Anna någon ledsamt men
viktit att få berätta. Där sitter jag, men armarna i kors, och tittar ut över havet med små
barn, och säger orden: "Igår dog min mamma. Hon är död nu. Hon finns inte mer."

Rosa bandet.

Datum:2010-10-17 Tid:20:00:08
Oktober månad. Kampens månad. Då vi alla andra, som kanske inte annars tänker
speciellt mycket på cancer, får en yttligare chans att stödja forskningen.
Under oktober blir de helt plötsligt mycket lättare att på alla möjliga sätt skänka pengar
till Rosa bandet. Jag har under så många andra år, glömt att köpa något eller ens skänka
den minsta kronan jag har, och tycker därför i år att de var dags att ändra på det.

Jag köpte årets rosa band för ett par veckor sedan. Ellicka är mycket sotis på det och
står ofta och hoppar och skriker att hon vill ha ett likadant. Jag funderar på köpa ett till
henne, så även hon får bidra med en slant. Men låta en 2 åring gå med en nål i jackan
känns inte lämpligt.

Bara igår när jag var och handlande på Ica Maxi i Borås, så kom jag över båda en rosa
bandet tårta och Twinings te som skänkte dirket pengar till detta. Om man går runt och
luskar lite, så hittar man faktiskt lite varor här och där som skänker en slant eller två.
Om man inte vill göra detta, men känner att man vill skänka så finns de ju andra sätt.
Detta är bara ne möjlighet, värd att tänka på. De kanske inte är så mycket, men ändå
mer om någon köper de, än ingen.



Jag som själv förlorande min mamma för 18 år sedan i cancer. Har stor panik över denna
fruktansvärda sjukdom som tar så många liv varje år. Idag vill jag gärna skänka en tanke
till min mamma, och alla andra individer som förlorat sitt liv till cancer. Jag vill även skicka
ut en tanke av hopp, till alla människor där ute som fått diagnosen. Jag hoppas verkligen
vi innom en snar framtid kan bota alla människor, och inte bara en del som kommer under
cancerns järngrepps hand.


Rosa bandet 2010.

Tea-rriffic!

Datum:2010-10-15 Tid:16:14:57

Jag som alltid varit en Lipton-kind-of-girl gällande te, har gjort de otroliga. Jag har öppnat
ögonen, eller kanske mer.. öppnat smaklökarna och bytt ut mitt te! Jag som alltid sagt att
de måste vara Lipton, och tittat lite sådär snett i smyg på folk som inte haft det.
Men jag har insett nu, de är ju jag som varit en idiot! Det senaste tiden har jag börjat
dricka Twinings te, och det är alldeles underbart.

Dom har så mycket mer smakrikt te. Jag är inne i en earl grey period gällande te, där med
försöker jag lite hålla mig borta från allt sött fruktte. Men deras söta fruktsmakande te är
faktiskt svårt att inte fingra på. Det smakar verkligen som brittisktgodis luktar.
Jag gillar iofs inte brittisktgodis. Nu ljög jag, jag gillar lite av de. Men jämfört med svensk
så är de ingeting. Men fatta känslan, att sitta där med en stoooor kopp te, och första mun-
nen du tar, fyller hela din trut av en lukt, som smakar. Förstår du?

Te är mitt allt, jag dricker alltid te. Jag avböjer allt kaffe(förutom på begravningar, känns
inte lämpligt och börja gnälla om att jag hellre vill ha te där).
Jag älskar att bo i Sverige, men jag har så mycket gånger önskat att jag var engelsk.
Tänk att få leva i ett land där dom dricker te hela tiden, dag ut och dag in. Visste ni att i
England dricker dom 165 miljoner liter te VARJE DAG! Tänk att vara jag och få bo där,
jag hade ju varit kissenödig hela tiden!

Min kära vän Thailand var som sagt här för ett par dagar sedan, och de föll sig naturligt
att ha en Te-tesar-dag. Inte för vi ej druckigt te't förut. Men de har en viss charm att dricka
te ur glas och bara få en random tepåse nedstucken. Sedan tar båda sin första klunk,
sväljer och tittar på varann och delar första meningen om hur just detta annorlunda te't
smakade. Jag och Thailand, även Hanna som tidade förbi en kortis, drack kopiösa mäng-
der te den dagen. Dock till min förtvivlan märkte jag på kvällen, om hur jag kände mig
vek, yr och torr. Jag hade hällt i mig såpass mängder av te't, så jag hade hafe ett evigt
kissbehov, och där med, kissat ut allt vatten i min kropp. Men de är den enda nackdelen
med te. Tänk på hur många förkylningar de botar också. Säkert mer än någon läkare.

