Här sitter jag sent på natten, eller vädligt tidigt på morgonen, de beror ju på hur man
ser det. De är iaf vädligt ljust ute och fåglarna kvittrar, man märker av att de är skol-
avslutning snart. För de är sådana här morgonar när de ljusnar tidigt, när fåglarna
sjunger och solen tidigt börjar lyssna som man vill gå upp på. Men idag kommer de
nog inte bli så för mig, eftersom jag är vaken nu istället för att sova. Jag & M kollade
på Scrubs vid 23-00, han somnade medans jag låg kvar vaken och kollade på något
mer avsnitt och ammmade Ellicka. Dock somnade jag till och vaknade igen vid 2 och
kunde aboslut inte somna om, så de var inte mer att göra än att stiga upp och sätta
sig här medans de ljusnar mer och mer. Jag höll på att bli galen på att ligga där och
vrida & vända på mig. Avskyr att somna till och sedan vakna, för då är ju kroppen utvilad
för en stund, men kommer garanterat inte stå sig hela dagen.

Idag, eller rättare sagt igår Onsdag var jag och Ellicka på BVC för att göra den veckliga
kollningen av vikt, längd & huvudomfång. Hon hade gått upp 2,5hg sedan förra veckan,
och hon 54,5cm lång. Huvudomfånget hörde jag inte vad hon sa att de var, men de står
i papperna jag fick med mig hem. Ellicka charmade hursom sköterskan denna veckan
också. När hon låg där på bänken alldeles naken och sköterskan tog lite i henne och
börja prata började Ellicka skratta högt och belåtet. Sedan jollra hon lite till svar när hon
pratade med Ellicka. Och detta är tydligen något som Ellicka är vädligt väldigt tidig med,
då blir man allt stolt som mamma. De är en riktigt liten envis skit jag och M har till dotter.
Hon har både ögonkontakt, jollrar och skrattar och kan hålla nacken bra.

Att gå till BVC idag gick helt okej, Ellicka skrek en liten stund på vägen, men de berode
på att hon kissat. Hem vägen låg hon och kikade en stund och störde sig på solen,
sedan somnade hon och sov hela vägen hem.
De enda som egentligen var jobbigt att gå till och från BVC var min bh. Den som dom
rekomenderade så stark på BB att jag skulle skaffa. Och visst de var skitbra de första 5
dagarna, men sedan började karborrebandet sluta fungerar. Så bhn öppnar sig bara
jag andas stort eller vrider mig för fort, ibland öppnar den sig bara för att öppna sig.
Och på vägen till BVC och hem öppnade sig den ta mig fan hela tiden, så där stod jag
och fick knäppa den om och om igen så att tuttarna slapp synas och mjölken slapp att
rinna och alla håll. Jag är i desperat behov av nya bhar.

Nu ska jag lägga mig och försöka somna till igen. Ellicka har blivit en redig tjej och har
sovit från 23-00 till ungefär 5-7 på morgonen. Skitskönt att slippa handskas med en trött
bebis på nätterna, vore dock skönere om jag någongång kunde få sova på natten när
väl hon gör de. Men icke, mina dryga sömnproblem har börjat spöka igen, så jag ligger
för de mesta vaken hela nätterna och bara ser solen gå upp.

Min hals är svullen och röd, jag tror minsan att jag är en gnutta sjuk. De känns till
och med som de antagligen kommer att bli värre. Jag är livrädd för att detta komma
utvecklas till halfluss, något min kropp är vädligt redig på att få till runt denna tiden
på året. Jag vill ju aboslut inte smitta ner Ellicka, de är ju farligt för henne att få en
infektion i så låg ålder. Och om jag blir sjuk, hur kommer jag då orka tahand om
Ellicka då? Jag brukar inte ens orka tahand om mig själv när de är halsfluss, då
burkar jag mest ligga i feber & kämpa med att svälja. Men nu när jag har en liten
tjej går ju inte det, de finns ju inte ens ett alternativ att göra så. Usch, hoppas verkligen
inte denna förkylningen utvecklar sig mera.

Natten med Ellicka gick förvånadsvärt bra, iaf på hennes front. Hon somnade kring
23, och sedan vaknade hon inte förens M skulle gå till jobbet vid kvart i 7! Jag är
fortfarade helt förvånad över hur kunde stå sig så länge med en blöja och utan mat.
Nackdelen var att jag lyckades ju aldrig direkt somna. Jag låg uppe länge och de
hann bli ljust och jag var trött. Men tänkte hela tiden att jag inte fick somna för att när
som helst skulle Ellicka vakna och vilja ha blöjan bytt eller mat. Men icke, hon sov
bara på knäppttyst brevid mig i sängen. Sådär låg jag och varken vågade eller kunde
somna samtidgt som solen gick upp och avsnitt efter avsnitt av Gilmore Girls spelades.

Jag och Ellicka har även fått våran lilla egna grejj för oss. För varje gång Ellicka har
somnat och sovit i en liten stund, så jag är helt säker på att hon sover tungt och inte
kommer vakna, då passar jag på att värma en kopp te. Och preci när te't är klart och
jag ska ta min första klunk så är de som någon väcker Ellicka och ber henne börja
skrika. Så de står tekoppar lite här och var i lägenheten, och jag måste gå på kopp
jakt varjegång jag ska diska. Så förut var jag tenarkoman och drack kopp efter kopp,
men nu sedan Ellicka föddes så får jag inte de. Nu blir de max 2 koppar om dagen.
En när M kommer hem från jobbet, om jag har tur. Annars blir de bara min nattliga
kopp te. Egentligen kanske Ellicka fakiskt bara gör mig en godgärning eftersom te
inte är nyttigt.

Nej, nu ska jag fortsätta slurka upp mitt natt-te och vänta på att tvätten är klar(ja, jag
tvättar mitt i natten). Sedan ska jag på låg volym lyssna på massa Morrissey/The
Smiths låtar nu när M sover. Jag får passa på när han inte hör, eftersom han hatar
Morrissey, och allt som har med Morrissey att göra.

Morrissey - That's how people grow up.

25 Maj, Ellicka 1 månad.
Liten trött tjej sover hos pappa(och alltid med halvöppna ögon).
M lyckades knäppa lite kort på mig när jag diskade, vårat lilla köksfönster och Ellicka.



24 Maj.
Min pappa, farmor och farfar kom förbi. Min farföräldrar ville se de nya tillskottet och
deras första barnbarnsbarn. Efter deras korta besök, så passade vi även på att åka
till mina morföräldrar för att även visa dom Ellicka. Efter de var tjejen trött och somnade
i mitt knä. På kvällen låg och hon sov på min bröst när vi satt och kollade på Eurivison
songcontest.


20 Maj.
Ellicka somnar och lugnar nästan bara ner sig när hon ligger halv över M's axel.

Så var fredagen snart slut och lördagen tar snart över. Jag borde egentligen vara
tröttare än vad jag är, för jag har knappt sovit något de senaste dygnen. Korta
stunder när jag Ellicka somnat, så har även jag lyckas somna till. Men alltid vaknat
av att Ellicka rycker/rör på sig i sömnen, eller att hon vaknar och har ont. De har varit
2 internsiva dagar för mig och tjejen. Började nu ikväll med Minifon och ska forsätta
med de i en vecka nu, så får vi hoppas att hon inte behöver ha ont och slipper att
skrika hela tiden.

Vid lunch ringde min nuvarande BVC-sköterska(hon jag egentligen ska ha gick på
semester i måndags, men lyckades ramla och bryta benet, så hon kommer inte
komma tillbaka på ett tag). Hon ville berätta att på måndag börjar ett föräldragrupp
hos dom, och hon undrade om jag var intresserad att kanske komma. Men jag är
inte så säker på jag vill. BVC-sköterskan nämnde även hon som jag tänkte att
Ellicka fortfarande är lite liten för gruppen. De andra bebisarna är väl 2-4 månader,
medans Ellicka knappt är 1 månad. Och eftersom jag fortfrande känner att både jag
och Ellicka jobbar stenhårt på att lära känna varann och kunna förstå varann så
känns de inte så kul att gå och lära känna andra föräldrar och bebisar, något som
min riktiha BVC-sköterska tyckte lät klokt. Så efter sommaren kommer jag troligtvis
börja i en föräldragrupp.
Hennes samtal kom även i rättastund eftersom jag skulle ringa henne idag ändå
och fråga om några utslag Ellicka fått i hela ansiktet. M's mamma tyckte de såg ut
som utslag bebisar kan få om jag ätit något som hon inte tål eller klarar av.
Lyckligtvis lugnade BVC-sköterskan med att de var hormonpletor, som är vanligt
att komma från 1-4 månader. Så då slipepr jag oroa mig för vad jag har ätit.

