Godnatt.
Att gå från att vara ett barn till att ta hand om ett barn.
personn-limbo, och hittar inte riktigt rätt.
Jag fick barn som 18-åring. Skulle iofs fyllta 19 de året. Men jag var ju fortfarande
ung. Men när man fick ett plus på stickan, så vart man tvungen att hoppa in i en
annan roll. Snabbt! Jag började växa till mig lite. Fick se livet från en helt annan
sida och fick nya tankar och värderingar. Problem som förut varit problem, vart
längre inte ens värda att kalla de för det längre. Och dom nya problemen var
något som man aldrig hade kunnat föreställa sig som 17-åring att man kunde få.
Men jag är lite fast. Jag fick aldrig vänta på min tur, till den perfekta dagen för
min första flygtur. Jag tog själv satts och hoppade ut en dag när mina vingar inte
riktigt var färdigväxta. Jag har väl inte landat ordentligt ännu, men börjar nu mera
blir mer och mer övertygad om att ladningen kommer gå bättre än förväntat. Även
fats de är en bra bit kvar och själva fallet är ganska läskigt.
Lite konstig är jag allt. Jag är vuxuen. Jag är mamma. Jag är 21 år fyllda och jag
får rösta och köpa sprit och är förmyndare till en liten 2-åring.
Men jag är fortfarande liten. Jag ser mig som en tonåring. Jag sitter fortfarande
kvar någonstans i 2006-2008. Även fast jag inte alls är samma person, överhuvud-
taget, är jag mig fortfarande lik.
Smyger med att jag röker och dricker. Ja, de är sant. Det gör jag fortfaranande
när jag kommer hem till min pappa. Eftersom jag aldrig fick de där riktiga "hej
jag växer upp, är vuxen nu och flyttar hemifrån och ni vet att jag klarar mig själv
och vi är mer kompisar än far & dotter". Jag är fortfarande 14 och livrädd för att
pappa ska få reda på att jag röker, att jag träffar nya vänner och framför allt
dricker. Han vet naturligvits redan om allt de där. Men jag känner ändå ett stort
behov av att jag måste gömma det.
Ett annat exempel är att eftersom jag var så ung när jag blev gravid, endast 17-år.
Så känner jag att den dagen jag bestämmer mig, om jag gör de, för att skaffa ett
syskon till Ellicka(nej oroa er inte, de är inte ne plan nu!), då kommer de blir jätte-
svårt för mig att berätta för min pappa. För de var så tabu sist, och allt var svårt
och de tog den där lyckliga charmen ifrån allt de där som ska vara så fint och bra
med en graviditet. Om jag någonsin blir gravid igen, kommer jag nog som sist, gå
i vecka efter vecka och dra mig för att berätta för pappa. Och de slutar med, som
sist, att de är någon annan som gör det. Han tog de dock helt okej då. Det är jag
som är lite knepigt.
Sedan ser jag mig själv som mycket mycket äldre än vissa i min ålder. Saker jag
varit med om och hur jag tänker och tycker. Jag kan tycka många är väldigt väldigt
barnsliga och att dom ska gå hem och lägga sig, och komma med deras synpunkter
när dom lärt sig vad dom talar om. Jag påstår inte att jag är bättre än andra i min
ålder, för de vet jag mycket väl att jag inte är. Jag bara säger, att jag ofta inte kän-
ner att jag platsar in. Jag är ivägen för vad jag vill och tycker är inte alls som dom.
Jag gick från att vara ett barn, till att få ett barn och uppfostra ett. Det är inte rätt.
Hur ska jag kunna växa upp ordentligt och bli vuxen någongång? När jag lägger min
energi och styrka på att lära någon annan växa upp och hur man ska vara som
person. Vilket för mig, är så in i helvete svårt, eftersom jag fortfarande inte själv vet
vem jag är. Jag är fast i mitt limbo, och jag gissar på att de kommer ta år för mig
innan jag tar mig ur, om jag någonsin gör det. Det är en väldigt udda känsla ska ni
veta, när man inte har en anning vart man har sig själv. Även fast alla andra redan
tycker att dom precis vet vart dom har mig...
The Streets - I love you more [than you like me]
We haven't even started and it's almost the end
We never talked it over, in fact we never said anything
Two of the same kind of sorts hiding thoughts
As the small talk ebbs away the silence is awkward
You hardly even know me and I'm starting to show that
I hardly even know you but I like what i know
I want to talk about it but i quake in my skin
It'll only push you further into making decisions
You want to like me but you were likely undecided
The voice inside me's always right which is why the awkward silence
Not gonna risk losing you
Which is why I'm never gonna woo you
I think I love you more than you like me
Although I'm never surer maybe I should want to be blind
I think I love you more than you like me
Because this is even crossing my mind
Any other day and you'd have not looked twice
The joking went along with my roll of the dice
Purely by chance I happened on feeling
Really confident around the place and people
You caught a no-hitter hitting winning strokes
I never am a winner, I'm a lonely bloke
Acting exciting like a man for a while
Until you realised I can act like a child
Eternal optimism is spurring me onto think that acting on yearnings like this
might lead me to learn a secret
But I don't really know
Or why I think so
It's just a good hunch, hunches are always right though
I think I love you more than you like me
Although I'm never surer maybe I should want to be blind
I think I love you more than you like me
Because this is even crossing my mind
I drew a drawing of you after last time I saw you
I never felt to draw a picture like that before
I learnt a lot about myself drawing all morning
It was absolutely shit, I'm awful at drawing
I think I love you more than you like me
Although I'm never surer maybe I should want to be blind
I think I love you more than you like me
Because this is even crossing my mind
I think I love you more than you like me
Although I'm never surer maybe I should want to be blind
I think I love you more than you like me
Because this is even crossing my mind
Du kan vara vaken om du verkligen vill.
Sedan upp igen vid 8 som vanligt med en halvsjuk unge. Hålla igång som vanligt.
Nu är klockan 8 och jag vill sova, jag somnar nästan nu. Ellicka är pigg och vill inte
alls sova, eftersom hon sover längre när hon är sjuk. Jag får inte somna, jag får inte
somna. Måste hålla mig vaken! Herregud, tänk alla saker som kan hända om jag
somnar ifrån henne. Hon kan ramla ur fönster och hitta knivar. Klättra upp i skåp,
rymma hemifrån. Hänga sig själv i gardiner eller jackor. För fan Anna, vakna till,
du får inte somna!
Jeeves and Wooster.
Hade jag inte haft helvetes massa plugg hade jag hellre huggt in på 4 säsongen
av Jeeves and Wooster. Stephen Fry & Hugh Laurie är ju så underbara i denna
serie. Om man inte sett den, så måste man göre det!
Har men några extra timmar, som bara kommer ligga och degas bort. Kan man ju
alltid gå in på cdon och köpa denna underbara box med alla säsongerna. Värt
varenda krona!
Blygdläpp & tuss.
en tendens att reagera lite udda på. Undrar om dom hörde rätt. Men ja, de gör ni.
Om ni hör att någon människa kallar mig för Tuss eller Blygdläppen så är de precis det
dom säger, du är inte ovanligt trött.
Det är ju inte varje dag folk kallar mig det. Exempelvis så kallas jag bara blygdläppen
på skämt och man råkat vara lite dansk och druckigt ett par Grøn Tuborg. Det var inte
förens förra sommaren, på Arvikafestivalen 2009 som mina vänner fick reda på en
mindre detalj av mig. Vi satt och pratade om att jobbarkompis till Marlene hade fått ett
blyertsstifft i handen, som satt kvar. Att hon tyckte de var lite obehagligt. Men efter ett
par öl, så tyckte jag inte de alls var farligt och skulle lugna med: "Det är ingen fara, jag
har haft ett blyertsstifft i min blygdläpp sedan jag var liten, och de har inte varit någon
fara med det!"
Jag tror dom inte riktigt fattade att jag var seriös först. Men sedan när jag berättade
hur allt gått till, att de inte vart något konstigt. Jag hade satt mig på en nyvässt penna
som liten, stifftet gick av, gled in i mig och sitter än idag kvar där nere. Sedan blev
de en rolig grejj, och det vackra smeknamnet kom till för att stanna som en bestående
fylleskämt.
Sedan har vi klassikernas klassiker. Tuss. Ett namn som jag kallas för ofta. Inte av
alla, utan av en speciellt Marlene. Det är som de är, och jag är Tuss för henne.
Det charmerande namnet fick jag som 14 åring. En dag i kyrkan, av alla ställen. Jag
böjde man framåt för att ta av mig mina skor, när min rumpa syntes. Min vän Agnes
blev lite chockad och fundersam "Anna, har du inga trosor på dig?!".
"Självklart har jag det", och jag knäppte upp byxorna för att kunna visa. Men de var
där de gick fel. När jag skulle dra ner mina byxor snabbt för visa att jag visst bar tro-
sor, så råkande jag få med mina trosor också. Så där stod jag, i Guds sommarstuga
och visade härligheten för min bästavän. Jag minns mest hennes förskräckta blick
och ordet "TUSS!?", och efter det har vi skojjat om det.
Jag umgås inte med Agnes idag, men Malla vart snabb på att plocka upp det. Så folk
tittar nog lite konstigt på oss idag, när vi pratar i telefon. Eftersom vi alltid avslutar
våra samtal med att jag säger " Puss från Tuss" och från svaret "Puss på Tuss". Att
sitta på en allmän buss och säga de där, tro mig, de drar intresset till dig. Man kan
riktigt se hur folk tänker "Tuss, sa hon Tuss?". Och jag, de sa hon. För jag är Mallas
Tuss och kommer alltid vara.
Arvika 2009. Min kind skvallrar om mitt nybliva smeknamn.
När barnet blir ett vapen.
krånglighet du lever med, och lär dig att älska. Utan jag tänker helt på ett annan typ
av krångel. Ett krångel som ger dig ångest, gör så du får svårt att sova och ganska
ofta puttar dig till kanten så att tårana sprutar.
För det första vill jag skriva som ni alla vet dett detta är min blogg! Detta är mina
tankar och åsikter. Mina känslor. Det är så som JAG upplevt saker, och så som JAG
hanterar/t problemen. Så istället för ge mig skit, om du har problem med det, fine.
Gör dig en egen blogg och klaga av dig där.
Sedan jag fick barn, när Ellicka kom till världen, så har jag blivit mer och mer upp-
märksam på föräldraskap och hur pass mycket barnen faktiskt lider av att föräldrar
är dumma i huvudet.
Jag har märkt, dels personligen, hur papprona kommer undan med vad som helst.
Men även om hur pappor som vill vara pappor, inte får chansen, för att i Sveirge
tar vi oftast ställning till mamman.
Jag har dock lärt mig att vara mamma, är ett rent helvete. Jag älskar Ellicka, och kan
faktiskt inte se ett liv utan henne. Skulle hon försvinna, skulle jag försvinna. Men de
är inte lätt att vara ensamtående.
Jag tycker personligen att jag fått ta allt ansvar själv med min dotter. Även fast hon
har 2 föräldrar kvar i livet. Sedan Ellicka var en liten bebis, så tycker jag, att jag fått
göra inprincip allting. Matning, de flesta blöjbyten, underhållning för henne. Och även
samtidigt bollat av att städa hemma, laga mat och tvätta. För både mig, Ellicka & M.
När det tog slut mellan M så blev de en helt ny värld för mig. Jag hade helt plötsligt
bara 1 barn igen.