Egentligen ville jag bara säga att jag har varit otrogen mot Lipton, och vänder inte tillbaka.
Jag dumpar min i så många år trogna vän, och börjar suga på någon annan. Förlåt Lipton,
men hade du varit god nog för mig, hade jag fortfarande hållt dig vid min sida.





Abortberättelse 2010.

Datum:2010-10-15 Tid:00:14:18

Jag kör korten på bordet. Något som kanske gör folk arga eller ledsna, eller som verkar
stötande. Men såhär är det. Detta är mitt liv, detta har hänt och detta är mitt sätt att
bearbeta det på. Om ni har något emot mig, som jag i många fall kan förstå, så fine.

Detta är något som utspelade sig för mig senast i år. I våras för att vara korrekt. Jag
satte mig i en helt förjävlig sists, och har egentligen ingen annan än mig själv att skylla.

Allt började lite innan påsk. Jag skulle till England över påsken. Jag skulle göra slut med
min pojkvän där nere, för förhållandet fungerade inte. Han vart mycket svartsjuk och
med distansen och alla onda tankar som blev en ond cirkel, så funderade det inte längre.
C är en jättebra kille. Men skulle varit en ännu bättre grabb om han arbetar på sina
reaktioner och sitt temprament.

Hur som. Påsek kom, jag skulle åka ner till England för att göra slut. Jag vill hellre göra
de i person, än att göra de över telefon eller ett mail. Så jag åkte dit. En tidigt morgon
i slutet av Mars, satte jag på ett plant till London. För att senare sätta mig på den 6
timmar långa bussresa ner till Plymouth. Färden ner gick ok, men under hela resan
skrek mitt hjärta att jag gjort något dumt nu. Jag skulle aldrig åkt hit, jag borde åka
hem. Hem till Borås och ett glas tre apor och prata med R. Jag borde inte sitta på denna
brittiska buss och lyssna på Madnesss - My girl.

Men jag kom fram. Alltid var fine. C hade redan sina misstankar vart komma skall.
Vi beslutade redan först kvällen, och de gick okej. Vi sa att vi skulle föröska klara av
denna veckan tillsammans, då jag var strandad i England. De första dagarna lyckades
vi. Men de skulle bli svårare.

Efter en utekväll i St.Agnes, Cornwall(som är en helt annan histoira i sig) gick allt åt
helvete. Stora bråk, en sida av C jag trodde inte fanns. Jag hade aldrig sett honom
så arg, och han skrämde skiten ur mig. Allt detta slutade i ett oskyddat samlag, som
jag trodde skulle vara slutet på England för mig. Men tydligen blev det inte så.

Hemma i Sverige, efter 3 dagar tystnad får R äntligen tag på mig. En livrädd Anna,
strandad utan pass eller flygbiljetter, timmar ifrån Plymouth. Han får panik och gör
allt för att få mig närmare mina saker. Ett steg närmare en buss mot London. Ett
steg närare till Sverige. Jag lyckas ett par dagar senare komma iväg till Plymouth,
och sedan på en buss till London. För att precis hinna med ett plan hem till Sverige.

Planet landade i Göterborg en kall kväll. En R stod på flygplatsen och hoppades att
jag verkligen var med på planet som landade. En dålig landning kanske jag ska tilläga.
Men jag landade på Svenskmark igen, och ville kyssa den när jag med skakande ben
gick av planet. Kommer igenom gaten och ser ett stort leende från R. Man kan riktigt
se hur han kunde andas ut att jag var hemma igen.

Jag kunde andas ut. Jag behövde inte vara orolig mer, inte var rädd. De var så skönt
att komma hem. Ha någon att prata med. Ha någon att komma nära. Att krama.
Och naturligtvis, så hände de som inte får hända. Ett oskyddat samlag första kvällen.
Inget du tänker på ska gå fel. Men gällande mig, så gör det det alltid.

Ett antal veckor senare, och min mens är 2 veckor sen. Det får inte vara sant. Jag
kan inte vara gravid igen? Kan jag?
En dag påväg till jobbet, springer jag in på apoteket och köper ett gravtest. Springer
in på toaletten på jobbet och kissar på stickan. Djävulsstickan, som för tredje gången i
mitt liv lyser mig starkt i ansiket. Ett starkt blått plus.  Sägandes: "Nu har du gjort de
igen Anna, nu är du gravid igen!".