På eftermiddagen kom M's pappa och M's farfar hit för att kika lite på lill tjejen.
Vi alla gick ut på en liten promenad, något som Ellicka uppskattade stundvis. Men
jag och M fick för detmesta turas om att bära på henne, för hon började skrika i
vagnen hela tiden. Sista biten när vi nästan var hemma somnade hon äntligen, och
vaknade när vi kom hem för hon var hungrig.

Jag hade även hoppats på att Ellickas navel skulle ramla av idag. Den har suttit
riktigt löst de senaste dagarna, men vägrar ramla av. Jag har inte haft något problem
med navlen innan, inte tyckt den var äcklig som man hört att andra folk tyckt om deras
barns navlar. Men nu tycker jag faktsitk att den är ritkigt vidrig, bara hänger där halft
som halft och ser riktigt gammal och skrumpen ut. Nu är de 4 veckor sedan Ellicka
föddes, så jag tycker allt de är dags för de att ramla av. På BB fick vi ju höra att den
skulle ramla av 1-2 veckor efter födslen.

Nu ska jag njuta klart av mitt te, lyssna på The Smiths och kanske ta och spela lite
wow. M sover och Ellicka också, skönt.

Idag är jag fruktansvärt frustrerad och trött. Inatt har iofs Ellicka varit jätteredig
och bara vaknat en gång vid halv 4 för att äta och få blöjan bytt, och somnade
sedan om direkt. Nackdelen var att jag aldrig hann och somna förens en stund
innan hon vaknade, och hade samma problem efter hon somnat om igen.
Då kunde jag inte somna, jag bara låg och vred på mig samtidigt som jag såg
hur de blev allt ljusare och ljusare utanför fönstret. Efter ett tag tröttnade jag
och satte på Gilmore Girls. Min räddning. Stängde av när jag började bli trött
igen, somnade en stund men vaknade igen när M och hans mamma skulle
till jobbet. Då vara de samma visa igen, fast denna gången vaknade Ellicka och
ville ha mat och ny blöja. Sedan har dagen forsättet med att lill tjejen haft ont
eller något, för hon har skrikit nästan varje vaken stund. Sedan har hon små
sovit i 5-20 minuter för att vakna och skrika eller äta. Stackars liten. Själv blir
jag skit ledsen för att jag inte tycks kunna hjälpa henne och för att jag är jätte-
trött och hungirg.

Vi var på BVC igår, och Ellicka charmade BVC-sköterskan. Hon låg på bordet
och kissade lite, men log och hade väldigt bra ögonkontakt. Hon följde efter
en rödkloss med blicken, så då vet vi att hon inte är blind. Nu vägde Ellickan
nästan 1kg mer än vad hon gjorde när hon föddes. Igår var de nästan 4,3kg.
Hon var nästan 54cm lång också. Imorgon blir tösen en månad gammal och
då ska vi börja ge henne AD-droppar.

Idag är det den 22 Maj, de betyder alltså att de är Morrissey's födelsedag, för
er som är intresserade. Idag fyller popikonen 49 år, och ni som är i Stockholms
området kan ju alltid gå till krogen 'Sodra Bar' där andra Morrisseyfans kommer
fira hans födelsedag med en helkväll med Morrissey låtar, samt snack om
oförglömliga Morrissey minnen. (Stod de iaf när jag läste om det.)
Och nej, jag ska inte dit.

I vanliga fall brukar Ellicka somna någon gång kring 22-23:30 och sova til 3-5
på natten. Men igår var de andra bullar. Hon började istället skrika vid middnatt
och slutade aldrig. Hon hade inte gjort något i blöjan, ändå bytte jag för att vara
100% säker på att de inte var den. Hon var inte hungirg, utan gallskrek varje
gång jag erbjöd henne något av brösten. Hon var inte för varm, ändå knäppte
jag upp henne pyjamas för vara säker. Sedan knäppte jag den igen efter en
stund. Jag föröskte rapa henne, men hon hade ingeting som kom upp. Jag gick
med henne fram och tillbaka i lägenheten, ingeting hjälpte. Hon verkligen gall-
skrek tills hon var röd och kallsvettig.
Efter några timmar fick jag väcka M, som fått sätte i öronproppar för att kunna
somna, så fick han tahand om henne. Hon tystnade enbart när hon fick ligga
över M's axel. Tillslut blev hon lugn och somnade till, för att vakna några minuter
senare för att äta. Så jag och Ellicka låg uppe tills de var alldeles ljust ute.
Idag har både jag och Ellicka varit jättetrött. Tror dock M var sjukt trött på jobbet
idag med, stackarn.

Bilder från inatt när jag och Ellicka inte kunde sova. Så istället låg vi
och kollade på Gilmore Girls.


Hon har alltid ute tungan. Nästan varje gång man ska ta en bild på henne så
har hon tungan inne, men när man väl knäpper till lyckas hon alltid få ut tungan.


Ellicka ligger och kravlar sig på mitt bröst.

Idag har de varit igång helda dagen. Jag kom iofs i säng vädligt sent inatt igen,
och Ellicka vaknade någon timma efter jag lagt mig. Så jag och hon fick ligga
och se på Gilmore Girls tills de var ljust ute. Då när vi väl somnat vaknade vi av
att M skulle gå till jobbet. Sedan sov vi till och från hela förmiddagen, och de
var vädligt skönt att ta igen sig efter natten.

Vi lunch så kom min faster och kusin hit för att hälsa på Ellicka. Hon fick 2
bodies och en tröja. Min kusin verkade tyckte de var väldigt intressant med
lill tjejen och tog några foton på henne med sin mobil. Några på hennes fötter
och några på hennes händer. Han kunde inte riktigt förstå hur liten man kan
vara. Efter dom åkt så kom pappa förbi och lämnade lite saker och sedan åkte
han nästan direkt igen.

En stund senare när jag låg och ammade hörde jag hur någon skrek: "Anna!"
Först trodde jag att de var någon annan som skrek på en annan Anna, men
sedan när jag hörde de ännu en gång så kände jag igen rösten. När jag gick
och tittade ut så stod Teddina och Stella utanför köksfönstret. Trevligt.
Ellicka fick 2 jättefina klänningar. En med vädligt söta djur på.
Sedan stannade dom en stund och vi snackade lite, mest om wow. De tyckte
jag var vädligt trevligt. Inte ofta jag träffar någon av dem. Hoppas att de blir
snart igen.

Ellicka har varit jätte skrikig ikväll. Jag & M misstänker att hon hade magknip,
för verkligen ingenting hjälpte. Sedan sparkade hon hej vilt med benen och
verkligen tryckte ihop sina händer och skrek tills hon var illröd & kallsvettig.
Stackars liten, var riktigt hemskt att se. Hon somnade till korta stunder för att
sedan vakna och skrika sönder sina lungor igen. Nu sover hon iaf äntligen,
och hoppas att hon ska slippa vakna och ha ont igen. M somnade också när
vi låg och såg på Scrubs, så nu är jag ensam vaken och väntar på att tvätten
ska torka i tumlaren.

Inatt satt jag uppe sent igen. Jag hann inte ens gå och lägga mig förens Ellicka
vaknade och var hungirg. Sedan somnade hon inte på 2 timmar igen.
Hon små kräktes flera gånger. Hon bajsade rejält så att de till och med rann ur
blöjan och ner i sängen. Stackars liten, fast hon verkade ändå inte bry sig så
mycket. Hon var väl mest nöjd att hon fått klämma ut allt. Som tur låg hon iaf på
en filt i sängen så jag slapp byta lakan mitt i natten.
Vi somnade när de blivit ljust, och då var de dags för M att gå till jobbet.
Så idag på förmiddagen fram till lunch har vi sovit till och från, jag och Ellicka.
Båda var vråltrötta. Vi vaknade 2ggr av att hon ville ha mat och blöjan bytt, men
somnade om dirket efter igen.