Men då började andra problem dyka upp. Få honom att ta ansvar för Ellicka. Det har
varit ett jobbigt jävla år, som inte på långa vägar är över.
Vi har gemensamvårdnad, men det är ändå jag som har henne 100%. Det kan gå
månader utan av att man ens hör något ifrån honom. Och när man väl pratat med
honom, så psåtår han att han ringer jätteofta och att de är jag som stänger ute hon-
om ur Ellickas liv. Vakna upp, så är det inte!
Enda sedan i Juli förra året, har jag tyckt att de varit jätteviktigt att M har henne,
så mycket som han kan. Dom måste lära sig ha en relation utanför min lägenhet.
En relation som inte är hackig, utan som blir till rutin. Så dom klarar av att bo med
varann och förstår varann som individer.
Jag vill inte ge bort Ellicka. Det gör ont i hjärtat, och gråter nästan alltid en liten
skvätt när hon sover borta. Men jag vet att hon MÅSTE lära känna sin pappa.
Jag kommer från en familj där jag vet att plötsligt kan en förälder försvinna. En dag
kan någon dö och den familjen eller tryggheten man trodde fanns, finns inte igen.
Jag tror inte att jag kommer dö nu, men är har en känsla av att jag kommer dö i
cancer vid 40. Ellicka är dock stor nog att klara sig själv, men ska inte behöva göra
det då! Men även kan jag sätta något i halsen och kvävas, eller bli påkörd av en buss
vilken dag som helst. Jag vill inte veta att jag kan dö ifrån min älskade dotter och
veta med mig, att nu ska hon bo på heltid med en människa, hon knappt de senaste
året har träffat. Mardrömstanke!
De har hoppat fram och tillbaka med M. Ibland har han varit jättedutkig, och tagit
henne varannan helg som planerat. Eller ett par dagar när jag varit bortrest. Men
de har också varit ett helvete. Som min familj bl.a varit jättearga på. Han har kunnat
gå veckor, till och med månader, utan att träffa sin dotter. Men han har tid att träna,
umgås med vänner och jobbkamrater och gör andra privata saker. Men han har inte
ens kunnat sätta en helg för sin egna dotter. En dotter som är galen i honom och pr-
atar ofta om honom.
Jag var på BVC på 2½ års kontroll förra veckan(Ellicka rocks btw, 90cm lång och
12kg och kan leka och prata som man ska). Sköterskan blev irriterad och nästan arg
på M. Hon har träffat mig regelbundet sedan Ellicka föddes, men hon har bara sett M
2ggr. Det är jag som har koll på vikt och längder. Om hon varit sjuk. Vilka vaccina-
tioner hon har fått. Hon berättade för mig att hon skickar kaleserna till både mig och
honom, men ändå är de bara jag som dyker upp varje gång.
Hon sa att hon kunde se hur trött jag var och hur dåligt jag mår. Precis som hennes
kollega, min psykolog vet om. Hon tyckte de var jobbigt att se att jag drar på vagnen
som förälder ensam + att jag förösker klara av skolan, men ändå aldrig får någon
egen tid att andas ut. Min egna tid jag får, de är de 6 timmarna Ellicka går på dagis
varje dag. Då måste jag ju plugga, precis som vilken annan förälder som helst har
ett jobb. Hon tyckte de var dags att ta in någon annan, att sätta sig i hos familjerät-
ten IGEN för att reda ut detta. Antingen har jag och M delad vårdad, som är 50%-
50%, eller så ska jag få egen vårdnad och ger mig mina 100% och rätten att kunna
skriva på alla papper och ta alla beslut själv.
Förra helgen var M här. Jag hade även en bekant nere från den övredelen av landet,
mest så att jag och M inte skulle kunna bråka. Vi var tvunga att sitta lungt och fint,
så att vi dels inte gjorde Ellicka upprörd, men även så vi inte gjorde bort oss för J.
Vi satt och skrev ner ett schema hur Ellicka skulle ha de tills december. Att hon minst
en natt varje helg ska sova hos M. Och varann helg vara hela helgen hos honom.
Med start denna veckan. M är sjuk denna veckan, så han kunde inte ha henne. Fine,
är han sjuk så är han. Jag tänker inte sätta min dotter någonstans där de ligger en
sjuk person som inte orkar, när jag sitter hemma utan planer och faktiskt vill ha min
dotter här.
Så vi får se hur de blir nästa veckan. Vi har sagt att han ska ha henne 2 fulla helger
i rad nu. Vilket jag verkligen hoppas fungerar. Ellicka frågar ofta om M, säger att hon
vill träffa honom. Hon blir ofta väldigt ledsen när jag inte kan ge ett svar, eller om jag
säger att hon idag inte får träffa pappa. Alla andra barnen på dagis blir ju hämtade
av sina pappor, så det är väl naturligt att hon vill träffa sin.
Dessa sista månader på detta året kommer vara min sista chans till M, på riktigt!
Jag orkar inte mera. Jag orkar inte förösöka. Fixar han de inte nu, så får han fixa de
senare i livet. När han kan jobba upp sin titel pappa. Jag skiter i det här då. Då tar
jag Ellicka och gör som idag, allt för henne. Jag kommer stämma för egen vårdnad.
För det tycker jag personligen att hon är värd! Hon ska inte ha rörigt, hon förtjänar
ett liv med rutiner. Om de ger henne förvirrig och ett ledsamt hjärta av att hon inte
har rutiner med M, så ska jag inte tvinga de. När månaderna går, och hon inte pratat
med eller träffat honom, så glömmer hon. Hon slutar prata. Men sedan när han väl
börjar bli inblandad igen, så är de klart att plåstret rivs av igen för henne. Hon vill,
men de blir inte så ändå..
Nu har jag inte skrivit ner allt. Jag tycker personligen de skulle vara väldigt elakt &
pinsamt mot M, och man sitter här och målar fan på väggen för honom. Detta är ju
som jag känner och tycker. Men jag vet ju med mig, och får höra de så väldigt ofta,
att folk resonerar och tycker precis som jag.
Jag hoppas med hela mitt hjärta, för Ellickas skull, att de löser sig nu. Att han kan
step up och ta sin roll på allvar för första gången. Annars säger jag adjös till de, så
skiter jag i de. Ellicka förtjänar inte ha en stressad mamma som är orolig och ledsen
hur saker ska gå. Hon förtjänar att ha en mamma som är glad och kan ge 100%.
Även fast jag helst av allt, såklart hade viljat ha henne hos mig varje minut som jag
kan få. Hon är ju mitt allt, hon är mitt liv. Så hoppas jag att de fixar sig med M, så att
hon kan få ha två föräldrar i sitt liv. För vi veta alla, så som de är nu, så kan de fan
inte vara, så ska de fan inte gå till i ett barns liv...
Sexmedel?
Jag kanske inte blir totalt galen. Men jag känner hur en helt annan kraft tar över min
kropp när jag öppnar en påse tvättmedel, alternativt skruvar av kroken på en flaska
sköljmedel. Jag får den där varma känslan i hela kroppen, och en liten liten del av mig
flyter(kanske fel ordval här) iväg. Den påminner lite om en orgasm. Jag får ju inte så
milda orgasmer, för då kan jag inte psåtå att jag någonsin fått en orgasm. Men det är
lite påminande. Lukta på en flaska sköljmedel och se en Dylan McKay i tighta baseball-
kläder, ja.. Då blir de jobbigt för en viss Anna att sitta still. Nej, kanske inte på ritkigt..
bara lite..
Jag har alltid dragit mig till tvättstugor och dess lukt. Jag minns när jag var liten, de
började redan då. Jag drog mig till tvättstugan hemma, och vill mer än gärna att pappa
skulle göra om pannrummet inför tvättstugan, så de kunde bli mitt rum. Idag förstår
jag att de inte hade funkat. Inga fönster, och min skräck för silverfiskar. Dömt att
misslyckas. Men de hade ju haft en underbar doft och egen ingång. Snacka om att man
hade klivit upp i världen som 10-åring.
Ni som följde min blogg under min graviditet kanske kommer ihåg hur mina dagar såg
ut. Jag spelade mycket Wow, men de var inte de jag tänkte på. Utan jag tvättade ung-
fär varjedag. Det var bland de bästa jag visste! Även idag är de så. Känslan av att
slänga in något smutisgt med en rätt udda odör, och sedan få ut de doftandes av lust
och kärlek. Det är en underbar känsla.
De gick så långt ett tag. Så att när jag hade glömt kläderna i tvättstugan, och gran-
narna hade varit "snälla" mot den höggravida tonåringen, och vikt ihop alla mina kläder,
så började jag gråta. Tacka gud att M jobbade på dagarna, så han slapp se det. Men jag
slet upp mina kassar från källaren. Hällde ut den vikta tvätte i sängen och ruskade till
den. För att sedan sätta på Gilmore girls och kunna sätta mig på sängen för att vika om
allt. Det var min tvätt och min lukt. Ingen ska sno mina smygorgasmer ifrån mig. Dom
är mina!
Många gånger har jag haft funderingarna, om sex i en tvättstuga, hade varit mycket
bättre än på andra ställen. De luktar gott och de känns ganska rent. Jag har aldrig provat
på det. Men förhoppninsgvis en dag, kommer jag kunna vara öppen utåt för förslag för
att testa på detta. Vi får väl se. Men om någon går och viftar en uppskruvad sköljmedels
flaska under näsan på mig, vem vet om jag kan stå emot?
Dromedarer kan skada sperman och minskar fruktsamheten.
Det här med rökning. Jag började röka för 1½ år sedan igen, men ser mig fortfarande
inte som en rökare. Jag slutade röka 2005, och så är det. Jag vägrar inse, att när man
röker varjedag, även fast de kanske bara är en, så är man rökare.
Jag var tolv år och gick på Trandaredskolan. De var då de började. Eftersom man har
tre syskon som är fyra år äldre, så blir de lite lättare att prova på saker. Jag fick tag
på mitt första snus och första cigg då.
Jag minns hur jag och Marlene smök bakom matsalen och andra dylika platser på
Trandaredskolan, gärna där de fanns buskar, och tjuvrökte. Jag hade gärna med mig
rökelse till skolan, som jag senare tände på rasten, för att skylla på det. Idag förstår
jag att de är lite skillnad på rökelse och röklukt. Men som en naiv tolvåring, så tänker
man inte likadant!
Det var Camel redan då. Enda sedan jag var ett litet barn har jag varit precis jättearg
på att Camel heter camel, men har den dromedar på förpackningen. Men jag har av
någon anledning alltid dragit mig till den sorten. Enda sedan vi skulle på klassresa 6an
så tvingade jag min äldre kusin, springa runt halva stan för att kunna köpa just sådana
cigaretter till mig.
Sedan är de väl en annan historia om de där klassresan, när vi väl kom ut till skogen.
Efter en heldag i en kajak, som man skulle smyga sig bakom en gran för att tända dom
där dyblöta cigaretterna.
Det var dock inte förens jag var tretton som jag började röka på heltid. Då sket jag
egentligen vad de var för märke, så länge jag hade några. Men jag ville verkligen inte
röka Marlboro Lights, för de var de ju bara bögar som rökte.
Det var inte förens Aiina läste ur boken Fittstim, när jag gick i 8an, där de stod att
coola tjejer blonderar håret, använder blå mascara, bär skinnjacka och röker just, ja
såklart Bög Marlboro Lights.
