Nu var de ett tag sedan, igen, som jag inte bloggat. Men jag har varken egentligen
haft tillgång till internet, eller faktiskt tiden att lägga på att blogga. Sedan kanske de
även har varit att viljan verkligen inte har funnits. Jag har inte varit sugen på bjuda
in folk i min och Ellickas vardag, när vi haft fullt upp och väldigt rörigt omkring oss.
Men saker börjar väl bli lite bättre, hoppas jag! Och jag har saknat att blogga de
senaste, de är ganska skönt att skriva av sig. Ibland om de har eller hänt eller jag
gjort något speciellt, eller om man faktiskt vara varit nere och köpt morötter eller te.

Kan ju börja med att berätta, vad de flesta som känner mig faktiskt redan vet, är
att jag träffat någon. Detaljer om hur vi träffats känns lite för röriga för att slänga upp
här nu. Men han heter iaf Chris, 27 år och är från Plymouth, England. Så de är en bit
mellan oss...


De är såklart något fruktansvärt jobbigt, men de hindras oss båda från att inte skynda
oss in något. Vi är tvingade att ta saker långsamt, som naturligtvis är jättejobbigt!
När man träffar någon och båda vill spendera varenda sekund med den, så går de inte.
Så nu är de mycket telefonkontakt(tacka Gud för Skype!) och sms som gäller.
Han var här under Oktober förra året. Och jag var nere i England under en vecka, över
nyår. Och jag åkter tillbaka för 9 dagar den 31 Mars, alltså över påsken.
59 dagar kvar!

Folk kanske tycker "men hallå, en gammal britt, ni bor inte ens i samma land, whats
that all about?" Ja, då får ni tycka så. Detta är något VI är väldigt glada över. Jag har
träffat något Ellie trivs med, och jag trivs med. Vi alla trivs med varann. En person jag
kan göra precis allt med. Som från första sekund vi sågs bara har varit precis rätt, de
finns ingen tvekan från något håll. En person jag utan problem kan sitta, och har,
pratat med i 16 timmar, och sedan för man måste gå, så tvingas man skiljas åt.
Jag hoppas verkligen att allt går som vi vill, Jag & Chris. Jag är verkligen kär och glad.

Sedan andra saken, som jag kanske redan berättat om, är att jag började jobba i
Dec förra året. På ett ställe som heter Midvoice. Min kära gamla högstadie kamrat
Jimmy jobbade redan där, och hörde av sig helt otväntat och undrade om jag skulle
vilja börja jobba med honom där. Och naturligtvis ville jag de!
Jobbet är väl inte ett jobb som skriker Anna, men jag trivs bra. Folket som jobbar där
är verkligen supersköna och dom gör verligen jobbet. Så de är jag tacksam över, att
jag får chansen att jobba där, även fast de kanske inte ser så ut!

Ellicka växer så de knakar. Hon växer ut kläder, och lär sig säga nya ord hela tiden.
Och ungen är ju en liten charmapa. De är så sjukt, de är helt otrolit. Att hon är en
liten människa, en liten människa som jag gjort! De går inte beskriva känslan, men
man är så lycklig och stolt att ha henne omrking. Och nej jag ska naturligtvis inte
ljuga, för de kan vara ett rent helvete ibland me!

Som exempelvis härom natten, när Ellicka fått en dockvagn av sina morföräldrar, och
hon bara älskade den. Hon älskade den såpass mycket att ungen vägra sova utan den!
De var en lång kamp för mig att föröska få mig och Ellicka att fåplats i min lilla 75cm
säng. Sedan att ha Pellan brevid, skrikandes i örat, sparkandes och sträckandes efter
sin lilla vagn, de var inte lätt. Så man föröske få henne nöjd på alla möjliga sätt. Ställa
vagnen jättenära sängen så hon kunde se den, men hon nöjde sig naturligvis aldrig!

Men de mesta är bara mysigt och bra. Även fast de är tröttsamt. Ellicka bor för de me-
sta heltid hos mig. Någon helg då och då har hon bott hos Markus, eller som när jag var
i England över nyår. Mening är att Ellicka nu de närmaste ska börja bo 2 veckor i mån-
aden hos Markus. Och resten hos mig. Så de är skönt att bo hemma just nu när man
jobbar och allt, så man kan få lite hjälp med allt från Ellies morfar, mormor & morbror.
Att gå upp kring 5 varje morgon, stressa iväg till dagis, sedan jobbet för att jobba till
17 och sedan hämta upp Ellicka, komma hem, äta, duscha och allt sådant är jobbigt.
Och nej, jag är inte speciell som gör de, jag vet att alla gör sådant! Men för de betyder
de inte att jag kan tycka de är jobbigt, och tar på krafterna.

Sedan kanske ni undrar varför jag sitter här och bloggar mitt på dagen, ska jag inte
jobba? Jag sitter hemma med Ellicka och ser på Nickelodeon just nu och har en nasty
bihålsinflammation. Hoppas hoppas att den går över snart, jag orkar inte vara sjuk!
Huvudet känns jättetungt, som man bär omring på en stort klump med bly.

Slänger in lite bilder från England, lite på Ellicka. Ni märker.

Jag & Chris lillasyster Fionn, St Agnes.

Fionn & Chris, St Agnes.

Chris & Marcus, Falmouth.

Cameron, St Agnes.

Jag & Chris. Väntar på bussen från Plymouth till London för att åka hem till Sverige.
Glada in i de sista. Plymouth.


Ellicka hjälper Morfar att skotta igår.

Skyffla skyffla.

Liten i miniatyr snöhydda.

Nu ska jag föröska börja blogga på heltid igen. Om inte, på återseende!