Sedan ringe min syster och sa att hon ville gärna gå ut och gå med Ellicka en
stund, eftersom vädret var så skönt. Visst fick hon de. Då fick tjejen frisk luft,
och jag hann och äta, diska och göra iordning mig i lugn och ro. Eftersom M
jobbar till 18 idag, så var de skönt att få lite gjort, för efter han kommit hem så
skulle klockan vara så mycket.
1½ timma var dom ute tillsammans, och hon hade tydligen inte gjort ett ljud
ifrån sig. Bara sovit hela tiden. Hon vaknade lagom tills dom var hemma för
att få mat. Så efter syrran gått så la vi oss och ammade, sedan somnade hon
på nytt. Helt otroligt att bebisar kan sova så mycket.



Imorgon är de fredag och Ellicka blir 3 veckor. Helt sjukt hur tiden går fort.
Min faster och min lill kusin kommer hit imorgon och hälsar på mig och tjejen.
Efter de ska jag föröska mig på att gå ut en promenad eller något. Skulle vara
skönt för både mig och Ellicka.
På eftermiddagen har vi även äntligen tvätttid. Jätteskönt att få tvätta upp alla
saker Ellicka kissat, bajsat och spytt ner. Vårat badrum där tvättkorgen står har
en mindre mysig odör numera.

Jag satt uppe väldigt sent och spelade wow igår. Så underbart att gå lite egen
tid. Ellicka och M låg och sov tillsammans inne i sovrummet, så jag passade
på. Klockan tickade iväg och någon gång vid halv 3 var jag i säng. Ellicka
vaknade vid halv 4 för att få sin blöja bytt, M var redig nog att fixa de. Sedan
var jag som fick ligga vaken en halvtimma för att amma lill tjejen, så jag
tyckte de var ganska rättvist.

Även fast jag var uppe sent så sov jag inte så jättelänge. Vi gick upp ganska
tidigt jag och Ellicka. Efter hon kräkts lite på mig så åt jag lite frukost.
Sedan kom Paaso hit och kikade lite på Ellicka. Hon fick presenter av honom
och Sebastian. 2 fina bodies och ett par byxor. Sedan fick hon även ett stort
Ior gosedjur som var super mjukt och lent. Något som jag tror Ellicka kommer
uppskatta länge.

Efter Paaso gått så fick lill flickan mat och somnade bums efter det. Så jag
passade på att vara redig. Så jag ställde mig och diskade all disk. Sedan
bakade jag en kladdkaka. Ellicka sov fortfarande efter de, så då passade
jag på att dra dammsugaren igenom vårat vädligt stökiga hem. Efter de
vaknade tjejen, men som tur var kom M hem och kunde underhålla henne
en liten stund medans jag sorterade hennes garderob och vek kläder.
Känner mig riktigt redig idag. Känns jätteskönt att fått lite små städat, även
fast de fortfarande är stökigt. Men man hinner inte storstäda som småbarns-
förälder har jag märkt. Tiden räcker inte till.

Klockan är nu snart halv 12 och de är först nu jag fått lite ledig tid. Efter jag
ammat Ellicka, plattat mitt och M's hår så kan jag äntligen andas ut och
varva ner. Troligtvis blir de lite wow, för att sedan kanske se något avsnitt
Gilmore girls. Jag varvar ner så fruktansvärt mycket bättre på natten när
allt är så lugnt runt om. Egentligen borde jag kanske passa på att sova
när Ellicka gör de, men jag känner att jag får så mycket mer energi när jag
faktiskt får varva ner och göra något för mig själv, även fast de betyder att
jag är uppe på natten.

Igår fick jag äntligen träffa Hanna! Blev väldigt glad och blev lite piggare på
kvällen. Inte för att de var sådär superlänge vi träffades, men den/de timmar
hon var här var verkligen guld värt. Var jätteskönt att få ta sig ur lägenheten
och sätta sig på muren utanför huset och bara få höra vad som händer
utanför våran lägenhet. Hoppas jag får träffa Hanna snart igen.

Dagen har varit hel okej med Ellicka. Tog ett bra tag innan vi kunde ta oss
från sovrummet till vardagsrummet eftersom hon skrek hela tiden om hon
inte fick ligga nära mig och sova. Varje gång jag föröskte resa på mig för
att gå på toa eller hämta något att dricka vaknade hon till och skrek som en
stucken gris. Vid 1 tiden lyckades jag med att få ner henne i vagnen efter
hon somnat och jag lyckades hålla henne sövd så jag fick någon timma att
slappa framför datorn med något ät och drickbart.
Sedan vaknade lilltjejen av att hon bajsade och då var de bara att byta
blöja och börja om på nytt. Men hon var inte glad nu på eftermiddagen
efter de alls. Hon skrek och jag fattade inte vad hon menade. Jag gjorde
allt som de skulle kunna vara, men ingeting hjälpte. Föröskte ge henne
napp, men då gallskrek hon ännu mer. (Hon vägrar ta nappen, någon som
vet hur man kan göra för att hon ska ta den?)
Hon somnade iaf en stund innan M kom hem, och vaknade ungefär direkt
när M kom inaför dörren. Gallskrek över att hon vaknade för hon skulle
bajsa. Stackars liten, hon verkar bli helt förkrossad varjegång hon ska
bajsa. Beror väl på att hennes tarmar är omogna eller att trycket blir för
starkt.

Nu ska jag och M iaf passa på att äta när lill tjejen sover.
Sedna skulle far & Eva komma förbi snabbt och lämna lite tvätt som dom
varit snälla att tvätta åt oss.
Idga går även ännu ett mjölkpaket ut, så M får dricka o'boy om han vill.

Jag har en snäll bror. Eftersom de blev väldigt stressigt imorses så var
han snäll nog att följa med till BVC. Så idag fick vi skjuts dit. Gick snabbt
och smididgt. Så nu kan jag & M gå ut tillsammans första gången med
vagnen så vi får lite tjing på de hela. Känns skönt.
BVC besöket annars gick bra. Ellicka väger nästan 4kg nu, helt otroligt
så mycket hon går upp i vikt. När dom mäte henne på längden så var hon
52cm lång, så dom trodde att dom räknat fel på förlossningen. För de
vore konstigt om hon växt 4cm på 17 dagar.
Ellicka uppskattade dock inte att ligga naken och bli vägd och mätt. Hon
gallskrek ända tills jag och brorsan kom ut i bilen.


Ellicka innan hon kräkte ner hela sängen.

Här sitter jag med en klump i halsen. Helgen är över, och jag tycker att den
inte varit mer än några timmar lång. Allt jag skulle fixat har inte blivit av pga
av brist av tid. För när Ellicka väl fått ro har jag duschat, ätit eller slappat
framför datorn. Så tvätthögen som vi skulle tvättat upp i igår eftermiddag
ligger fortfarande gigantiskt. Dammråttorna ligger och växer till sig.
Något som jag har mest ångest över är att jag och M aldrig hann ta oss ut
med Ellicka i vagnen. Så jag fick aldrig öva på det. Öva på att få ut vagnen,
öva på att få ner tjejen i vagnen och hålla sig lugn.
Imorgon är de måndag = första besöket på BVC. Dit måste jag ta mig ensam
med Ellicka. En halvtimmas promenad dit, och lite mer än en halvtimma
hem, eftersom de är uppförsbacke på hem vägen. Besöket på BVC tar nog
en liten stund. All denna tid blir ganska mycket tillsammans, och då kommer
de blir så att Ellicka blir vrålhungirg, och eftersom ammningen fortfarande
inte fungerar när jag sitter så har jag sjuk ångest. Hur ska de fungera
imorgon? Jag ska gå iväg från hemmet själv för första gången med min
dotter i en vagn jag inte ens vet hur jag ska få ut ur lägenheten, sedan om
hon blir hungirg vet jag inte hur de kommer gå.
Jag kommer nog börja gråta när som helst. Dels är jag helt utmattad, dels
för jag är sp in i helvete nervös inför morgondagen.
Jag känner mig verkligen som världens sämsta mamma, och de gör ont.