Jag rökte hela högstadiet ur. Allt eftersom fick jag byta upp mig. Jag rökte nog 2pack
om dagen under vissa perioder. Då vi ALLTID gick till Whalströms och fikade efter skolan.
På den tiden när man fortfarande fick röka inne. När Marlboro lightsen inte gjorde de för
mig längre, fick man gå vidare. Till Camel blue, till vanlig Camel. För att hitta Lukcy
Strike(minns ni btw dom där roliga Lucky Överasskning man köpte, när man fick både
cigg och en fin tändare i ett litet paket?). Mot slutet, under perioden så satt jag där med
mina John Silver och tänkte tillbaka på den där kvällen på ungomdsgården, då den där
jättecoola tjejen sagt till mig: "Att du skulle vara jättesnygg om du hade rötthår, slutade
vara fjortis och började röka John Silver. John Silver är de enda man kan röka, du ska
verkligen känna tobacssmaken när du drar in dina andedag, eller när du kysser någon."
2005, precis efter jag hoppat av mina 5 veckor på Bäckäng. Precis efter mina återkom-
mande panikattacker hade börjat, så slutade jag röka. Bara sådär, som om någon hade
knäppt med sina fingrar. Jag lovade mig själv att inte börja igen. Jag tog aldrig några
cigg, och tackade nej till alla mina vänner som erbjöd sig. Dom förstod inte riktigt var de
var för fixidé jag fått att jag helt plötsligt skulle sluta röka. Speciellt inte eftersom jag var
en av dom som hårt att föröskt få dom att börja röka. Inte för att vara elak såklart,
utan för att jag ville inte stå ensam ute i snöslask och röka i kylan.
Under den tiden skulle jag vara så duktig. Jag klagade på folk som rökte, och tyckte dom
kunde sluta, de var ju sååå lätt. Iofs hade jag plockat upp snus igen. Det vart jätteroligt!
Jag köpte mer gärna käcka små kjolar från H&M, bara för att dom hade en liten snusficka.
Något som ligger i fortfarande idag, även fast jag slutade snusa i somras. Typ iaf.
När jag blev gravid dock, så tyckte jag Markus skulle sluta röka. Och att hans mamma
skulle göra det. Jag ville inte att min son(som vi alla vet är Ellicka idag) skulle vara om-
kring en massa rök hela tiden. Visst visst, sa dom, klart som ska sluta röka. Så dom satte
datum då dom skulle. Datum som gärna blev framskjutna, och sedan som inte blev av alls.
Jag höll upp i några år. De var inte förens den där dagen i Mars förra året, då M kom hem
ledsen på morgonen. Han la sig brevid i sängen, och var tvungen att berätta, att han varit
med någon annan. De var droppen för mig, jag kunde inte stå emot den dagen mer. Snus
eller cigg? Vad är mest lugnande? Cigg!
Dom hade inte Camel eller Lucky Strike i butiken jag sprang in i den dagen. Och jag kände
även att röka en cigarett med John Silver, efter inte rökt på år, är ingen bra idé. Så jag kom
ut springande med mina bög Marlboro Lights. De riktigt ekade i mitt huvud "Detta är den
enda du får ta, du är inte rökare, och kommer aldrig, ALDRIG bli igen!"
Nu sitter jag här, 1½ år senare i min lägenhet på Göta. Med ett kopp te i handen, iklädd
ett par alldeles för stora mormorstrosor och med ett inåttväxt könshår som kliar som fan!
Väntades på ett telefonsamtal, så jag kan ta på mig höstjackan och röka en Camel-cigarett.
Men nej nej, jag är fortfarande inte rökare. Bara detta paketer också, sedan är de slut.
Jag kan sluta när jag vill. Jag lovar..
Ellicka slår mamma.
Från i somras när de hade vairt tyst en stund på morgonen, och Ellicka hade hittat min
mascara och gjort denna fina sminkningen på sig själv.
Elisabeth Jacobsson, 1950 09 24-1992 10 17.
upp. Folk föds, folk dör. -92, och just nu ligger de en 42 årig kvinna uppe på Borås sjukhus
som snart ska mista sitt liv. Efter års kamp mot cancer, orkar snare denna kropp längre,
och kommer snart somna in för att aldrig någonsin vakna upp igen.
Detta är mitt första möte med döden. Jag är nyss fyllda 3 år, och har egentligen inte riktigt
koll på vad livet är. Allra mindre vad döden är och vad den inebär.
Min mamma, Elisabeth, hade varit sjuk i cancer år innan jag föddes. Men de blev värre när
jag kom till världen.
1987, 2 år efter mina tvillingbröder kommit till världen insjuknande hon i cancer, 37 år
gammal. Hon hade fått bröstcancer som satt i vänster bröst. Cancern operarades bort,
och jag tror(är inte 100% säker) att dom tog bort bröstet, och Elisabeth blev "frisk".
1990, jag är 1 år och helt plötsligt är cancer tillbaka. Denna gången i högra bröstet, höger
lunga och lever. Läkarna ger henne 6 månader. 6 månader i livet, kvar med sina fyra barn.
Men min mamma kämpar så gott hon kan. Men de blir tungt. Hon kan inte andas på höger
lunga och cancer sprider sig vidare därifrån ner i bukhålan, som i sin tur fylls med vätska.
Hon ser gravid ut, och måste tömmas på vatten och blod. Men då blev de fel. Eftersom att
dom fyllde på med iv-dropp i armarna, men henne kropp inte fungerade, så rann de igenom
henne kropp. Pappa berättar hur dom fyllde på med dropp, och hur de ett tag senare, rann
ut igenom buken på henne.
Under den sista tiden, hade hennes cancer spridit sig till huden. Så om man klappade hen-
ne på huvudet, så kände man hur knottrig hon var. Lymfkötlarna var svullna och infekterade.
Det var inte en lätt tid för henne eller min familj. Jag är tacksam över hur liten jag var, och
att jag aldrig fattade hur jobbigt de var. Jag visste att mamma var sjuk, inte mer än så.
Den 17 Oktober 1992 och jag vet garanterat att Sverige den dagen förlorade en individ till
cancer. En fyrabarnsmamma i Borås. Min mamma. Elisabeth.
Jag minns dagen då mamma dog. Då pappa skulle ta upp mig till hennes dödsbädd, där
man får se sin avlidna, säga farväl. Korridoren var lång, och jag kom sedan in i ett rum,
där min mammas livlösa kropp ligger på en säng. Alldeles torr. Läpparna nästan fast
torkade mot tänderna. Hon var alldeles stilla. Inte ett andetag. De enda som faktiskt rörde
sig var hennes ögonlock, som då och då sakta gled upp.
Det där är, eller var min mamma. Nu snurrar hon inte i en kontorsstol, eller ber mig snyta
mig i en kökshanduk. Hon kramar inte om mig eller badar med mig. Det är, VAR min mam-
ma och nu är hon död. Stilla. Uttorkad. Kall.
Jag minns två stycken snälla sjuksystrar. Jag minns inte om dom log eller inte, jag minns
bara känslan av värme och sorg hos dom. Dom gav mig ett gosedjur. En rosa-lila pudel
som stått i mammasrum på tvn och vakat över henne. Den fick jag ta med mig hem. Jag
kramade den hårt efter jag sagt farväl. Efter sista gången jag någonsin fick se min mamma.
Vänder ryggen om, hårt kramandes de lilla gosedjuret, gick vi bort från korridoren, bort
från avdelningen. För alltid bort från mamma. 17 Oktober 1992, exakt 18 år sedan och 1
dag, de var den sista gången jag fick se min mamma. Sista gången jag såg Elisabeth.
Det var första gången jag var i kontakt med döden. Jag hade tur, och slapp ha kontakt
med den på 18 år. Det var inte förens i våras, när både farmor och mormor gick bort,
både två innom en månad. Det var ett helvete, men jag kunde acceptera det. Förstå.
När jag var 3 år accepterade jag det, men jag kunde aboslut inte förstå.
Jag minns fortfarande dagen där efter på dagis, då vi alla på 1:an avdeling på Södergår-
dens dagis på Trandared, sitter samlade runt vårt stora samlingsbord. Våran dagisfröken
Ylva berättar för alla barnen att dom ska vara tysta, för nu har Anna någon ledsamt men
viktit att få berätta. Där sitter jag, men armarna i kors, och tittar ut över havet med små
barn, och säger orden: "Igår dog min mamma. Hon är död nu. Hon finns inte mer."
Rosa bandet.
speciellt mycket på cancer, får en yttligare chans att stödja forskningen.
Under oktober blir de helt plötsligt mycket lättare att på alla möjliga sätt skänka pengar
till Rosa bandet. Jag har under så många andra år, glömt att köpa något eller ens skänka
den minsta kronan jag har, och tycker därför i år att de var dags att ändra på det.
Jag köpte årets rosa band för ett par veckor sedan. Ellicka är mycket sotis på det och
står ofta och hoppar och skriker att hon vill ha ett likadant. Jag funderar på köpa ett till
henne, så även hon får bidra med en slant. Men låta en 2 åring gå med en nål i jackan
känns inte lämpligt.
Bara igår när jag var och handlande på Ica Maxi i Borås, så kom jag över båda en rosa
bandet tårta och Twinings te som skänkte dirket pengar till detta. Om man går runt och
luskar lite, så hittar man faktiskt lite varor här och där som skänker en slant eller två.
Om man inte vill göra detta, men känner att man vill skänka så finns de ju andra sätt.
Detta är bara ne möjlighet, värd att tänka på. De kanske inte är så mycket, men ändå
mer om någon köper de, än ingen.
Jag som själv förlorande min mamma för 18 år sedan i cancer. Har stor panik över denna
fruktansvärda sjukdom som tar så många liv varje år. Idag vill jag gärna skänka en tanke
till min mamma, och alla andra individer som förlorat sitt liv till cancer. Jag vill även skicka
ut en tanke av hopp, till alla människor där ute som fått diagnosen. Jag hoppas verkligen
vi innom en snar framtid kan bota alla människor, och inte bara en del som kommer under
cancerns järngrepps hand.
Rosa bandet 2010.
Tea-rriffic!
Jag som alltid varit en Lipton-kind-of-girl gällande te, har gjort de otroliga. Jag har öppnat
ögonen, eller kanske mer.. öppnat smaklökarna och bytt ut mitt te! Jag som alltid sagt att
de måste vara Lipton, och tittat lite sådär snett i smyg på folk som inte haft det.
Men jag har insett nu, de är ju jag som varit en idiot! Det senaste tiden har jag börjat
dricka Twinings te, och det är alldeles underbart.
Dom har så mycket mer smakrikt te. Jag är inne i en earl grey period gällande te, där med
försöker jag lite hålla mig borta från allt sött fruktte. Men deras söta fruktsmakande te är
faktiskt svårt att inte fingra på. Det smakar verkligen som brittisktgodis luktar.
Jag gillar iofs inte brittisktgodis. Nu ljög jag, jag gillar lite av de. Men jämfört med svensk
så är de ingeting. Men fatta känslan, att sitta där med en stoooor kopp te, och första mun-
nen du tar, fyller hela din trut av en lukt, som smakar. Förstår du?
Te är mitt allt, jag dricker alltid te. Jag avböjer allt kaffe(förutom på begravningar, känns
inte lämpligt och börja gnälla om att jag hellre vill ha te där).