Paniken sprider sig. Är det verkligen sant. Ska jag inte ens kunna ha en man tittar
på mig utan att jag blir gravid. Vafan ska jag göra nu? Jag kan inte ha detta barnet,
men jag vill aldrig gå igenom en abort igen. Men herregud, vems är barnet? Vem är
pappa till barnet i mig?

Totalt blankt. Panik. Kan knappt andas. Jag måste kräkas. Vad i helvete har du
gjort nu din dumma jävlen. Hur i helvete kan du vara en sådan jävla idiot?
Jag känner mig som en riktigt hora. Detta är inte jag tänker jag. Detta är inte jag,
om de är jag, vem fan har jag blivit?

Jag vill inte göra aborten. Jag vill inte gå igenom det. Men jag förstår snart, speciellt
efter disskutioner med R, att detta barnet går inte att föra till världen. Nu sitter jag
med samma känsla jag hade i April, men en klump i halsen och tårarna brinner under
ögonlocken. Jag är en hemsk människa. Jag ska igen, döda mitt barn.

R gjorde de väldigt klart för mig. Om jag behåller barnet, kan vi inte vara han och
jag längre. Utan då måste vi göra slut. Han skulle stötta mig, han skulle föröska vara
där som en vän för mig om de vart C's barn. Var de hans egna, skulle han föröska
vara där så gott han kunde, och stöttat mig och barnet. Men skadan skulle redan
varit gjord, och han skulle inte vara i ett förhållande med mig efter det. Who can blame
him?

En aborttid blir inbokad. 4 veckor senare. Då aborten redan kommer vara ganska långt
gången. Jag får komma upp till sjukhuset en dag i Maj. Ensam. Jag trappar in på morgo-
nen, och eftersom jag redan gjort en abort förut, så skulle detta inte vara några konstig-
heter? Och sköterskan förösker trösta mig att detta blir nog lättare än sist. Nu är du inte
lika långt gången. Denna gången ska de nog inte göra lika ont, denna gången behöver
du nog inte se ditt barn efter de kommer ut. Hon hade fel.

Jag fick mina piller som sätter igång "förlossningen", eller utdrivingen, som de så fint heter.
Där ligger jag, på ryggen, med en stark smärta och känner mig som världens hemskaste
person. Jag har Ellicka, världens finaste dotter. Så genom att göra denna aborten, vet jag
verkligen vad de är jag missar. Vad de är jag ta bort. Vad jag förlorar. Vad jag dödar.
Jag mår så dåligt. Jag har ont. Och min känslogång är som en bergodal bana. Ena studen
storgråter jag uppe på sjukhuset, ensam i mitt rum. Andra förösker jag prata vett med
mig själv, att detta är bäst för dig. Du får skylla dig själv. Hora. Detta är ditt egna fel.

Timmarna går, och jag börjar inte blöda. Jag fattar inte varför. Ringer på sjuksköterskan,
som ger mig mer hormoner. "Det kommer nog snart igång. Vagga lite mer fram i rummet."
Mer? Jag går ju redan som en galning här inne tänkte jag. Hade detta var en cartoon, hade
de varit en stort hål i golvet.

Men hon har rätt, de sätter igång. Som om någon sätter på en kran, så rinner blodet ur
mig. Jag måste gå och sätta mig, måste få de att komma ur. Det kommer i omgångar.
Som om någon busar med en vattenkran. En studen, bara lite, som en droppe. Andra är
de full effekt och om jag inte skyndar mig, kommer jag blöda ner hela mig och golvet.
Smärtan är hemsk, och jag har dåligt samvete. Men förösker intala mig själv, att denna
smärtan förtjänar du ta mig fan, barnamördare!

Fostret kommer ut. Men jag vet de inte. Jag har ont, jag förösker "trycka på", kännes
som något sitter fast. Men inget kommer. Jag får lite panik. Vad ska jag göra? Det kanske
redan har kommit ut. De är så mycket blod och klumpar, så man kan inte skilja på vad
som är vad. Tillslut, efter kanske 15 min ger jag upp. Antingen har de lilla fostret kommit,
eller så är de inte redo ännu.

Den här biten, ger mig mardrömmar och ångest. Ger mig tårar och kramp i handlederna.
Om du är känslig, läs inte. Detta kommer ge ångest för mig hela livet...

Jag ska torka bort blodet, för att inte känna mig lika äcklig som jag är. Samtidigt som
jag torkar mig, och drar till hårt, känner jag hur jag stöter på något. Jag får panik. Men
byxorna nere, så kan jag inte röra mig. Jag vill inte titta ner på pappret, jag förstår red-
an vad som hänt, men måste ändå titta. Är de verkligen sant? Har jag gjort det?