Efter flera timmars försök fick vi äntligen Ellicka att sova, och hon sover
fortfarande. Så jag & M har fått några timmars lugn och ro. Så vi har ätit
chockladpudding och spelat wow. Måste säga att de är hur skönt som
helst att bara få någon timmas ro. Jag förstår verkligen inte hur ensam-
stående föräldrar överlever, beröm till dem.
Nu ska jag passa på och njuta av den sista tiden vi antagligen får idag,
sedan kommer Ellicka mystiriet igång igen. Fast allt är verkligen värt de,
för när hon har fått de hon vill och kurrar ihop sig till en liten boll i min
famn och omedvetet ler för att sedan somna. Underbart & mysigt.

Mjölken går ut idag med. Så M får göra o'boy på de sista.

Jag fick frågorna hur gammal jag är och när jag fick reda på att jag var gravid.
Jag är 18 år, fyller 19 den 5 Augusti. Jag visste att jag var gravid när jag fyllde
18 förra året, dock hade jag inte gjort något test och min mens skulle inte
komma förens veckan efter. Jag hade en känsla, jag bara visste att jag var
gravid, de går inte riktigt att beskriva. Jag sa till M, Hanna och några fler att
jag trodde att jag var det. Den 12 Augusti, då min mens skulle kommit så
köpte vi 2 test och båda visade ett tydligt plus. Jag & M pratade igenom de
hela och beslutade oss för att behålla bebisen i mig, något som jag inte
ångrat en sekund. Utan får lite ångest när jag tänker på att vi hade ett val att
tabort Ellicka i magen.

När jag var gravid såg jag en tidining på mödravårscentralen, Ammningsnytt.
En tidingt jag tyckte var vädligt rolig att de ens fanns. Varför göra en tidining
varje månad som enbart handlar om ammning. Vad finns de egentligen att
skriva om ammning varje månad mer än: 'Bebisen suger på tutten och får i
sig mjölk. Ibland har man tvillingar och då får dom dela på tuttarna.'  Mer än
så trodde jag inte de fanns om ammning. Men nu när jag gett mig in i amm-
ningsdjunglen så förstår jag faktiskt varför tidningen kan komma en gång
i månaden, och varför ammningscentralen finns, för det är skitsvårt att amma.
Varje dag nu övar jag mer och mer på att sitta upp och amma, och de går
verkligen åt helvete varjegång. Jag placerar Ellicka i famnen och förösker
göra så hon når tutten bra, jag förösker slappna av som man ska. Men när
jag gör de så märker jag hur armarna glider längre och längre ner, och
Ellicka når inte längre tutten. Så jag förösker desperat pricka in tutten i
hennes mun, samtidigt som hon skriker och sparkar. Och hon lyckas alltid
sparka till i min mage eller på den andra tutten, som i sin tur reagerar med
att spruta små stålar mjölk åt alla håll. Antingen sprutar den ner hela mig,
hela Ellicka eller allt runt omkring. Samtidigt som detta sker så lyckas Ellicka
nudda den andra tutten som regerar lika dant som den andra, genom att
spruta. Och sådär håller de på för oss varje dag. Där sitter jag med min lilla
tjej i famnen, samtidigt som hon gallskriker och håller på att glida ur mitt grepp
för att hon inte kan ligga still. Och vå båda är alldeles dyblöta av bröstmjölk.
Så med detta måste jag säga att jag förstår Ammningsnytt och att dom måste
ha en hel del läsare. Och jag tycker de är jättebra att ammningscentralen finns,
eftersom jag säkert kommer behöva ringa dit någongång.

Nu ska jag och M föröska passa på att spela lite wow medans Ellicka faktiskt
sover. Eller så kanske de blir en promenad, vem vet?

Ellicka är inte ens 2 veckor gammal och jag är helt slutkörd. Ändå är hon
inte direkt jobbig. Hon skriker sällan, oftast när hon skriker är det för hon
inte får bra tag om tutten, eller de spruttar mjölk på henne från tutten.
Ibland skriker hon för att hon är hungirg och tutten inte kommer tillräckligt
snabbt. Så oftast när hon skriker är de för tutten. Iblnad är de för att hon
behöver rapas. Och iblnad gallskriker hon när jag och M försöker torka
bort allt kiss som hon ligger i, eftersom hon älskar att kissa ner sig på
skötbordet. VIsst har de varit stunder då vi tror att hon skriker bara för att,
men de kan ju även vara för något vi faktiskt inte förstår.

Annars är Ellicka hur lugn och fin som helst. Iblnad ligger hon och ler,
dock för att hon tränar musklerna. Men i morses tror jag att hon gav mig
ett riktigt litet leende när hennes händer drog i min ena tutte så log hon till
och gjorde ett litet tjut. Hon söker ögonkontakt, speciellt när man lägger
henne på bröstet så tar hon upp nacken och tittar en rakt i ögonen.
Ylva från BVC sa att de var roligt och se att hon var vädligt tidig med ögon-
konakten och att hon var såpass stark i nacken.

Hur mysigt de än är med Ellicka så är jag ändå konstant trött. Jag och M
småbråkar hela tiden, och de är mitt fel. För jag är så trött så de går ut över
honom. Jag tjatar på honom hela tiden, och jag är sur på honom hela tiden.
Även fast han jobbar och sliter och får lika lite sömn som jag tycker jag att
han minsann kan tahand om Ellicka när han kommer hem från jobbet, så
jag får chans att äta, duscha och borsta tänderna. Och de gör han, men de
är lite elakt att jag tvingar honom när han själv är slut efter jobbet.
Men av någon anlednigen är hon alltid lugnare när M är hemma, så han
förstår nog inte riktigt när jag säger att de varit jättejobbigt under dagen.

Nu ska jag försöka slänga i mitt lite frukost, eftersom lill flickan somnat om.
Sedan är de nog mer ammning och blöj byte som gäller. Sedan ska vi nog
sätta oss framför tv. Något som jag märkte igår att hon blev lite lugn av. Att
läggas i mitt knä, samtidigt som jag rör lite lite på fötterna och pratar lite
med henne och tvn. Iblnad skulle hon såklart sparka allt vad hon kunde rakt
i min mage, men så farligt var de inte ändå. Påminde om när hon låg i magen,
något som jag faktiskt börjat sakna lite.


Jag med Ellicka i famnen. Hon har börjat bli en liten tjockis och fått redig dubbelhaka.
När BVC vägde henne i tisdags vägde hon 3744g. Hon vägde lite mer än sin födelsevikt
(3350g)när vi åkte hem från BB förra onsdagen. Så de finns inte bara mycket av min
mjölk, den gör nytta också.