Jag älskar att bo i Sverige, men jag har så mycket gånger önskat att jag var engelsk.
Tänk att få leva i ett land där dom dricker te hela tiden, dag ut och dag in. Visste ni att i
England dricker dom 165 miljoner liter te VARJE DAG! Tänk att vara jag och få bo där,
jag hade ju varit kissenödig hela tiden!
Min kära vän Thailand var som sagt här för ett par dagar sedan, och de föll sig naturligt
att ha en Te-tesar-dag. Inte för vi ej druckigt te't förut. Men de har en viss charm att dricka
te ur glas och bara få en random tepåse nedstucken. Sedan tar båda sin första klunk,
sväljer och tittar på varann och delar första meningen om hur just detta annorlunda te't
smakade. Jag och Thailand, även Hanna som tidade förbi en kortis, drack kopiösa mäng-
der te den dagen. Dock till min förtvivlan märkte jag på kvällen, om hur jag kände mig
vek, yr och torr. Jag hade hällt i mig såpass mängder av te't, så jag hade hafe ett evigt
kissbehov, och där med, kissat ut allt vatten i min kropp. Men de är den enda nackdelen
med te. Tänk på hur många förkylningar de botar också. Säkert mer än någon läkare.
Egentligen ville jag bara säga att jag har varit otrogen mot Lipton, och vänder inte tillbaka.
Jag dumpar min i så många år trogna vän, och börjar suga på någon annan. Förlåt Lipton,
men hade du varit god nog för mig, hade jag fortfarande hållt dig vid min sida.
Abortberättelse 2010.
Jag kör korten på bordet. Något som kanske gör folk arga eller ledsna, eller som verkar
stötande. Men såhär är det. Detta är mitt liv, detta har hänt och detta är mitt sätt att
bearbeta det på. Om ni har något emot mig, som jag i många fall kan förstå, så fine.
Detta är något som utspelade sig för mig senast i år. I våras för att vara korrekt. Jag
satte mig i en helt förjävlig sists, och har egentligen ingen annan än mig själv att skylla.
Allt började lite innan påsk. Jag skulle till England över påsken. Jag skulle göra slut med
min pojkvän där nere, för förhållandet fungerade inte. Han vart mycket svartsjuk och
med distansen och alla onda tankar som blev en ond cirkel, så funderade det inte längre.
C är en jättebra kille. Men skulle varit en ännu bättre grabb om han arbetar på sina
reaktioner och sitt temprament.
Hur som. Påsek kom, jag skulle åka ner till England för att göra slut. Jag vill hellre göra
de i person, än att göra de över telefon eller ett mail. Så jag åkte dit. En tidigt morgon
i slutet av Mars, satte jag på ett plant till London. För att senare sätta mig på den 6
timmar långa bussresa ner till Plymouth. Färden ner gick ok, men under hela resan
skrek mitt hjärta att jag gjort något dumt nu. Jag skulle aldrig åkt hit, jag borde åka
hem. Hem till Borås och ett glas tre apor och prata med R. Jag borde inte sitta på denna
brittiska buss och lyssna på Madnesss - My girl.
Men jag kom fram. Alltid var fine. C hade redan sina misstankar vart komma skall.
Vi beslutade redan först kvällen, och de gick okej. Vi sa att vi skulle föröska klara av
denna veckan tillsammans, då jag var strandad i England. De första dagarna lyckades
vi. Men de skulle bli svårare.
Efter en utekväll i St.Agnes, Cornwall(som är en helt annan histoira i sig) gick allt åt
helvete. Stora bråk, en sida av C jag trodde inte fanns. Jag hade aldrig sett honom
så arg, och han skrämde skiten ur mig. Allt detta slutade i ett oskyddat samlag, som
jag trodde skulle vara slutet på England för mig. Men tydligen blev det inte så.
Hemma i Sverige, efter 3 dagar tystnad får R äntligen tag på mig. En livrädd Anna,
strandad utan pass eller flygbiljetter, timmar ifrån Plymouth. Han får panik och gör
allt för att få mig närmare mina saker. Ett steg närmare en buss mot London. Ett
steg närare till Sverige. Jag lyckas ett par dagar senare komma iväg till Plymouth,
och sedan på en buss till London. För att precis hinna med ett plan hem till Sverige.
Planet landade i Göterborg en kall kväll. En R stod på flygplatsen och hoppades att
jag verkligen var med på planet som landade. En dålig landning kanske jag ska tilläga.
Men jag landade på Svenskmark igen, och ville kyssa den när jag med skakande ben
gick av planet. Kommer igenom gaten och ser ett stort leende från R. Man kan riktigt
se hur han kunde andas ut att jag var hemma igen.
Jag kunde andas ut. Jag behövde inte vara orolig mer, inte var rädd. De var så skönt
att komma hem. Ha någon att prata med. Ha någon att komma nära. Att krama.
Och naturligtvis, så hände de som inte får hända. Ett oskyddat samlag första kvällen.
Inget du tänker på ska gå fel. Men gällande mig, så gör det det alltid.
Ett antal veckor senare, och min mens är 2 veckor sen. Det får inte vara sant. Jag
kan inte vara gravid igen? Kan jag?
En dag påväg till jobbet, springer jag in på apoteket och köper ett gravtest. Springer
in på toaletten på jobbet och kissar på stickan. Djävulsstickan, som för tredje gången i
mitt liv lyser mig starkt i ansiket. Ett starkt blått plus. Sägandes: "Nu har du gjort de
igen Anna, nu är du gravid igen!".
Paniken sprider sig. Är det verkligen sant. Ska jag inte ens kunna ha en man tittar
på mig utan att jag blir gravid. Vafan ska jag göra nu? Jag kan inte ha detta barnet,
men jag vill aldrig gå igenom en abort igen. Men herregud, vems är barnet? Vem är
pappa till barnet i mig?
Totalt blankt. Panik. Kan knappt andas. Jag måste kräkas. Vad i helvete har du
gjort nu din dumma jävlen. Hur i helvete kan du vara en sådan jävla idiot?
Jag känner mig som en riktigt hora. Detta är inte jag tänker jag. Detta är inte jag,
om de är jag, vem fan har jag blivit?
Jag vill inte göra aborten. Jag vill inte gå igenom det. Men jag förstår snart, speciellt
efter disskutioner med R, att detta barnet går inte att föra till världen. Nu sitter jag
med samma känsla jag hade i April, men en klump i halsen och tårarna brinner under
ögonlocken. Jag är en hemsk människa. Jag ska igen, döda mitt barn.
R gjorde de väldigt klart för mig. Om jag behåller barnet, kan vi inte vara han och
jag längre. Utan då måste vi göra slut. Han skulle stötta mig, han skulle föröska vara
där som en vän för mig om de vart C's barn. Var de hans egna, skulle han föröska
vara där så gott han kunde, och stöttat mig och barnet. Men skadan skulle redan
varit gjord, och han skulle inte vara i ett förhållande med mig efter det. Who can blame
him?
En aborttid blir inbokad. 4 veckor senare. Då aborten redan kommer vara ganska långt
gången. Jag får komma upp till sjukhuset en dag i Maj. Ensam. Jag trappar in på morgo-
nen, och eftersom jag redan gjort en abort förut, så skulle detta inte vara några konstig-
heter? Och sköterskan förösker trösta mig att detta blir nog lättare än sist. Nu är du inte
lika långt gången. Denna gången ska de nog inte göra lika ont, denna gången behöver
du nog inte se ditt barn efter de kommer ut. Hon hade fel.
Jag fick mina piller som sätter igång "förlossningen", eller utdrivingen, som de så fint heter.
Där ligger jag, på ryggen, med en stark smärta och känner mig som världens hemskaste
person. Jag har Ellicka, världens finaste dotter. Så genom att göra denna aborten, vet jag
verkligen vad de är jag missar. Vad de är jag ta bort. Vad jag förlorar. Vad jag dödar.
Jag mår så dåligt. Jag har ont. Och min känslogång är som en bergodal bana. Ena studen
storgråter jag uppe på sjukhuset, ensam i mitt rum. Andra förösker jag prata vett med
mig själv, att detta är bäst för dig. Du får skylla dig själv. Hora. Detta är ditt egna fel.
Timmarna går, och jag börjar inte blöda. Jag fattar inte varför. Ringer på sjuksköterskan,
som ger mig mer hormoner. "Det kommer nog snart igång. Vagga lite mer fram i rummet."
Mer? Jag går ju redan som en galning här inne tänkte jag. Hade detta var en cartoon, hade
de varit en stort hål i golvet.
Men hon har rätt, de sätter igång. Som om någon sätter på en kran, så rinner blodet ur
mig. Jag måste gå och sätta mig, måste få de att komma ur. Det kommer i omgångar.
Som om någon busar med en vattenkran. En studen, bara lite, som en droppe. Andra är
de full effekt och om jag inte skyndar mig, kommer jag blöda ner hela mig och golvet.
Smärtan är hemsk, och jag har dåligt samvete. Men förösker intala mig själv, att denna
smärtan förtjänar du ta mig fan, barnamördare!
Fostret kommer ut. Men jag vet de inte. Jag har ont, jag förösker "trycka på", kännes
som något sitter fast. Men inget kommer. Jag får lite panik. Vad ska jag göra? Det kanske
redan har kommit ut. De är så mycket blod och klumpar, så man kan inte skilja på vad
som är vad. Tillslut, efter kanske 15 min ger jag upp. Antingen har de lilla fostret kommit,
eller så är de inte redo ännu.
Den här biten, ger mig mardrömmar och ångest. Ger mig tårar och kramp i handlederna.
Om du är känslig, läs inte. Detta kommer ge ångest för mig hela livet...
Jag ska torka bort blodet, för att inte känna mig lika äcklig som jag är. Samtidigt som
jag torkar mig, och drar till hårt, känner jag hur jag stöter på något. Jag får panik. Men
byxorna nere, så kan jag inte röra mig. Jag vill inte titta ner på pappret, jag förstår red-
an vad som hänt, men måste ändå titta. Är de verkligen sant? Har jag gjort det?
Nu brister tårna för mig totalt. Jag får panik. Jag vill springa, men de är inte lätt när
det droppar blod från mig, och byxorna är nere vid fotanklarna på mig. I handen, håller
ju upp en bit papper. Och jag ser till min fasa, vad jag håller i, vad jag gjort. Där i, ligger
två små svarta ögonen och tittar på mig. I handen, i en bit papper, ligger mitt barn.
Ett foster som nu totalt, pga av min klantighet är förstört. Mitt snabba drag att torka bort
så mycket blod jag kunde, fångade upp fostret, mitt barn och totalt mosade sönder det.
Jag får panik, skriker till. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag slänger pappret, som glider
ner till golvet.
Där står jag hulkades, öga mot öga, mot något som egnetligen hade kunnat vara mitt
barn. Jag har precis totalt förstört detta foster, du kan knappt se att de är ett foster. Men
jag kan se händerna och fingrarna, navelsträningen. De två svarta ögonen stirrandes på
mig.
Detta är andra gången i mitt liv, som jag i paniken namn ligger och har ögonkontakt med
ett dött barn till mig. Detta är andra gången och den sista.
Efter denna dagen, och denna aborten. Så beslutade jag mig, att mina chanser är förbi.
Mina tåg har gått. Jag har fått chansen att få tre barn, men endast valt ett av dessa tre.