Nu brister tårna för mig totalt. Jag får panik. Jag vill springa, men de är inte lätt när
det droppar blod från mig, och byxorna är nere vid fotanklarna på mig. I handen, håller
ju upp en bit papper. Och jag ser till min fasa, vad jag håller i, vad jag gjort. Där i, ligger
två små svarta ögonen och tittar på mig. I handen, i en bit papper, ligger mitt barn.
Ett foster som nu totalt, pga av min klantighet är förstört. Mitt snabba drag att torka bort
så mycket blod jag kunde, fångade upp fostret, mitt barn och totalt mosade sönder det.
Jag får panik, skriker till. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag slänger pappret, som glider
ner till golvet.

Där står jag hulkades, öga mot öga, mot något som egnetligen hade kunnat vara mitt
barn. Jag har precis totalt förstört detta foster, du kan knappt se att de är ett foster. Men
jag kan se händerna och fingrarna, navelsträningen. De två svarta ögonen stirrandes på
mig.

Detta är andra gången i mitt liv, som jag i paniken namn ligger och har ögonkontakt med
ett dött barn till mig. Detta är andra gången och den sista.

Efter denna dagen, och denna aborten. Så beslutade jag mig, att mina chanser är förbi.
Mina tåg har gått. Jag har fått chansen att få tre barn, men endast valt ett av dessa tre.
Jag mår precis som en idiot och jättedåligt när jag tänker på det. Vissa människor kan
inte få barn, och jag gör mig av med mina som om de vore sopor.

Jag fick naturligvis välförtjänta problem efter aborten. För den blev "felgjord" och fick
göra om den hemma sedan, några veckor senare. Fostret hade kommit ut, men allt
annat runt om, låg fortfarande kvar inuti mig och gjorde mig sjuk. Under vissa perioder
kunde jag inte ställa mig upp hemma utan att de splashade till blod på hela golvet.
Men de kunde jag gött ha. En sommar men problem och smärta. Det kunde jag gött
ha. Och jag kan gött leva med dessa plågsamma känslor och bilder i mig hela livet. Jag
kan gött ha dålgit samvete. Jag känner mig hemsk varje dag. Men det Anna, de kan du
ta mig fan ha. Du har ingen annan än dig själv att skylla, din hemska jävel!


Naturligvis inte mitt. Bara en bild på ett foster i samma vecka.


Hur fan ska man kunna leva såhär?

Datum:2010-10-14 Tid:19:28:29
Jag vill bara skänka ut en tanke till alla barn här ute i världen, som nu blir misshandlade,
våldtagna, svältjer ihjäl och utstatta för alla andra hemskheter som finns.
Om du läser detta, och sitter som jag, men en varm kopp te i handen. Snälla förösk
greppa stunden och inse hur jävla bra du har det. Just nu finns det ett litet barn, rädd
för sitt liv någonstans. Eller ett livlöst barn, för någon har tagit dess liv.
Förstår du på riktigt vad jag skriver? Att just nu förstörs ett barns livs någonstans,
eller tar slut. Och jag sitter här med en kopp te och klump i halsen och kan inte göra
något. Ser min 2 åriga dotter och undrar, hur i helveta kan man skada ett såhär litet
underbart barn? Hur fan ska man kunna leva med dessa tankar?

The writing's on the wall.

Datum:2010-10-14 Tid:13:33:49

Ruta 1. Nu står jag här och tassar igen. Så många gånger ramlar jag tillbaka hit och
bara suckar för mig själv. Jag gör alltid fel och sårar människor på vägen. Till vilken
nytta? "It's better to have loved and lost, than to never loved at all." Sant? Antaligen.

Jag känner mig som en väldigt väldigt hemsk person. Folk kanske faktiskt har rätt
om mig? Jag vet ju med mig, att varjegång jag hoppar inte i något så slutar de alltid
med att jag är personen som sårar, inte tvärtom. Jag är nog väldigt mer ego och
känslokall än vad jag egentligen tror. Jag borde inte beblanda mig med männsikor.

Hade man satt alla killar(låter som de är många, men så de inte) i ett rum, hade nog
alla, trotts hur olika dom ändå är, kommit överns och haft ganska gemensamma
synpynkter på mig. Hur kall jag är. Hur barnslig jag är. Hur jag leker vuxen. Hur jag
tror på själv att jag gör de rätta, men dom egentligen vet att jag gör de bara fel.

