Det här med barn, de är jävligt krånligt ska ni veta. Inte själva barnet i sig. Det är en
krånglighet du lever med, och lär dig att älska. Utan jag tänker helt på ett annan typ
av krångel. Ett krångel som ger dig ångest, gör så du får svårt att sova och ganska
ofta puttar dig till kanten så att tårana sprutar.

För det första vill jag skriva som ni alla vet dett detta är min blogg! Detta är mina
tankar och åsikter. Mina känslor. Det är så som JAG upplevt saker, och så som JAG
hanterar/t problemen. Så istället för ge mig skit, om du har problem med det, fine.
Gör dig en egen blogg och klaga av dig där.

Sedan jag fick barn, när Ellicka kom till världen, så har jag blivit mer och mer upp-
märksam på föräldraskap och hur pass mycket barnen faktiskt lider av att föräldrar
är dumma i huvudet.

Jag har märkt, dels personligen, hur papprona kommer undan med vad som helst.
Men även om hur pappor som vill vara pappor, inte får chansen, för att i Sveirge
tar vi oftast ställning till mamman.

Jag har dock lärt mig att vara mamma, är ett rent helvete. Jag älskar Ellicka, och kan
faktiskt inte se ett liv utan henne. Skulle hon försvinna, skulle jag försvinna. Men de
är inte lätt att vara ensamtående.

Jag tycker personligen att jag fått ta allt ansvar själv med min dotter. Även fast hon
har 2 föräldrar kvar i livet. Sedan Ellicka var en liten bebis, så tycker jag, att jag fått
göra inprincip allting. Matning, de flesta blöjbyten, underhållning för henne. Och även
samtidigt bollat av att städa hemma, laga mat och tvätta. För både mig, Ellicka & M.
När det tog slut mellan M så blev de en helt ny värld för mig. Jag hade helt plötsligt
bara 1 barn igen.

Men då började andra problem dyka upp. Få honom att ta ansvar för Ellicka. Det har
varit ett jobbigt jävla år, som inte på långa vägar är över.
Vi har gemensamvårdnad, men det är ändå jag som har henne 100%. Det kan gå
månader utan av att man ens hör något ifrån honom. Och när man väl pratat med
honom, så psåtår han att han ringer jätteofta och att de är jag som stänger ute hon-
om ur Ellickas liv. Vakna upp, så är det inte!

Enda sedan i Juli förra året, har jag tyckt att de varit jätteviktigt att M har henne,
så mycket som han kan. Dom måste lära sig ha en relation utanför min lägenhet.
En relation som inte är hackig, utan som blir till rutin. Så dom klarar av att bo med
varann och förstår varann som individer.

Jag vill inte ge bort Ellicka. Det gör ont i hjärtat, och gråter nästan alltid en liten
skvätt när hon sover borta. Men jag vet att hon MÅSTE lära känna sin pappa.
Jag kommer från en familj där jag vet att plötsligt kan en förälder försvinna. En dag
kan någon dö och den familjen eller tryggheten man trodde fanns, finns inte igen.
Jag tror inte att jag kommer dö nu, men är har en känsla av att jag kommer dö i
cancer vid 40. Ellicka är dock stor nog att klara sig själv, men ska inte behöva göra
det då! Men även kan jag sätta något i halsen och kvävas, eller bli påkörd av en buss
vilken dag som helst. Jag vill inte veta att jag kan dö ifrån min älskade dotter och
veta med mig, att nu ska hon bo på heltid med en människa, hon knappt de senaste
året har träffat. Mardrömstanke!

De har hoppat fram och tillbaka med M. Ibland har han varit jättedutkig, och tagit
henne varannan helg som planerat. Eller ett par dagar när jag varit bortrest. Men
de har också varit ett helvete. Som min familj bl.a varit jättearga på. Han har kunnat
gå veckor, till och med månader, utan att träffa sin dotter. Men han har tid att träna,
umgås med vänner och jobbkamrater och gör andra privata saker. Men han har inte
ens kunnat sätta en helg för sin egna dotter. En dotter som är galen i honom och pr-
atar ofta om honom.