Jag mår precis som en idiot och jättedåligt när jag tänker på det. Vissa människor kan
inte få barn, och jag gör mig av med mina som om de vore sopor.
Jag fick naturligvis välförtjänta problem efter aborten. För den blev "felgjord" och fick
göra om den hemma sedan, några veckor senare. Fostret hade kommit ut, men allt
annat runt om, låg fortfarande kvar inuti mig och gjorde mig sjuk. Under vissa perioder
kunde jag inte ställa mig upp hemma utan att de splashade till blod på hela golvet.
Men de kunde jag gött ha. En sommar men problem och smärta. Det kunde jag gött
ha. Och jag kan gött leva med dessa plågsamma känslor och bilder i mig hela livet. Jag
kan gött ha dålgit samvete. Jag känner mig hemsk varje dag. Men det Anna, de kan du
ta mig fan ha. Du har ingen annan än dig själv att skylla, din hemska jävel!
Naturligvis inte mitt. Bara en bild på ett foster i samma vecka.
Hur fan ska man kunna leva såhär?
våldtagna, svältjer ihjäl och utstatta för alla andra hemskheter som finns.
Om du läser detta, och sitter som jag, men en varm kopp te i handen. Snälla förösk
greppa stunden och inse hur jävla bra du har det. Just nu finns det ett litet barn, rädd
för sitt liv någonstans. Eller ett livlöst barn, för någon har tagit dess liv.
Förstår du på riktigt vad jag skriver? Att just nu förstörs ett barns livs någonstans,
eller tar slut. Och jag sitter här med en kopp te och klump i halsen och kan inte göra
något. Ser min 2 åriga dotter och undrar, hur i helveta kan man skada ett såhär litet
underbart barn? Hur fan ska man kunna leva med dessa tankar?
The writing's on the wall.
Ruta 1. Nu står jag här och tassar igen. Så många gånger ramlar jag tillbaka hit och
bara suckar för mig själv. Jag gör alltid fel och sårar människor på vägen. Till vilken
nytta? "It's better to have loved and lost, than to never loved at all." Sant? Antaligen.
Jag känner mig som en väldigt väldigt hemsk person. Folk kanske faktiskt har rätt
om mig? Jag vet ju med mig, att varjegång jag hoppar inte i något så slutar de alltid
med att jag är personen som sårar, inte tvärtom. Jag är nog väldigt mer ego och
känslokall än vad jag egentligen tror. Jag borde inte beblanda mig med männsikor.
Hade man satt alla killar(låter som de är många, men så de inte) i ett rum, hade nog
alla, trotts hur olika dom ändå är, kommit överns och haft ganska gemensamma
synpynkter på mig. Hur kall jag är. Hur barnslig jag är. Hur jag leker vuxen. Hur jag
tror på själv att jag gör de rätta, men dom egentligen vet att jag gör de bara fel.
Jag bryr mig mycket om mig själv. Kanske lite för mycket, men på alldles fel sätt. Jag
är ingen Jackie Burkhart. "The person i love the most is me. If i could run over the
beach into my owm arms, i would do so!" Så känner inte jag för mig själv.
Jag älskar inte mig. Jag ser mer fel på mig än rätt. Jag är fruktansvärd självkrisik.
Men ändå så bryr jag mig mer om mig än någon annan. Förutom Ellicka då. Men om
jag vill något, så ska de gå min väg.
Men de kanske just de som är felet? Jag klarar inte av ett förhållande, för att jag är
såpass självkritisk? Jag trycker ner på mig. Jag tror inte på att någon faktiskt kan
älska mig. Vem skulle vilja det liksom? Så många gånger jag bara låter orden glida
av mig, som om jag vorde en iskub. Bara står där och förlorar ögonkontakten. Nej,
nej och åter nej, du kan inte älska mig.
Hur kan jag kräva att någon ska klara av i ett förhållande om jag för de första inte
accepterar att någon vill ha ett förhållande med mig. Inte ens jag vill ha ett förhål-
lande med mig själv. Jag är jättetrött på mig, men jag är ju trotts allt, den enda jag
har.
Jag har sedan tonåren varit väldigt blåögd. Hoppat från människa till människa.
Desto mer jag tänker på det, desto mer skrämmer jag skiter ur mig. Allt som ägeren
till mitt behandlingshem jag bodde på 2006-2008 sa till mig stämde?
"Du hoppar från männskor och trycker ur allt ifrån dom. Tills de inte fungerar längre.
Du hoppar du vidare till någon annan och trycker ur allt ur dom du orkar. Ditt liv
kommer se ut så, ett evigt sökande på en ny F."
Men pengar och titlar skrämmer mig. Jag vill ju inte beblanda mig med sådant folk,
för jag blir för nerövs. Jag vill inte ha någons pengar, jag vill inte leva som en titel-
hora och glida igenom livet på den.
Jag vill inte låna pengar. Jag vill inte att pengar ska styra mitt liv. Och jag vill absolut
inte behöva vara på ett speciellt sätt för att falla in under rätt kategori. Jag är ju jag!
Jag känner att jag alltid varit ovälkommen och oälskad. Att pengar styrt mitt liv från
jag varit litet. Även idag kan min pappa styra mitt liv med en järnhanske pga av
pengar. Varför skulle jag då frivilligt sätta mig i den sisten igen?
Nej, jag klarar nog inte av ett förhållande för jag personligen är inte mogen för det.
All skit jag varit med om, som fortfarande pågår. Över all skit och hemskheter jag
gjort och plågat andra med, så har de ändå inte tagit slut. Jag är fortfarande naiv
och vispig. Tänker inte på några konsekvenser.
Jag hoppar bara in i bilen och kör. Jag reflekterar inte ens om jag har tillräckligt med
erfarenhet, eller rätt körkort för denna bilen. Om jag ens har körglädjen för den. De
är en bil, god nog för mig, nu kör vi!
Nu får jag leka bilist och inte bara titta framåt, hur jag ska göra då. Utan för att kun-
na komma någonstans när du kör, så måste du ju dels titta fram på vägen, i backspeg-
len och på sidorna.
Jag får andas djupt nu. Låsa dörrarna och undra, hur ser jag min framtid? Vad gör jag
för att komma dit så smidigt jag kan?
Vad vill jag egentligen ha ut ur allt detta. Vad kan jag ta med mig från bagadet. Vad
ska jag göra och tänka på i nuet?
Om jag inte reder ut mig själv kommer jag spendera livet som jag tror. Ensam.
Jag får flytta ut i skogen, skaffa mig en hund. Ellicka kommer flytta ut. Och där kommer
jag sitta, och se årstiderna skifta, genom en tv. Jag kommer stänga ute mig mer än
nu från världen och höra hur mitt liv passerar genom ögonen på mina vänner, som jag
inte kommer träffa.
Men en sak är säkert. De är över nu. Och jag tänker inte skynda nu. Jag tänker ta
de lungt. Jag ska för första gången enbart tänka på mig, helt och hållet och inte bland
in någon annan. Jag vill inte vara en igel på någon. Jag måste fokusera på mitt och Ells
liv, så jag kan ge henne en chans. Nu måste jag växa upp och se dom riktiga färgerna,
och sluta måla fan på väggen för andra!
Bløf - Omarm.
Dagens låt. Om och om och om igen.
Vad vet jag om kärlek?
mängder av glass. Nej nej, detta är inget sådant. Utan de är bara min gamla vän
hjärnna som sviker mig igen. Trotts 21 år tillsammans, så verkar han inte vilja ställa
upp alla dagar, som jag önskar att han skulle. (Nej tack till att jag är sexistisk och
använder ordet han till min kvinnohjärna. Om jag vill han min hjärna ska vara en han
och heta Sune, så ska ni strunta i det.)
Jag har tre skolarbeten som har deadline på fredag. Och jag har naturligvis inte
börjat på något av dem. Eller, jag har börjat föröska, men sedan suttit där, precis
som nu och bara stirrar. Undrar när mina hjärna ska koppla ihop menigar, få ur sig
ord som som rinner ner i mina fingar. Men icke.
Svenska A arbetet är de stora problemet. Jag ska skriva en debattartikel om kärlek.
I uppgiften jag fick skickat till mig av min lärare, så var de kanske tjugofem olika
punkter och meningar om kärlek. I alla dess färger och former. Och jag ska kanske
anävända mig om tre av dessa, men lyfta upp speciellt en av dessa tre.
Mina kära vän Thailand var här för ett par dagar sedan och hade en briliant idé,
att vi kan ju sitta och disskutera igenom dessa punkterna. Så kanske du får lite mer
idér och så kanske skrivkrampen släpper lite. Visst visst, tyckte jag. Det låter skitbra!
Det var de också. Det var jättekul och intressant. Men att vi satt i 6 timmar och inte
ens kom igenom alla punkterna, är fan otorligt. Där satt vi och spånade vidare på
allt möjligt. Och undrade lite efter någon timma, att varför vi inte bandade detta
fenomen, eftersom vi själva vaknade upp ur våran diskutionskoma och undrade hur
i helvete kom vi in på det här, gällade denna punkten?
Kärlek är ju iofs något som man inte kan förneka, de finns överallt och ingetstans.
Den dyker gärna upp på ovälkomma tillfällen. Sedan när du söker den, finns den
ingetstans. Ganska givna saker, big news flash there!
Men de är ändå ganska sjukt hur mycket om kärlek som faktiskt existerar. Att de
växlar så mycket från person till person. Vissa saker tyckte jag och Thailand precis
samma sak om, men ibland var de punkter hon spann iväg på ett spår som jag aldrig
skulla kunna lukta mig till. Kärlek är ju överallt. Nästan allt kan du reltatera till antingen
kärlek eller hat, eftersom de är två såpass starka känslor.
Dock vill jag påpeka att jag inte förösker gå crazy här som lärarinnan i Donnie Darko,
som förösker printa in i sina elevers hjärnor att allt i livet går ut på Fear vs Love.
Donnie Darko har rätt. "Things aren't that simple."
Några av punkterna jag fick på min uppgift var frågor som Vad är kärlek? Vad är de
för skillnad på kärlek och förälskelse? Varför blir man kär i en viss person eller en
personlighetstyp? Är kärlek universell eller samma i alla länder? Vad innebär det att
älska någon? Är de skillnad på kärlek mellan unga och vuxna? Mellan syskon? Till
sina barn eller föräldrar?
Detta var bara några av punkterna. Alla var väldigt intressanta att disskutera, men
att nu sitta här och veta att jag måste, på två dagar, lyckas skriva om det. Det är
en annan femma.
Vad vet jag om kärlek? Jag tror att den synen jag har för kärlek är nu inte riktigt
som den ska. Jag känner bara hur jag börjar vrida och vända på mig, de riktigt kliar
i ryggmärgen på mig. Det är ett känsligt ämne, som ska skrivas ner till ett skolarbete.
Jag måste förösöka formulera mig korrekt och bra. Jag vill heller inte öppna upp mig
för mycket för en man som sitter uppe i Umeå, som aldrig träffat mig och kanske
missuppfattar allting. Detta är en riktigt ångestframkallande skrivuppgift.