En stund efter Ellicka var född så tog barnmorskan henne ifrån mig för att
mäta, väga och kolla temperaturen och allt annat som dom måste kolla
på nyfödda bebisar. Jag fick tillfälle att resa lite på mig och ta av mig mina
blodiga strumpor, för tydligen hade jag glömt att ta av mig strumporna och
haft på mig dem under hela förlossningen.
Efter en liten stund kom hon tillbaka påklädd, men en stor rosa rosett i
håret och invirad i en blå filt. Barnmorskan la ner henne vid mig och jag
kunde inte mer än titta på henne när hon låg där alldeles lugn och tittade
men sina mörka ögon och räckte ut tungan åt alla håll. Efter en stund tog
M henne så att jag kunde få gå och kissa, något som tydligen var vädligt
viktigt efter man tryckt ut en liten bebis. Jag reste på mig och gick till bad-
rummet. Minns hur förvånad jag var att de inte gjorde mer ont att kissa än
vad de gjorde, eftersom jag sytt 1 stygn och fått slitningsskador där nere.
(Dock visste jag inte att smärtan skulle komma samma kväll och hålla i
sig i många dagar.) När jag väl kissat och skulle tvätta händerna kollade
jag i badrumsspeglen och till min fasa får jag se min ansikte. De var helt
förstört, helt blåprickigt och 2 stora blåa ögonbryn. Jag hade lyckats ta i så
med hela ansiktet när jag krystade att jag spräckt varenda blodkärl i ansiktet.
Jag försökte inte tänka på de och vandrade ut till sängen igen och la mig.
Bara tittade på M som hade en lugn Ellicka i famnen. Barnmorskan frågade
vad vi ville ha och dricka till fikat, och sedan smög hon sig ut för att fixa.
En kort stund senare kom hon in med fikabrickan. Vi lar ner Ellicka i en
liten säng dom hade inne i förlossningenrummet. (En säng som skrämt
mig till och från under förlossningen. En blå träsäng med en nalle på,
en sådan säng man endast ser i skräckfilmer.)
Där satt jag och M alldeles tagna att vi nu faktiskt hade en dotter, samtidigt
som vi åt våra smörgåsar och drack juice. Jag var törstig och roffade åt mig
den sista juicen i M's glas. Jag hade lite problem att sitta, så jag fick luta
all min vikt på ena skinkan, för att sedan byta till den andra.
Ellicka sa inte ett ljud när hon låg i sängen, jag tror allt hon somnade till
en stund, och de kan jag förstå, hon måste varit lika trött som jag.

Efter fikat kom barnmorskan in och sa att de var dags för mig att ta en
dusch, något som tydligen också var vädligt vitkigt när man var nyförlöst.
Jag tackade inte direkt nej till en dusch, skulle vara skönt att få bort allt
svett och blod från kroppen. Så barnmorskan gav mig en handduk och
nyakläder, sedan sa hon hejdå till M och Ellicka eftersom hon skulle gå
av sitt skift. Hon följde med mig till duschen och vi småpratade lite.
Hon tyckte att jag var duktig under förlossning och att jag var alldeles för
artig, eftersom jag bad och ursäkt hundra gånger efter jag skrikit eller
svurit. Sedan småfnissade hon lite åt mig ansikte som jag hade sådan
panik över och lovade mig att om 1-2 veckor kommer alla prickarna vara
borta. Något som jag inte trodde på, men idag vet att de var sant.
Vi sa hejdå och jag gick in i den lilla duschen. Jag tog av mig kläderna
och blodet bara rann och droppade ner för mig. Tur att barnmorskan
gjort vädligt klart för mig innan att man blöder mycket och länge, för
annars hade jag nog trott att min sista stund var kommen.
Men gud så skönt de var att ställa sig i duschen, men de kändes jätte-
konstigt att tvåla sig över magen. För nu kändes de mer som en jäst
bulldeg. Den var inte alls hård länge, bara tom och "fladdrig". När jag
tvålade in ryggen råkade jag komma åt plåstret som satt där jag fått min
ryggmärgsbedövning och jag fick lite småttpanik. Jag trodde att vattnet
och tvålen rann in i ryggmärgen och att jag kanske skulle bli förlammad.
Jag sköljde snabbt bort att tvål och vill bara torka mig jättefort och komma
därifrån. Men varje gång jag nästan fått av duschen helt(jag lyckades
aldrig få av den helt, jag hade ingen energi att vri åt knappen, så duschen
smårann hela tiden) så började blodet rinna ner för benen så jag var
tvungen att skölja av dom igen. Tillslut tröttnade jag på de och drog på
mig mina obehagliga nättrosor och slängde i en jätteblöja. De blodet
som rann ner för benen torkade jag bara bort med handduken.
Sedan gick jag ut och möte en man i korridoren, jag tyckte allt att han
tittade lite förundrande på mitt ansikte, och de gjorde han säkert.
Sedan kom jag in till M och Ellicka igen och jag hoppade upp i sängen
och kunde fortfarande inte förstå att vi har en dotter nu.

Efter några timmar gått och några alvedon slinkit ner så kom en snorkig
barnmorska in med en rullstol och sa att nu var de dags för oss att bli
förflyttade till BB. Så vi röjde snabbt ihop våra grejjor och jag sattes ner
i rullstolen och fick Ellicka i famnen. Jag var såklart livrädd att hålla henne.
M tog våran BB-väska och resten av sakerna och följde efter mig och
tanten ut i korridoren. Precis utanför förlossningen vid hissen träffade vi
på ett annat par som fått barn samtidigt som oss. Tydligen var de bara
minuter emellan. Dom var också påväg att bli förflyttade till BB.
Så vi trängde in oss i hissen. 2 rullstolar, 2 barnmorskor och 2 killar
som båda hade väskor och en bilbarnstol i händerna. Mannen, som
var samma man jag sprang på i korridoren efter duschen frågade lite
tyst: "Vad blev de förnågot?" "En flicka, och ni då?" svarade jag.
"Vi fick också en flicka.", svarade han tyst. Sedan dog våran
konversation. De var bara den ena barnmorskan som pratade lite och
deras flicka som gnydde lite. Annars var de bara hissen som lät.
Rundan till BB tog jättelång tid eftersom dom höll på att bygga om sjuk-
huset. Så vi fick gå på alla möjliga konstiga ställen för att komma fram.
När vi väl kom upp rullades vi in i ett litet rum med en dubbelsäng.
Jag reste på mig sakta och la Ellicka i sin sängbaljan, den snorkiga
kärringa önskade oss lycka till och försvann sedan med rullstolen.
Sedans stod vi där ensamma jag och M och visste nog inte riktigt vad vi
skulle göra.

Efter en liten stund kom en barnmorska in. Hon satte en liten lapp i
Ellickas sovbalja med mitt personnummer och att hon var en flicka.
Hon fick en liten hjärtformad lapp där de stod 'Ej kissad' på. Hon
förklarade lite om vad som gällde på BB, vilken knapp vi skulle trycka
på om vi behövde hjälp. Hon pekade på en liten madrass som låg
i mitten av våra ihop skjutna sängar och sa att där kan eran flicka sova,
för dom gillar att vara nära. Barn som får närhet bli trygga barn.
Hon kände lite på min säng och märkte att de in var låst, utan rullade
isär från den andra. Efter några försök att låsa den fick hon gå och
hämta en annan barnmorska. Så til min förvåning kom de in en kort
manlig barnmorska, jag trodde knappt de fanns några manliga
barnmorskor. Han kom iaf fram till att min säng var sönder, de gick inte
att låsa, så dom var tvungena tt byta ut den. Som dom rullade iväg med
min säng och kom sedan in med en ny. Den gick att låsa, så dom låste
den, önskade oss godnatt och sedan gick dom.
Där stod vi coh visste inte vad vi skulle göra, så vi la oss för att försöka
sova.

Efter en stund så började Ellicka låta, och vi trodde att de kanske var
pga av att hon gjort något i blöjan. Och rätt hade vi. För när vi öppnade
upp blöjan låg de en stor svart klick. Sedan fick vi lite panik, hur gör
man? Hur fan byter man på en blöja? Hur ska man ta i henne så man
når? Vi ringde på klockan och den manliga barnmorskan kom.
Han vissde oss och de såg jättelätt ut för honom. Ellicka fick en ny
blöja och allt var frid och fröjd. Vi gick ut och la oss i sängen igen, fast
denna gången fick Ellicka sova på sin lilla madrass mellan oss.
Efter någon/några timmar började hon gny och skrika. Jag gissade på
att hon var hungirg och la henne vi bröstet och hon bröjade sugan direkt.
Dock slutade hon aldrig suga, utan hon somnade till ibland. Och varje
gång jag flyttade lite på mig för att dra på skjortan så började hon skrika.
Så i 4 timmar under första natten låg jag halv sovandes med Ellicka
tuttandes på mitt bröst. Resultatet av de var 2 vädligt såriga bröstvårtor.