Jag bryr mig mycket om mig själv. Kanske lite för mycket, men på alldles fel sätt. Jag
är ingen Jackie Burkhart. "The person i love the most is me. If i could run over the
beach into my owm arms, i would do so!" Så känner inte jag för mig själv.
Jag älskar inte mig. Jag ser mer fel på mig än rätt. Jag är fruktansvärd självkrisik.
Men ändå så bryr jag mig mer om mig än någon annan. Förutom Ellicka då. Men om
jag vill något, så ska de gå min väg.

Men de kanske just de som är felet? Jag klarar inte av ett förhållande, för att jag är
såpass självkritisk? Jag trycker ner på mig. Jag tror inte på att någon faktiskt kan
älska mig. Vem skulle vilja det liksom? Så många gånger jag bara låter orden glida
av mig, som om jag vorde en iskub. Bara står där och förlorar ögonkontakten. Nej,
nej och åter nej, du kan inte älska mig.
Hur kan jag kräva att någon ska klara av i ett förhållande om jag för de första inte
accepterar att någon vill ha ett förhållande med mig. Inte ens jag vill ha ett förhål-
lande med mig själv. Jag är jättetrött på mig, men jag är ju trotts allt, den enda jag
har.

Jag har sedan tonåren varit väldigt blåögd. Hoppat från människa till människa.
Desto mer jag tänker på det, desto mer skrämmer jag skiter ur mig. Allt som ägeren
till mitt behandlingshem jag bodde på 2006-2008 sa till mig stämde?
"Du hoppar från männskor och trycker ur allt ifrån dom. Tills de inte fungerar längre.
Du hoppar du vidare till någon annan och trycker ur allt ur dom du orkar. Ditt liv
kommer se ut så, ett evigt sökande på en ny F."

Men pengar och titlar skrämmer mig. Jag vill ju inte beblanda mig med sådant folk,
för jag blir för nerövs. Jag vill inte ha någons pengar, jag vill inte leva som en titel-
hora och glida igenom livet på den.
Jag vill inte låna pengar. Jag vill inte att pengar ska styra mitt liv. Och jag vill absolut
inte behöva vara på ett speciellt sätt för att falla in under rätt kategori. Jag är ju jag!

Jag känner att jag alltid varit ovälkommen och oälskad. Att pengar styrt mitt liv från
jag varit litet. Även idag kan min pappa styra mitt liv med en järnhanske pga av
pengar. Varför skulle jag då frivilligt sätta mig i den sisten igen?

Nej, jag klarar nog inte av ett förhållande för jag personligen är inte mogen för det.
All skit jag varit med om, som fortfarande pågår. Över all skit och hemskheter jag
gjort och plågat andra med, så har de ändå inte tagit slut. Jag är fortfarande naiv
och vispig. Tänker inte på några konsekvenser.
Jag hoppar bara in i bilen och kör. Jag reflekterar inte ens om jag har tillräckligt med
erfarenhet, eller rätt körkort för denna bilen. Om jag ens har körglädjen för den. De
är en bil, god nog för mig, nu kör vi!

Nu får jag leka bilist och inte bara titta framåt, hur jag ska göra då. Utan för att kun-
na komma någonstans när du kör, så måste du ju dels titta fram på vägen, i backspeg-
len och på sidorna.

Jag får andas djupt nu. Låsa dörrarna och undra, hur ser jag min framtid? Vad gör jag
för att komma dit så smidigt jag kan?
Vad vill jag egentligen ha ut ur allt detta. Vad kan jag ta med mig från bagadet. Vad
ska jag göra och tänka på i nuet?

Om jag inte reder ut mig själv kommer jag spendera livet som jag tror. Ensam.
Jag får flytta ut i skogen, skaffa mig en hund. Ellicka kommer flytta ut. Och där kommer
jag sitta, och se årstiderna skifta, genom en tv. Jag kommer stänga ute mig mer än
nu från världen och höra hur mitt liv passerar genom ögonen på mina vänner, som jag
inte kommer träffa.

Men en sak är säkert. De är över nu. Och jag tänker inte skynda nu. Jag tänker ta
de lungt. Jag ska för första gången enbart tänka på mig, helt och hållet och inte bland
in någon annan. Jag vill inte vara en igel på någon. Jag måste fokusera på mitt och Ells
liv, så jag kan ge henne en chans. Nu måste jag växa upp och se dom riktiga färgerna,
och sluta måla fan på väggen för andra!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0