Jag älskar Ellicka. Det går inte ens att beskriva i ord. Men annars gällande kärlek &
förälskeler är jag lost. Det skrämmer mig och jag undviker det. Jag vill tror på evig
kärlek, som hos svanar. Men jag vet att kärlek beror på hormoner. Du ser någon,
och du blir attraherad. Dina hormoner sätter igång. Man blir förälskad, och hjärtat
slår snabbare, man rodnar och vet inte riktigt vad man ska säga och göra kring
personen. Sedan blir man kär, och finner en trygghet. Man växer ihop som partner,
men de där lyckliga och pirriga har för längesedan flygit sin kos. Vi är djur som allt
annat, och uppbyggda på celler, och det är inget övernaturligt med kärlek då.
Eller är det?
Vad vet jag egentligen om kärlek? Jag kanske har en väldigt massa tankar och tror
på ett visst sätt, gällande vissa saker angående kärlek. Men vad vet jag egentligen?
Just nu känns de som ingeting. Fortfarande brainfreeze. En sekund passerar. En
minut. Snart yttligare en dag är förbi. Stirrandes och med lite lätt andnöd ser jag
hur datumet för deadlinen närmare sig. Men hur ska jag kunna skriva om något
sådant, när jag inte ens egentligen vet vad de är jag ska skriva om? Snälla någon,
berätta. Vad är kärlek?
Ellicka. ♥
Maktlösheten framkallar min panikångest.
Som idag är ett väldigt bra exempel. Ellicka vill alltid gå till dagis annars. Hon är kanske
lite segstardad på morgonen, men vem är inte det? Men efter en liten stund så tjuter
hon nästan av lycka och vill till dagis. Tar på sig allt och tycker att jag ska skynda mig.
Idag var de inte en sådan dag. Idag var de en dag som jag inte upplevt direkt. Att hon
inte ville gå. Hon blev ledsen, grät när jag nämnde det. Hon ville aboslut inte ta av sig
pyjamasen. Hon ville inte göra något, bara låg och sparkade och snyftade "-Inte dagis,
inte dagis!"
Mina tankar blir ju direkt de värsta. Som inte är bra. Att nu har de ju blivit bråk mellan
henne och en kompis, eller mellan en fröken. Men hon var ju glad igår när jag hämtade
henne. Eller vara hon bara så glad att se mig, och slippa de där jävla barackdagiset
med någon som inte gör henne gott?
Mina tankar går som en pil mot en måltavla jag inte vill att de ska gå mot. Jag vill inte
tänka så, men kan inte rå för det. I våras var de lite problem om att en som jobbar
där hade varit på en av flickorna. Detta utredes och visade sig var helt fel. Läkare,
personal, psykologer säger att de är fel. Att detta var bara ett rent missförstånd. Jag
tror på det, eller jag vill väldigt gärna göra det. Personen är vädligt snäll, och vet att
personen mått väldigt dåligt för det. Personen vill bara barnens bästa, och innerst inne
vet jag(eller vill veta) att de är sant. Men det är klart att jag är hypernervös nu. Tänk om
de var sant? Tänk om det hänt Ellicka?
Men jag förösker få tröstade ord från människor i min omgivning. Att tänkt inte så,
alla kan ha en dålig dag. Idag kanske de är en dålig dag för Ellicka.
Eller som R sa, att vi har varit sjuka båda två. Jag är de fortfarande. Jag är trött och
alltid väldigt orolig och ledsen av mig, så de kanske smittar av sig mot henne lite.
Det kanske har lite sanning i sig. Speciellt när saker som detta ploppar upp, som jag
bara inte kan vifta undan.
Är de något jag ALLTID mår jättedåligt över. Något som är en av grundsakerna i mitt
liv som gör att jag mår som jag mår. Det är vetskapen att just nu, varenda sekund,
är det något barn någonstans som blir misshandlat eller sexuelltutnyttjat.
Jag klarar inte av att veta detta. Jag vill bara hjälpa dom alla, jag vill få ett stopp. Men
get går ju inte. Istället sitter jag här och skakar av ren panik i en liten lägenhet på Göta,
i en stad som inte ens finns på världskartan. Jag kan omöjligt se allt, och långt ifrån
hjälpa alla stackars barn som behöver hjälpen.
Det är många nätter, när Ellicka har somnat som jag inte kan sova. Jag måste gå upp
och fokusera på något annat. Som t:ex Wow, eller en dvd-box. Jag måste slå mina
tankar ur mitt egna huvud, och fylla de med annan skit. För det är totalt ohållbart. Så
många dagar och nätter jag haft, och fortfarande har när jag får panik. Tårarna sprutar
och jag har fysiskt ont. Att få tankar och bilder i huvudet man inte kan slå bort. Och
veta att detta är inte fantasi, detta är en verklighet som bara är en bit osynlig.
Jag vet inte om ni sett Anna Richardsons The Sex Education Show vs Pornagrophy?
Denna serie gick på Måndagskvällar i tv3 iaf, kl 22. Och så vitt jag vet, kan man fort-
farande se den på tv3play.
Hur som, en helt vanligt kväll och jag ligger och tittar på detta. Och Anna Richardson
ska göra ett litet test för detta program. Hon ska låtsas vara en 12åring pojke, som
har 5 minuter medans hans mamma hämtar kvällsmat i köket, och hon ska se hur
lätt de är för henne att hitta porr och hur mycket det finns på internet. Simpelt att
skriva in ordet 'Porn' eller 'Sex' så får hon in hundra miljontals träffar. Och innom 2 min
av porrsurfing kommer hon och hennes crew in på en sida där de visas hur en man
sexuelltutnyttjar en 6årig flicka. Hon mår dåligt, hennes crew gör det, och dom anmäler
detta. Naturligvis får man inte se filmen. Men bara vetskapen av att den finns, fick
nästan mitt hjärta att stanna.
Detta var en film som hon lyckades hitta lätt och snabb genom att klicka in på porr-
sidor. Hur ofta ligger barnpornografi så öppet? Bara veta alla som gör detta, och
döljer de. Tänk på alla barn runt om i världen som blir våldtagna hemma. Av föräldrar,
vänner, skolpersonal, syskon eller liknanade. Och här sitter jag i lilla Borås och har
aldrig känt mig så maktlös.
Idag är de en dålig dag för både mig och Ellicka. Hon faktiskt kanske bara är trött,
oddsen pekar ju mer mot de, än att de skulle vara något allvarligare. Men jag kan
inte hjälpa att inte tänka såhär. Även fast de inte kanske gäller min dotter, för de
får de inte, så kanske de ändå händer för någon annans barn?
Just nu kanske de sitter en mamma här i trakten, eller på en ort på andra sidan jorden
som ska få detta skräckbesked? Eller ännu värre, något som jag vet. Just nu, någon-
stans på jorden, är de ett barn som blir söderslaget eller våldtaget, och jag kan inte
göra ett skit åt att stoppa det!
Rå(v)djuret.
När jag var liten så var jag jätteintresserad av alla döda djur pappa tog hem. Han jagade
mycket på sin fritid och de var ofta de hängde ett livlöst djur utanför fönstret. Att se en
död hare som vinden vaggade fram och tillbaka utanför köksfönstret när du åt frukost,
var varken en ovanligt eller enligt mig obehaglig syn. Alla delade inte min åsikt. Som vänner
som blev förstörda att ett djur som liknade väldigt mycket deras egna husdjur, hängde
dött och stirrade på dom när dom skulle föröska äta. Inte alltid så poppis.
Jag var gärna med och tittade på alla gäs, älgar, kanier och rådjur som kom hem. Deltog
gärna i slaktning med. Jag kanske inte ville pilla med tarmar och plocka av hud, men det
var ganska intressant att se hur en annars, så vacker död gås kunde se så rå ut bara
några minuter senare.
Jag minns speciellt två slaktningar. Den ena var en gås. Faderskapet mitt skar upp halsen
på den och helt plötsligt öppnades dörren till en helt annan sida av detta döda djur.
Magensäcken blev synlig, och jag kunde se vad gåsen ätit innan han dog. Gräs, roligare
än så var det inte. Det längst ner i magen vart "väl hackat" gräs, som om en mästerkock
varit där och hackat de innan. Sedan stack de upp lite långa grässtrån som inte ens blivit
behandlade. Jag gissar på att den där stackars gåsen såg sin sista stund under ett frukost
bete vid en soluppgång på ett fält.
Den andra var när de hängde ett dött rådjur i garaget. De skulle flås och styckas, skäras
av ben här och där. Jag blev väldigt intresserad av benen, eller rättare sagt klöverna på
djuret. Så när dom vart avkapade var jag snabb på att knycka två stycken och gå på
"modeshow" runt om i trägårnen. Låtsades att de var min vackra fötter eller skor. Våra
kristna grannar verkade inte riktigt dela min entusiasm, när dom milt sagt förskräck tittade
över häcken och såg mig. Dom sa naturligivis ingeting, men dom tänkte nog desto mer.
Trotts detta har jag blivit ärrad på något sätt. Idag är jag precis livrädd för rådjur. Något
som min omgivning reagerat på. "Hur i helvete kan du vara rädd för ett rådjur?", är den
fråga jag fått ett antal gånger när detta samtalsämne dyker upp.
Ja, de är en bra fråga. Men jag är livrädd. Jag ritkigt stelnar till, kallsvettas och tror att
nu är den sista stunden kommen.
Dom har ju för de första har dom ju fyra stycken hårda ben. Som säkert kan ge en rejäl
vers av sparkar som man sent glömmer. Sedan har dom hornen. Vill du ha en snigel på
ögat? Nej, och absolut inte ett horn.(Jag har en gång fått en galje i ögat, och jag gissar
på ett ett horn är 7 resor värre!) Har någon lagt märke till deras intenstiva blick dom ger?
Dom spanar riktigt in dig på långt håll. Går sakta framåt och frustar lite. Visar att jag
har dig under kontroll. Dom skäller ju även som hundar, och de visar dom säkert gärna.
"Tar du ett steg närmare din jävel så skäller jag ett och endast ETT varningsskall, sedan
busar jag familjen på dig!" För det är ju sant, det är ju fan ett flockdjur också. Så möter
du ett rådjur, klart att du ska se minst sju till. Åtta arga rådjur, som inte kan vänta på
att hämnas för alla dödade kids genom åren.
I vintras var jag ute och åkte pulka med Ellicka. Vi hade tittat på hästarna som bor på
en bondgård mellan våran barndomsgata, Storegårdsgatan och Husbondegatan i Borås.
Det började skymma och vi var kalla, så de vart bäst att bege sig hem. När jag kommer
gående på den snötäckta grusvägen ser jag till min fasa hur en stort hårigt och horningt
rådjur valtsar ut på vägen. Stannar till och tittar på mig. Några sekunder senare, som för
mig kändes som någon minut kommer ett par till rådjur ut. Tätt efter de yttligare ett par.
Alla, förtutom de första går långsamt över vägen, och hoppar in på en åker. Det första
horniga rådjuret står fortfarande kvar.
Jag står öga mot öga med detta, för mig, vansinigt farliga djur och är livrädd. Nästan
så jag kommer kissa på mig. Jag har ju sett danska getter på Lalanida-djurpark, hur
dom stångar folk i rumpan. Är detta odjur något som en danskget, så är både jag
och Ellicka körda. Jag står stilla och vågar knappt andas när han granskar mig. Och
tankar om alla styckade rådjur och hur jag lekte med ett pars fötter när jag var liten
kommer upp, och jag tänker att nu är den där jävlen telepatisk, och han vet precis
vad jag gjort. Nu tror han att jag är en alldeles ursinnig jägare, och att min dotter som
sitter i en hårigmössa i pulkan är min lata jakthund. Under denna minuten tror jag
alla möjliga tankar. Hur han kommer springa fram och stånga skiten ur mig och Ellicka.