Morgonen därpå, efter vi överlevt första natten med våran lilla flicka fick
jag lite småskäll av en barnmorska för att jag låtet henne tutta så länge
på mig. Jag ska inte fungera som en napp, utan de får något av våra
lillfinger göra. Men de var inte så lätt för oss att veta, eftersom inget sagt
de till oss. Och jag kunde inte listat ut de när jag låg halvdöd i sängen.
Första natten på BB med Ellicka gick bra, äve fast den var intensiv. De
andra nätterna fick vi lite mer rutin på de hela, även fast Ellicka var jätte-
hungirg hela tiden och skulle äta med max 2 timmar emellan.
Även fast de är jättekönt att vara hemma och kunna äta när man vill, få
se på tv och allt sådant man bara kan göra hemma saknar jag tryggheten
och lugnet på BB. När M alltid var med och man alltid kunde trycka på en
knapp om man var de minsta osäker eller ville ha några alvedon.


2 bilder på en trött mig och en trött Ellicka. Sedan på fikabrickan.
Sista bilden är på M och Ellicka i sovbaljan uppe på BB.

Jag bjuder även på denna bilden, så här ser man ut när man krystat
sönder sitt ansikte och haft värkar i flera timmar:

(Dock syntes de bättre i verkligheten, men lyckades aldrig få någon
bra bild på det, tråkigt nog.)

Idag har de vairt en jobbig dag. Ellicka har knappt ätit något. Hon har tuttat
lite och sedan bara vägrat. Verkligen gallskrikit när jag föröskt ge henne
bröstet igen. Jag har försökt att byta bröst, rapa henne, gå med henne, kolla
så att hon inte råkat göra något i blöjan under matningen, men icke.
Efetrsom hon annars varit en sådant matvrak blir jag hypernervös, tänk om
hon är sjuk! Tänk om hon bara skulle bli jättedålig för att jag inte klarar av
att mata henne ordentligt.
Så får jag naturligtvis inte tänka, men kan inte hjälpa det. Tur för mig att Ylva
från BVC kommer idag. Då kan man få fråga alla dom där frågor jag har i
huvudet och få henne vägd, så får vi se om hur får i sig tillräckligt eller ej.

Gjorde ett försök att ringa försäkringskassan för fråga lite angående
föräldrapenningen.
"Du har köplats 165 i kön."
Tjena, jag har ingen bärbar telefon och en liten bebis som måste kollas
till ganska ofta. Jag kan inte sitta i timmar i kö. Blir så frustrerad.

Frukost nu och städa så BVC inte blir arga.

Jag överlevde första dagen ensam med Ellicka. Men tufft var det!
Jag förstod inte ritkigt vad hon ville jämt, och småskrek gjorde hon ofta. Så jag
kollade blöjan, kollade så hon inte var för varm eller kall. Kollade om hon var
hungrig etc etc. Men ingeting verkde hjälpa. Ibland var hon tyst när hon fick suga
på mitt lillfinger, ibland tystnade hon när jag bar på henne. Ibland sov hon en
liten stund och då passade jag på att försöka vila brevid henne.
Jag gick upp en stund efter M gick till jobbet och höll igång hela dagen enda
tills han kom hem på eftermiddagen. Och då hade jag precis fått henne att
somna, och hon sov en liten stund.
Då var klockan kvart över 5 och jag hade fortfarande inte fått i mig något att
dricka eller äta, för varje gång jag gjorde desperata försöka att lämna henne
när hon somnat började hon gallskrika så hon blev alldeles röd i ansiktet.
Hoppas att de går bättre imorgon.

Imorgon kommer även BVC hit, vid halv 5-5. Ylva från BVC tyckte att de kanske
var lite sent för oss, men de var den enda tiden hon hade att erbjuda.
Jag själv tyckte de var en jättbra tid, för då har M hunnit komma hem från jobbet.
Tydligen har de fötts jättemycket barn nu, så hon hade fullt upp. Stackarn.

Nu ska jag äta chockladpudding och grädde, som jag inte borde. För jag
kommer få så ont i magen och krampa hela natten, men de är de värt, för de
är så gott. Jag & M ska även passa på att börja se på en film innan Ellicka
vaknar för kvällsammning och blöjbyte.

Godnatt.

Här sitter jag och äter falukorv med fulkornsmackaroner och ärtor, som
snälla M har lagat. Jag var för trött och låg och halvsov och ammade medans
hans var redig nog att fixa käk.
Snart måste jag gå in i sovrummet och kolla till Ellicka, gillar inte att lämna
henne ensam alltför länge. Man hör ju inte i vardagsrummet om hon skulle
vakna eller spy.

Idag kom min moster och kusin Erika hit. Inte alltför ofta vi träffas. Oftas bara
under jul elller någon annan högtid. Dom han dock bara se Ellicka i några
minuter innan hon började bli gnällig så att M fick ligga och tahand om henne
i sovrummet under hela besöket. Precis innan dom skulle gå hade han fått
henne att sova.
Vi fick lite kläder till Ellicka av dom som var supersöta. Dom hade köpt lite
större storlek så att vi kommer kunna ha de i sommar. Ett linne, en jeanskjol
och en söt kofta.

Jag ringde min kära far för en stund sedan för att kolla av hur de blev imorgon
med hans tripp till IKEA, för att han skulle kunna köpa en madrass till oss.
Dock var han hos mina bröder i Halmstad och var tvungen att ställa in IKEA
resan. Blir rejält orolig eftersom far berkäftade att allt inte riktigt stod rätt till
med mina bröder, men han ville inte säga vad som var fel.
Och jag vet att han alltid tyckt att dom klarar sig själva sedan dom fyllde 18,
och han är en sådan som inte lägger sig i deras liv. Så då vet jag att de inte
är en liten grejj om far åker ner till Halmstad och stannar kvar hos dem.
Blir så orolig, och de irriterar mig så att han inte berättar, även fast han säkert
gör de för att han tycker att jag har annat och tänka på.

Imorgon kommer jag vara ensam hela dagen med Ellicka! Har lite smått panik.
Hur fan ska jag klara det? Är verkligen livrädd, M gör så mycket med henne nu
när vi är hemma, jag vet inte ritkigt hur jag ska orka göra min och hans del och
sedan orka tahand om mig själv.

Nu ska jag fixa iordning med disken och sedan kolla till lill tjejen.

Nu sitter jag och äntligen trycker i mig frukost. Ändå har jag varit vaken i flera
timmar, men de är inte lätt att få något gjort när man har en liten bebis.
Jag hann iaf duscha & platta hårer i förmiddags, sedan var de dags för 2 blöj-
byten och matning. Hon är ett riktigt litet matvrak våran Ellicka. Hon ska verkligen
tutta hela tiden när hon är vaken. Om hon inte vill de så ligger hon gärna och
kissar eller bajsar. Speciellt på skötbordet när hennes gamla smutsiga blöja
åkt av så hela hon och hennes kläder blir dyblöta. Mindre kul, men sådant får
jag leva med. Kan knappt förstå att hon kissar så mycket som hon gör, eftersom
vi var de paret på BB som fick gå omkring med ett litet hjärta i hennes sängbalja
med texten 'Ej kissad' i 2 dagar. På BB ville hon minsan bara bajsa ut sitt svarta
barnbecksbajs, men inte kissa. Och nu är hon som en kran som aldrig slutar
rinna, som till och från lägger av brakarljud och fyller upp en blöja med bajs.

Jag är verkligen ett nervvrak, jag är fruktansvärt hormonell och gråter en rejäl
flod minst en gång om dagen. De är en sådan ruskig omställning att få barn.
Även fast jag kan säga att vi, iaf så som jag tycker nu, en lugn bebis. Hon
gråter nästan aldrig, bara när hon är vrålhungirg, behöver rapas eller när hon
får ligga på skötbordet naken för länge. Men ändå tycker jag de är jättejobbigt.
Jag ångrar naturligtvis ingeting, så folk inte får för sig det. Men de är jobbigt
att att vara så jättenervös hela tiden, att inte ritkigt förstå vad hon menar. Att
alltid få gissa sig fram till vad hon vill eller inte vill.
Sedan är jag en såpass nervös mamma att jag har riktiga skuldkänslor för
de, känner mig som en riktigt usel morsa. Jag vågar knappt bära min dotter
utan att jag ska tro att jag ska göra sönder henne, eller tappa henne. Eller
kanske snubbla någonstans så hon flyger ur famnen på mig. Jag vågar heller
knappt rapa henne, utan de har varit M's jobb, för jag tror att jag ska tappa
henne när jag håller upp henne mot axlen. Jag vågar heller ännu inte sitta
upp och amma, något som jag försökt med lite på BB och här hemma, men
alltid misslyckats och jag fått lägga mig i sängen och börja om från början.
(Jag lyckades dock en gång med att sitta och amma, på BB precis innan vi
skulle åka hem och vi inte hade några påslakan kvar i sängen, så jag inte
hade något val mer än att dra av mig tröjan och sitta med henne på sängen.)
Förhoppningvis kommer jag klara allt bättre snart, när jag får lite mer rutin.
M börjar jobba på måndag igen, och det är riktigt hemskt! Klart att han ska
jobba, men jag förstår inte riktigt hur jag ska klara av att tahand om henne
själv under en hel dag. Men jag får väl tro på att jag klarar de, så går väl de
kanske bra.