Jag var på BVC på 2½ års kontroll förra veckan(Ellicka rocks btw, 90cm lång och
12kg och kan leka och prata som man ska). Sköterskan blev irriterad och nästan arg
på M. Hon har träffat mig regelbundet sedan Ellicka föddes, men hon har bara sett M
2ggr. Det är jag som har koll på vikt och längder. Om hon varit sjuk. Vilka vaccina-
tioner hon har fått. Hon berättade för mig att hon skickar kaleserna till både mig och
honom, men ändå är de bara jag som dyker upp varje gång.

Hon sa att hon kunde se hur trött jag var och hur dåligt jag mår. Precis som hennes
kollega, min psykolog vet om. Hon tyckte de var jobbigt att se att jag drar på vagnen
som förälder ensam + att jag förösker klara av skolan, men ändå aldrig får någon
egen tid att andas ut. Min egna tid jag får, de är de 6 timmarna Ellicka går på dagis
varje dag. Då måste jag ju plugga, precis som vilken annan förälder som helst har
ett jobb. Hon tyckte de var dags att ta in någon annan, att sätta sig i hos familjerät-
ten IGEN för att reda ut detta. Antingen har jag och M delad vårdad, som är 50%-
50%, eller så ska jag få egen vårdnad och ger mig mina 100% och rätten att kunna
skriva på alla papper och ta alla beslut själv.

Förra helgen var M här. Jag hade även en bekant nere från den övredelen av landet,
mest så att jag och M inte skulle kunna bråka. Vi var tvunga att sitta lungt och fint,
så att vi dels inte gjorde Ellicka upprörd, men även så vi inte gjorde bort oss för J.
Vi satt och skrev ner ett schema hur Ellicka skulle ha de tills december. Att hon minst
en natt varje helg ska sova hos M. Och varann helg vara hela helgen hos honom.
Med start denna veckan. M är sjuk denna veckan, så han kunde inte ha henne. Fine,
är han sjuk så är han. Jag tänker inte sätta min dotter någonstans där de ligger en
sjuk person som inte orkar, när jag sitter hemma utan planer och faktiskt vill ha min
dotter här.

Så vi får se hur de blir nästa veckan. Vi har sagt att han ska ha henne 2 fulla helger
i rad nu. Vilket jag verkligen hoppas fungerar. Ellicka frågar ofta om M, säger att hon
vill träffa honom. Hon blir ofta väldigt ledsen när jag inte kan ge ett svar, eller om jag
säger att hon idag inte får träffa pappa. Alla andra barnen på dagis blir ju hämtade
av sina pappor, så det är väl naturligt att hon vill träffa sin.

Dessa sista månader på detta året kommer vara min sista chans till M, på riktigt!
Jag orkar inte mera. Jag orkar inte förösöka. Fixar han de inte nu, så får han fixa de
senare i livet. När han kan jobba upp sin titel pappa. Jag skiter i det här då. Då tar
jag Ellicka och gör som idag, allt för henne. Jag kommer stämma för egen vårdnad.
För det tycker jag personligen att hon är värd! Hon ska inte ha rörigt, hon förtjänar
ett liv med rutiner. Om de ger henne förvirrig och ett ledsamt hjärta av att hon inte
har rutiner med M, så ska jag inte tvinga de. När månaderna går, och hon inte pratat
med eller träffat honom, så glömmer hon. Hon slutar prata. Men sedan när han väl
börjar bli inblandad igen, så är de klart att plåstret rivs av igen för henne. Hon vill,
men de blir inte så ändå..

Nu har jag inte skrivit ner allt. Jag tycker personligen de skulle vara väldigt elakt &
pinsamt mot M, och man sitter här och målar fan på väggen för honom. Detta är ju
som jag känner och tycker. Men jag vet ju med mig, och får höra de så väldigt ofta,
att folk resonerar och tycker precis som jag.

Jag hoppas med hela mitt hjärta, för Ellickas skull, att de löser sig nu. Att han kan
step up och ta sin roll på allvar för första gången. Annars säger jag adjös till de, så
skiter jag i de. Ellicka förtjänar inte ha en stressad mamma som är orolig och ledsen
hur saker ska gå. Hon förtjänar att ha en mamma som är glad och kan ge 100%.
Även fast jag helst av allt, såklart hade viljat ha henne hos mig varje minut som jag
kan få. Hon är ju mitt allt, hon är mitt liv. Så hoppas jag att de fixar sig med M, så att
hon kan få ha två föräldrar i sitt liv. För vi veta alla, så som de är nu, så kan de fan
inte vara, så ska de fan inte gå till i ett barns liv...