Eller hur han kommer skicka sina familjemedlemmar som torpeder för att jag grovjobbet,
medans han står och pustar ut den varma luften i sina lungor, och ler på ett sätt som
bara rovdjurs-rådjur kan.
Sedan vänder han huvudet och tittar mot sin flock. Dessa djur är nog en bra bit in i
hagen, och han tar ett steg närmare den, och snart står bästen själv ute på åkern.
Jag väntar en liten stund, tills jag ser att han kommit en bit bort. Sedan ser jag till
att börja springa. Springa fort förbi med Ellicka tjutandes av gläjde i pulkan över min
impuls spurting, som annars aldrig inträffar. Jag andas in den kalla luften, och känner
hur jag är svettig på ryggen. Springer snabbt förbi grusvägen och upp mot Storegårds-
gatan. Stannar till när jag kommit upp vid de första vita huset. Jag kan andas ut, vi har
överlevt denna mardröm!
Den Januarikvällen kom både jag och Ellicka hem i behåll. Men lovade mig själv att
aldrig gå ensam där igen. Iaf inte kring skymning, och inte utan en mobiltelefon.
Hur jag kan vara sååå rädd för rådjur idag, det vet jag faktiskt inte. Jag bara är det.
En annan lite udda och irriterande sak är att trotts min skräck av rådjur, och att jag
inpricip aldrig diskuterar detta vackra men fasansfulla djur, så fick jag ironsikt nog
jag smeknamnet 'Rådjursfittan' på en festival för ett par år sedan, men det är ju en
helt annan historia..
Börjar fundera över mina skoluppgifter..
Jag och Thailand gillar't iaf.
Till F.
inte beskyller dig på detta. Jag skriver ner tankar och känslor som JAG kände, som jag
hade, för snart 5 år sedan. Jag har kommit över dig, jag har kommit över aborten. Jag
är idag glad över att jag inte födde detta barnet, som skulle haft ett hemskt liv.
Jag skriver aldrig i inlägg att du gör något dumt, förutom hur ledsen jag blev av allt.
Jag går aldrig ut med detalijer om att du sagt något elakt, eller att du gjort något
hemskt mot mig. Jag berättar hur de var. Menar du, med handen på hjärtat att dom
två citat jag skrivit som jag skrivit att du inte sagt dom?
Två citat om din önskan att jag blev gravid den julinatten. Du drack en norrlandsguld
och hade den i handen, medans jag satt på internet och läste. Är de inte sant?
De andra citatet om att du gjorde slut, för 511 gången på julafton, är inte detta heller
sant? Jag skriver aldrig och säger att de inte är bara ditt fel. VI, du och jag, var skit-
dåliga för varann, och vi skulle aldrig klarar av oss livet med varann.
Du var en ängel många nätter, du var perfekt många tillfälen. Du hjälpe mig så gott
du kunde, som jag även skrev att jag inte hade mycket mer val än att flytta hem till
dig när jag rymde hemifrån. Och att de tog hårt på vårat förhållande.
Jag säger inte att jag inte ville bli gravid. Jag var totalt förvirrad och kände att livet
stod på kant. Jag ville ha en familj, som jag inte hade. Jag ville ha ett barn och kunde
ge kärlek. Jag vill göra dig stolt, och jag ville har säkerheten att ha dig kvar i mitt liv.
Jag säger aldrig att de är logiskt tänkande, eller de var rätt, för de var det inte. Men
detta ärhur jag, som ensam 16åring kände. Inskriven på ett behandlingshem för att
ingen trodde på mig och jag inte kunde tahand om mig själv.
Men kan du aldrig känna trotts dina änglastunder att du varit elak mot mig också?
Erkänn? Att jag i år fortfarande måste "gömma mig" för dina vänner, för att de slåss
ett krig för dig, ett krig som inte finns?
Och när detta ändå är ärlighetenskväll, ja, jag shottade sperma! Herregud, jag var
en bortkommen tonåring som inte visste in eller ut. Hata mig för de, men bara så du
vet, jag bryr mig inte om du göra det. Det är du som ödslar energin, inte jag! Jag har
kommit över dig, för år sedan. Jag var ett barn. En sjukt förvirrat barn med en kaotisk-
bakrund som stod och skrek: "Se mig se mig, märk mig, ta mig här ifrån!"
Jag blev inte gravid 2 månader senare med din bekanta. Jag blev de snabbt, men de
var inte 2 månader. De var 8 månader senare. Haha, kanske inte låter bättre alls. Ville
jag ha ett barn? Självklart! Förstår du hur hemsk och vilken förlust jag kände för att
"dödat" mitt egna barn. Men de var inte så att jag knullade runt. Och inte medveten
hade sex med folk för att bli gravid, nej. Jag hade sex med 1 person, M. Jag hade sex
med M 2 ggr. Andra gången hade vi inget skydd, till de komiska, som jag och M har
skrattat åt senare när han skojja och sa "Jag tror är steril", som han naturligvis inte var.
Jag tvingade aldrig M att behålla det. Vi kom fram till de gemensamt. Och anledningen
varför jag tycker att han är en idiot är för att han försummar sin dotter. Den som gör
de, är den inte värd att kallas idiot? Speciellt när jag har världens bästa, enligt mig,
dotter! Jag gör allt för henne och tycker att folk som har henne i sitt liv, också
naturligtvis ska göra det. Som just nu, och för en väldig lång tid, så tycker jag att M
inte gjort det.
Men en sak vill jag göra vädligt klart F, jag påstår aldrig att du förstört mitt liv. Jag
påstår aldrig att du är en elak fan. Jag påstår egentligen ingeting. Som sagt, jag skriver
av mina egna känslor om hur jag kände då. Skriv vafan du vill om mig, säg vad du vill.
Jag har större krig just nu att hålla i vapen i, än att försöka hålla upp en sköld mot dig.
Perioden 2006-2007 vi delade tillsammans var väldigt givande för mig. Jag blev en
starkare person och jag ser tillbaka de och ser mig som en liten, ensam, förvirrad,
patetiskt tonåring som inte ville något mer än få hjälp. Du försökte, men jag var ett
för stort lass för dig, precis som du var för mig.
Jag tycker personligen de mest visar hur blåögd jag var. Hur elak jag var som
försökte tvinga dig in i en papparoll du inte ville ha, och inte skulle kunna hantera. Mitt
fd inlägg var inget jag skrev för att hoppa på dig. Jag skriver bara i min blogg saker
som ploppar upp i mitt huvud igen och som jag känner att jag behöver ventilera. Jag
är mest en naiv tjej som förösker få lite fast grepp om livet, men använde sig av helt
fel metoder, som drappade dig hårt.
Jag har sagt till dig, att jag önskar dig all lycka. Att du är en väldigt vacker person som
kan erbjuda väldigt väldigt mycket om du släpper någon in. Stäng inte in dig, haka inte
upp dig på saker. Försökt ta på skorna en dag och gå ut och lev i nuet, istället för bli
förbannad över ett blogginlägg, skrivet om något som hände för flera år sedan. Skrivit
av en brud du inte bryr dig om längre, och inte har kontakt med!
Jag blev dock väldigt sårad över mycket. Precis som du blev. Jag har aldrig påstått att
jag är perfekt eller änglen som alla utnyttjar. Långt ifrån. Jag vet att jag inte är den
lättaste. Men de betyder inte att jag inte kan känna och tycka precis som jag gjorde då,
och gör idag!
Abortberättelse 2006-2007. Del 1.
livet." Så började en helvetes berättalse för mig som utspelade sig under 2006-2007.
Att min fd pojkvän, som för mig, var min första 'seriösa' pojkvän.
Egentligen började väl allt att vi fick en diskution en dag. Om de var hösten 2005 eller
våren 2006, jag minns inte riktigt. Men jag minns disskutionen jag och F hade. Om
depression, eftersom en kille på Bäckäng jag alltid minns som superglad, hade tagit sitt
liv. Jag och F som båda led och alltid gjort av depression och självmordstankar, så var
detta ett ganska hett ämne för oss.
Hur som började vi att träffas våren 2006. Och vårat förhållande blev nästan direkt en
olycksfågel. Jag var 16 år och trodde som alla 16 åringar att jag var vuxen, som jag så
långt ifrån var. Jag rymde hemifrån i April samma vår, och tvingades flytta in hos F.
Stackars F fick dras med mig i vårat, redan från början, skadade förhållande. Det vart
mycket alkohol, skurna handleder, tårar och polisdraman under den tiden. Men jag
minns fortfarande så tydligt den där Juli natten 2006, då han satt i sin skinnfåtölj och
tittade på mig, på bara de där osäkra men seriösa ansiktet som bara F kunde ha och sa:
"Jag hoppas faktiskt Anna att du blir gravid. Så att vi måste ha kontakt med varann hela
livet."
Inte sagt men gjort. Men som vilken dum tonåring som helst, som satt där och kände
sig mest ensam i världen. Jag hade brytit med familjen. Mitt och F's förhållande var stor-
migt och jag bodde egentligen i en väska. Jag svingades fram och tillbaka från plats till
plats, och den enda säkra tryggehten jag egentligen alltid hade med mig, var ett par öl
och en snusdosa. så jag beslutade mig för att ett barn, de ska jag ha. Naiv, jag vet.
I November, några månader efter jag fyllt 17 så var min mens några veckor försenad.
F var under denna tiden i några dagar på en Londonresa med några vänner, och ringde
hem och undrade om mensen inte hade kommit ännu? Och de var med en nervös röst
han frågade varjegång. Så en dag sa jag till honom, när jag låg i min gamla klippansoffa
och tittade på den 4 säsongen av Gilmore girls, att visst hade min mens kommit, han
skulle inte oroa sig. Säger jag men en gravidsticka i handen, som strakt lyste av en stort
blått plus. Skrikades "-Du är fan gravid Anna, vakna upp!"
F kom hem ett par dagar senare och fick reda på beskedet. Jag var gravid, och de var
med sorg och panik i ögonen han tog emot de där beskedet. Och på en sekund så
hade han bestämt sig, jag måste göra abort och de ska vara snabbt.
Det ville ju inte jag göra. Och innerst inne vägrade jag tro på att han ville de med, varför
hade han annars sagt så som han gjorde i somras? Han är bara panikslagen och kommer
att komma över på min sida snart.
Men så blev de inte, och en aborttid blev inbokad i December. F var nöjd och snart kunde
vi gå och lägga allt de här bakom oss. Jag skulle bara upp till SÄS, ta några piller och allt
skulle vara bra igen.
Abort dagen kom, F plingade på dörren på morgonen. Jag var inte redo, jag ville inte göra
abort. Det här är mitt, vårt barn.. Jag tänker inte göra abort. F blev rasande, och slängde
igen dörren i panik. Jag hörde inte direkt något mer från honom på ett par dagar. Inget
sms, inget svar i hans telefon. Tomt.
Några veckor senare så kände jag att nu får detta komma till ett slut. Den städningt
ledsna killen får ta och rycka upp sig, och sluta dricka. Han ska bli pappa, jag måste få ett
svar. Hur vi ska göra, hur vi ska lösa allt? Om vi fortfarande var tillsammans?