Nu ska jag gå och tömma min kupor jag tvingas gå med i bhn. Ja, för min
mjölkproduction är sjuklig, de bokstavlingen sprutar och rinner om mig
hela tiden. På en halvtimma har jag fyllt min kupor så de rinner över och
jag blir dyblöt. När jag ammar rinner de andra bröster så antingen jag
eller Ellicka blir blöt. Jag får ha en handuk över bröstet och torka så gott de
går. Och min enda rädsla innan förlossningen som jag tog upp med min
barnmorska var att jag trodde mjölken skulle taslut första dageb på BB.
Tänk så fel man kan ha. Någon som har brist på mjölk kan ju alltid ringa
mig så kan ni få några liter.

Nu kuporna, sedsn mysa med Ellicka som snart vaknar för att åter äta.

Ellicka igår och idag. Redan en vecka gammal.
Inte lätt att ta kort på henne eftersom hon har samma sovstil jämt.


Min mina. Redan en vecka gammal, kan inte förstå det.

Natten till 25 April satt såklart jag och M uppe alldeles för länge framför datorn.
Speciellt eftersom vid båda var trötta och att han skulle vara på jobbet klockan 7.
Vi kom i säng en bit in på natten och M somnade direkt. Själv la jag mig ner på
rygg(något som jag annars egentligen inte kunde för att bebismagen tryckte så
på lungorna), och så smekte jag magen samtidigt som jag kollade på tv.
Efter ett tag började jag få ont, men jag tänkte inte mer på det, eftersom jag fått
höra "Du känner när det är på riktigt eller ej".
Mellan 2-3 började jag känna att smärtan blev lite värre, den gick liksom inte att
koppla bort även fast jag rörde på mig eller föröskte koncentrera mig på tvn.
Efter 3 började jag faktiskt kolla hur ofta jag fick smärtan, och till min förvåning
kom dom med ca 8 minuter emellan och då började jag fattade att nu är de nog
dags. Jag försökte puffa på M och få honom att tycka synd om mig för jag hade
ont, men han verkade inte fatta när jag sa att jag trodde att jag hade värkar. Sådär
höll de på tills klockan 5 ungefär då jag gick upp för att ringa förlossningen för att
fråga när jag skulle ta de seriöst. Jag fick rådet att ta de lungt hemma eftersom
värkarna var så lång emellan, men jag var välkommen upp när jag ville.

Jag fick ett ryck och lite småpanik och fattade att nu gäller de, jag måste fixa.
Så jag slänge köksduken i tvätten(tyckte att de blev lite renare hemma, men de
blev de egentligen inte alls), sedan hoppade jag in i duschen för att göra min
fin inför första mötet med bebisen. Efter blev de stressad, platta håret snabbt och
packa ner de sista i BB väskan. Jag hade gjort en käck liten lapp med kryss-system,
så att jag lät skulle kunna bocka av vad som låg i väskan och ej, men jag var ju så
nervös att jag bara kryssa i allt och slänge ner saker jag trodde jag skulle behöva.
Jag föröskte fåtag på min pappa för att berätta att nu är de på G, men nådde honom
aldrig. Istället fick jag tag på pappas sambo Eva som erbjödsig att direkt köra upp
oss till förlossningen. Tur var väl de, så slapp vi taxi.

Vid 7 kom vi till förlossningen och hälsade på någon barnmorska som jag såklart
glömde av namnet på sekunden efter. Hon släppte in oss i en rum och satte på
en ctg för att kolla Skruttens hjärtljud och hur mitt värkarbete gick.
Och på skärmen brevid mig så tickade Skruttens hjärta så fint och under såg man
en remsa med värkan. Och så glad jag blev, de var ingen inbildning, jag hade värkar
på riktigt, så snart kommer väl vi bli föräldrar.
Barnmorskan ville undersöka mig hur öppen jag var och se om vattnet gått(eftersom
jag hade bruna flytningar så ville hon se om de kanske var missfärgat vatten pga
av Skrutten kanske bajsat). Undersökningen var ingen höjdare, de sved riktigt i
underlivet och värkarna kom på de mest olägliga tiderna. Jag var iaf öppen 2 cm
(kände hon efter en väldigt plågsam undersökning), men hon kunde inte säga om
de var vattnet eller bara blod/flytningar som kom ur mig. En läkare kom och gjorde
en undersökning och visst var de vattnet som gått, dock hade Skrutten bajsat i
så vi fick inte åka hem. Utan dom ville ha bättre koll på oss eftersom de var bajs i
vattnet. Så istället skulle vi ut och promenera tills lunch, för att sedan se om jag
öppnat mig något mer och fått igång värkarbetet. Så jag och M vandrade ut på de
tråkiga sjukhusområdet ihopp om att jag skulle öppna mig mer.


Sista bilden med mig och bebisen i magen.

Efter en liten lunch bestående av falukorv och potatismos, och ett antal kraftigare
värkar så skulle vi byta till ett riktigt förlossningrum. Eftersom jag bara hade öppnat
mig 1cm så beslutade dom att de skulle sätta mig på dropp för att få igång värkarna
Så jag fick byta om till en sexig sjukhusskjorta och nättrosor och så fick jag in en
katet i handen och långsamt for droppet igång. Hon frågade om jag ville ha smärt-
lindrig, men tackade nej och tyckte väl att även fast de gjorde on klarade jag mig.
M sprang iväg för att köpa sig något att äta(eftersom endast mammorna får mat på
förlossningen/BB, dåligt nog). Barnmorskan lämnade mig och satte på radion för
att jag skulle slippa ligga där ensam i rummet i totaltystnad. Så där låg jag ensam,
med slem/blod rinandes ur mig, med vagt värkarbete och låten 'See you later aligator'
kom igång och de kändes förjävligt. Där låg jag och skulle föda barn och behövde
få den låten i huvudet.
Klockan blev nästna 3 och jag kände att nu jävlar gör de ont, nu vill jag ha smärt-
lindrig. Värkarna blev kraftigare och visste inte ritkigt om jag skulle stå, sitta, vrida mig
när dom kom. Barnmorskan tyckte att jag skulle vänta tills de var skiftbyte, för då kunde
min nya barnmorska förklara lite mer och se vad för smärtlindrig som kunde passa
just mig. Så efter lyckoönskningar lämnade barnmorskan oss i väntan på de nya.
En stund efter 3 knackade de äntligen på dörren och våran nya barnmorska kom in.
(Jag glömde naturligtvis bort namnet på henne också, även fast jag gillade henne.)
Hon undersökte mig och jag var öppen 3-4cm och hon tyckte att de var dags att
beställa en ryggmärgsbedövning. Visst, så länge jag slipper den här smärtan så blir
jag glad.