Jag satte mig på bussen och åkte ner till stan en lördag. Jag visste att som alla andra lör-
dagar så kommer F sitta på Trägårn -Resturang & Bar. Jag kom ner, ställde mig i kylan
på andra sidan gatan för att vänta, han måste komma ut snart. Han svarar inte i telefonen,
så de är bara att vänta.
Jag hade rätt, en liten stund efter dom stängt ser jag hur F kommer ut med sina Jocke Berg
galsögonen och H&M vinterjacka med bestämda steg. Han ser inte mig, men jag ser tydligt
honom. Han vänder sig om och stannar för vänta på någon. Så ser jag att de glider upp
någon vid hans sida. Emma, hans bästaväns fd flickvän glider upp och ställer sig nära vid
hans sida. Dom går sakta med säkert ner på vägen och de stannar en taxi framför dom.
Där står jag, en kall December natt och ser hur pappan till barnet i min mage, öppnar en
dörr och låter en tjej kliva in i en taxi, följt av honom.
Jag blev förstört, tårarna sprutade. Hur kunde han gå hem med en annan tjej, när jag är
gravid med hans barn?! HUr i helvete kunde han såra mig så. Hur kan han vara så elak
och spendera natten med en annana tjej nu?(Och jag vet i efterhand att mina misstakar
om att dom åkte hem tillsammans och spenderade natten ihop ej var falska av mig, efter-
som dom berättade att de var så.)
I panikens namn fick jag tag på Hanna, som skulle åka hem med samma nattbuss som mig,
och jag satt och grät hela långa vägen hem till hässleholmen och min etta på 34kvm. Jag
var helt förstörd, jag älskade ju verkligen honom, älskade inte han mig Hanna? Gör han inte
de? Älskar han inte sitt barn?
Sedan vändes min ledsamhet och jag beslutade mig att nu skiter jag i han. Jag ska fixa
detta själv. Han behöver inte ha en del i detta. Jag ska föda hans barn och ta hand om det
själv. Jag skiter i F nu, han har ingeting med mig eller barnet att göra. Han kan dra åt
helvete, jag vill aldrig mera se honom!
Dom där lovande orden höll i en dag. Efter några dagar tog jag tillbaka honom som vanligt,
efter alla gånger han gjorde slut med mig eller sket i mig, så var jag alltid lika glad när han
vissade minsta lilla känsla för mig, och jag blev knäsvag varjegång när han ungefär sa att
jag var okej.
Julafton 2006, och jag var över 12 veckor gravid. Gränsen var passerad, inget missfall.
Jag satt i min etta med min katt Saga. De var kväll och jag väntade på F. Han skulle komma
upp och fira lite jul med mig och mysa. Där sitter jag med julmat och julgodis och väntar,
men han kommer inte. Jag börjar undra. Är allt verkligen okej?
De var det inte. F ringde ganska sent och sa något i stil med: "Att jag har funderat och
pratat med mamma och pappa, och de här funkar inte. Du måste göra abort, och vi måste
göra slut. Vi har ingen framtid och jag vill inte bli pappa. Jag älskar inte dig."
Jag blev förstörd, jag ville ju bara ha honom tillbaka. Jag vill att han ska vara pappa till
mitt barn, jag vill att vi ska vara en familj. Men så blev de inte. F försökte ta livet av sig
och de blev böner och folk bad att jag skulle göra abort och låta F ha sitt liv tillbaka.
F sa att om jag gör abort, så skulle han ta tillbaka mig. Och jag ville verkligen inte, men jag
hade ett krav för de. "Jag gör abort, om du slutar dricka." Han sa att han skulle sluta med
det.
I början av Januari så åkte vi in för att göra ett ultraljud. Där låg jag, med benen isär i
den där jävla gynstolen och fick se ett litet barn sparka och hoppa inuti mig. F sa att de
ändrar ingeting, de måste bort! Läkaren tittade på mig och sa: "Detta är ett fullt friskt
barn, är DU verkligen säker på att du vill göra abort, du är i 4 månaden. Allt kommer nog
gå bra graviditeten ut."
Men ja, jag hade bestämt mig, jag var tvungen, annars ville F inte ha med mig att göra.
Jag bokade inte tid för abort, som skulle ske någon vecka senare. De skulle vara snabba-
ryck nu, eftersom de börja bli försent för att ens få göra abort.
Jag minns den Söndagen än idag. Hur jag med tunga steg gick in på gynmottagningen på
SÄS och fick ett antal tabletter framför mig. Läkaren förklarade hur jag skulle göra med
dom, och att när jag tagit tabletterna finns de ingen återvändo. Detta sätter igång en
förlossning, och barnet kommer inte överleva det. Jag nickade och sa att hon skulle kliva
ut ur rummet en stund, så jag skulle få göra de ifred. HOn vände sig, gick ut och den tunga
dörren stängdes.
Jag tog upp min blåbärssoppa ur väskan. Jag minns hur sjukt jag tyckte de var. Att jag
gått igenom problemet att införskaffa blåbärssoppa, så att jag skulle kunna svälja mina
abortpiller lättare. Jag har köpt blåbärssoppa för att kunna döda mitt barn lättare?!
Jag skruvade upp soppförpackningen och tog de första pillret. Öppnade munnen, la de
på tungan. Tog en rejält klunk blåbärsoppa och svalde först pillret. Sedan gjorde jag
samma saker ett antal gången igen. Nu fanns de ingent återvändo. Jag har precis gjort
mitt val. Ett val som nu ligger i min kropp, och dödar mitt egna friska barn..
9 Oktober 2010.
Okej, jag erkänner. Jag ljög, eller snare, jag gav ett Anna-löfte den 29/6 när jag skrev
"ska blogga imorgon". Nu är de oktober och ett antal månader senare igen för denna blogg,
som egentligen bara vart ordentligt aktiv under tiden när Ellicka låg i magen. Det var då jag
var 18 år och trodde att jag var något speciellt. Som många andra töser under 20 som inte
använder kondom och sedan får en liten guldfisk i magen. Sedan har bloggen blivit mer som
ett plank som jag skriver på då och då för komma ihåg saker, eller för att få ur mig något.
En ganska skön säkerhetslina när jag sitter ensam hemma en dag och känner att jag som
vanligt inte har någon att ventilera med.
Hur som, sedan Juni har de hunnit hända en hel del i mitt och Ellickas liv. Jag som skrev om
mina planer om en ny lägenhet för oss, och att börja skola etc så kan jag berätta att båda
dom sakerna gick som planerat. Vi fick våran 2a på Göta. Så nu bor vi jättenära dagis och
både jag och Pellan stortrivs.
Jag började skolan, och plugga upp mina gymnasiekurser på distans. Just nu Engelska A
& Svenska A. I Novmeber börjar jag med Matte A & Samhäll A. Skolan är jobbig som fan.
Engelskan går helt okej, de har jag egentligen inget stärre problem med. Men sitta i
Svenskan och skriva saker och lära sig regler man inte ens visste fanns, de är ingen
höjdare. Speciellt inte när man har dyslexi. Jag försöker, och de går, men det är lite av
en mardröm faktiskt. Jag har gått i skolan i 5 veckor nu, och jag säger med handen på
hjärtat att jag redan första dagen börja fälla tårar. Alla flashbacks från högstadiet kom
tillbaka. Jag insåg återigen att jag kan inte läsa, jag har svårt att skriva. Och skolsystemet
vi har, kan jag inte lära mig av. Eller det är inte sant, för jag lär mig. Men det tar mycket
mycket längre tid än för andra. Han det gjorts en skolfrom inspelat som Gilmore girls hade
jag kunnat allt. Olyckligtvis är de inte så, men jag kämpar vidare ändå. Jag ska få min
gymnasiekompitens och föröska stenhårt att bli tandsköterska. Och varje gång jag ångrar
mig, och undrar vafan de är för lamdröm jag har så får jag skölja ner det med en kopp te
och tänka "Jag gör ju detta för Ellicka. Hon förtjänar en bra uppväxt."
Andra mindre roliga saker som även hänt är väl som vanlgit egentligen. Jag och Ellickas
pappa är ovänner. Han förtjänar inte ens(enligt mig) att bli kallad för hennes pappa. Men
nu, pga av gener, så är han det. Men jag tycker han borde step up och bevisa det.
Gymtider, danslektioner, utgång med jobb och tvätttider är inte vitkigare än sin dotter.
Och eftersom jag skrivit allt detta här kommer jag få jätteskit för det. Men skitsamma.
Hallå eller, kan de bli värre än vad de redan är? Jag får redan tillräckligt med skit och gräl
över pga av honom, lite mer kan väl egentligen inte göra så mycket skilland. Burken är
redan full med mögel, så bring it on!
Sedan har de jobbiga men ändå naturliga hänt.. igen. Som vanligt fungerar jag och mitt
faderskap inte alls tillsammans. Jag hade ett väldigt intressant telefonsamtal tidigare i veckan
med far där jag fick berätta att han tycker att jag har gjort mitt val. Jag har "rymt hemifrån"
igen, jag utnyttjar bara honom för pengar och ger dom aldrig något. Så nu ville han, och
enligt han, familjen, klippa bandet med mig och Ellicka. Vilket för mig är än stor lättnad men
ändå en jättebesvikelse. Pappa och jag kommer inte överns, det har vi aldrig gjort, och de
kommer vi inte göra. Jag klipper mer än gärna med honom nu, ingen mer ångest för att jag
aldrig kan bli den dottern han vill ha. Och när jag ändå är igång och spyr ut mina tankar så
kan jag ju passa på att skriva:
Förlåt pappa. Jag kan inte hjälpa att jag är lik min mamma i personlighet och sätt. Trots att
du "försökte hålla isär oss" när hon var sjuk när jag var liten, så lyckades jag även bli som
hon. Jag ber om ursäkt att mamma räknande fel och att jag kom till världen. Att varje gång
du ser mig får du en klump i magen och att du hatar mig för att du bara yttligare ser en
version av Elisabeth. Förlåt. Även fast de inte är mitt fel. Mamma dog -92, jag var precis
fyllda 3 och jag minns inprincip inte ett skit om min mamma. Så tack så jättemycket, kära
pappa, att den enda bilden jag har av min mamma, är bilden du och din kära familj printar i
mitt huvud om hur dålig hon var. Nu är hon död, och jag får aldrig träffa henne. Men om jag
ska tro på era historier så skulle mamma inte varit något att ha, eller har ni ljugit?
Nu har jag fått kräkas ut alla nerpackade tankar, och återigen ger bloggen mig lite trygghet
som en mammasbröst att tutta på som liten. Jag ska föröska andas ut nu och kämpa
stenhårt för min och Ellickas vardag. Jag behöver inga andra, jag klarar mig egentligen
jävligt bra själv. Jag förösker berätta för Ellicka att hennes pappa är snäll och bra, så jag
inte gör samma misstag som min pappa. Hur förbannade jag ändå är på allt, och hur ledsen
jag ändå är. Förstår ni hur smärtsamt de är att titta sin 2½ åring i ögonen när hon frågar
när hon får träffa pappa, morfar eller mormor igen och inte kunna ha ett svar. Eftersom jag
finns och de människorna inte vill ha med mig att göra, så tar dom ett kliv tillbaka. Men vad
dom glömmer bort är att dom sårar en underbar tjej o förlorar sin chans att lära känna
henne.
Ellicka och jag för ett par dagar sedan.