Tiden gick och den där narkosläkaren kom aldrig. Vi ringde på klockan och försökte
få dom att skynda på sig, men istället gav dom mig lustgas och tyckte att jag skulle
försöka med den. Den slängde jag ganska snabbt, för den hjälpte inte alls. Jag blev
inte borta, men inte heller bekväm och de lät som om jag var en dykare varjegång jag
andades in. Tillslut gjorde de så jävla ont att jag inte längre kunde hålla mig, varje
gång jag kände att en värk var påväg fick jag sådan panik att jag bröjade gråta. Jag
orkade inte mer, ville inte ha ont. Jag bad om att få bli dödad medans jag kramade
sönder M's händer så de riktigt knäckte till. Jag försökte slappna av, men de var svårt.
Jag lyssnade på radion och helt plötsligt så ringer killen i radioprogramet upp min
gamla svenskalärare från Tullen, Åsa och pratade med henne. Så mitt i alla smärts-
amma värkar så låg jag och lyssnade på när radioprataren och Åsa pratade. Jag
minns inte riktigt om vad, minns bara att radioprataren helt plötsligt började sjunga
en låt, och han sjöng den jobbigt och dåligt(något som jag tror Åsa höll med om...).
Efter känslan att seriöst vilja dö, efter känslan att de är inte värt de nu orkar jag inte
mer, vill gå hem och skita i allt så kom äntligen narkosläkaren. Han pratade om med
mig om något jag inte ritkigt minns, men jag minns att han nämnde 'getingstick' och
att han tyckte att jag skulle ta lustgasen, som jag sa att jag inte ville ha. Dom vände
mig till sidan och narkosläkaren och en barnmorskan småpratade om kortegen som
Teknis höll på med. Och de irrterade mig något så fruktansvärt att dom inte visste vad
dom snackade om, kortegen skulle inte alls vara på lördag, utan på Valborg, var dom
dumma eller?
När han väl skulle lägga ryggmärgsbedövningen så hör man hur en telefon ringer
och vips så var narkosläkaren fast i ett telefonsamtal medans jag låg där och dog.
Efter detta minns jag inte så mycket mer, för smärtan var så otrolig att jag var helt
borta och önskade mig enbart ur livet eller att dom skulle skära upp mig direkt.

Barnmorskan sa att nu borde nog ryggmärgsbedövningen börja hjälpa, men de
gjorde den inte. Jag låg och skrek och skrek fitta rakt i ansiktet på någon barnmorska,
men bad om ursäkt varjegång. Jag skrek och klagade över att fruktansvärt tryck jag
hade i rumpan. Varje värk som kom så gjorde de så fruktansvärt ont i rumpan och
jag visste knappt hur jag skulle göra. Jag knäckte M's fingrar, greppa hårt i sängen
och skrek rakt ut. Barnmorskan sa att ryggmärgsbedövningen hjälper ju bara mot
smärtan, men kan inte göra något mot trycktet. Och varje värk som kom så blev
trycket bara värre och värre. M låg och klappade mig i håret något som uppskattades
då en värk kom när de verkligen pinade i hela kroppen. Efter en stund sa barnmorskan
att hon ville känna på mig, och de gjorde sjukt ont. Jag var öppen 6cm tror jag. Hon
sa att hon skulle öka droppet lite så att värkarna blev kraftigare och höll i sig längre.
Men jag låg och snyftade "Nej, dom är kraftiga och långa nog, inte mer".
Droppet ökades och värkarna blev nog ännu kraftigare. Jag började bli så brorta att
jag faktiskt knappt minns hur allt gick till.
Tillslut började jag iaf omedvetet trycka på under varje värk, något som jag tror barn-
morskan märkte för hon sa att hon ville undersöka mig hur öppne jag var. Men jag
bönade om att slippa de, för varje gång dom känt på mig så hade jag fått så ont. Men
efter lite tjat så fick hon känna på mig och tydligen var jag öppen 10cm. Och att nu
är de dags att börja krysta, de där därför du har ett sådant tryck mot rumpan.
Någonstans mitt i den vevan när allt var som mest förjävligt så hörde man bara
hur de brötade till och de blev mörkt i rummet. Elen gick och allt blev tyst. Jag
kände hur M och barnmorskan kollade lite osäkert omkring sig och av någon
anledning så minns jag bara talet 11 under strömavbrottet. Nästan tur att jag
var så borta, för då blev jag inte lika rädd. (Efteråt fick jag höra att dom inte kunnat
se några hjärtljud på bebisen i magen efter de, för dom fick inte igång maskinen
igen.)

Hon la mig på sidan och satte ena benet i något stöd medans jag hade panik över
trycket i rumpan. "Jag måste bajsa innan jag krystar", de var de ända jag kunde
säga i alla smärta. Barnmorskan föröskte förklara att alla känner så men du ska
krysta nu och inte bajsa. "Men jo, jag måste bajsa innan", men de fick jag inte.
Iställer bad hon mig börja krysta. Jag började ta i men var säker på att jag skulle
bajsa. De var mycket spring i rummet(3 barnmorskor och M), och jag bad M att
gå ut från rummet, av någon anledning. Jag borde egentligen bett den snorkiga
barnmorskan som jag inte ens träffat under värkarbetet, utan som bara kom in.
Hon övertalade iaf mig, som tur var, att M skulle få komma in igen. Så hon gick
och hämtade honom och jag började krysta.

Jag tyckte inte smärtan var så jobbig, utan var mest utmattad och trött. Jag tog
i under varje värk, men var lite osäker på när dom kom och när dom slutade.
Så vissa studer kände barnmorskan mig på magen och sa att jag var alldeles
mjuk, nu får du inte krysta, vänta på en värk. Iblnad förstod jag inte att de var en
värk och bad mig krysta. Men jag kände iaf hur trycket kom allt mer länge och
längre ner.Hon vände mig på rygg, och varför minns jag inte. Hon hade en varm
handuk på rumpan och fingrarna i underlivet och petade lite där hon sa att jag
skulle ta i. Och varjegång jag gjorde rätt minns jag bara att hon sa "Bra" , "Ta
en nytt andetag och ta i ännu mer". Hon bad mig även sätta min hand under
låret och dra upp, för jag låg tydlige och tryckte på låret när jag krystade.
Mellan värkarna vad jag som död, helt utmattad och trött och kunde inte mer än
bara ligga. Jag sa ingeting, bara låg där helt stilla med något stor mellan benen.
Tillslut började de närma sig och jag förstod nog att de var nära för att krytningarna
blev mer internsiva och jag ville bara trycka trycka trycka. (M sa att i slutet kunde
man se lite av huvudet sticka ut, att de dock inte såg ut som ett huvud, mer som
en ihop knycklad colaburk, om jag minns rätt.)
Tillslut tryckte jag till allt jag kunde, jag använde ut all min energi och jag hörde
bara 'slafs' eller något och jag kollade ner och såg hur barnmorskan höll en liten
bebis i sina händer. Så klockan 18:18 kom Skrutten äntligen ut.

Hon höll upp en liten bebis högt framför oss och hon särade på benen och sa:
"Kan du ser vad de är för något?" Och till min stora förvåning så såg jag ingen
snopp, något som jag efteråt bara trodde att jag tänkte, men hade tydligen sagt
de direkt: " Men de är ju ingen snopp." Något som tydligen hade roat dom
andra. Sedan skulle dom lägga henne på mig, och jag fick panik. Jag hade
aldrig tagit av min bh under sjukhusskjortan, och eftersom jag hade en kated
i handen kunde jag inte få av den, den var fastlås intill mig hur jag än slet och
drog i den. Jag vill ju ha min lilla flicka på mig, inte på min bh. Som tur var
hjälpte en av barnmorskorna så att jag fick upp sjukhuskjortan och bh undan
dragen så bröstet blev fritt och Ellicka blev nerlagd på mitt bröst.
Jag blev förvånad över hur varm hon var, trotts att hon var blöt. Hon skrek inget,
utan låg bara på sidan och tittade lite på mig och M och gjorde något litet gny
ifrån sig.

Tråkigt nog minns jag inte så mycket för att jag var så utmattad, men jag den
känslan av attt äntligen efter 9månaders väntan få upp henne(och inte han!?)
på mitt bröst går inte att beskriva. All smärta bara försvann och man låg där
helt tagen och klappade på en liten varm och skrynklig bebis som bara var min.
Trotts all smärta och att jag ville dö så var de verkligen värt det.
Idag är de 6 dagar sedan Ellicka föddes, och jag kan fortfarande knappt förstå
det. Jag och M har en dotter, en underbar alldeles perfekt dotter som jag älskar
sjukt mycket och aldrig vill vara utan.


Jag & Ellicka väldigt trötta. En av de första bilderna på oss tillsammans.