En vanlig sjuhelvetes morgon, nästan som alla andra.

Datum:2010-12-03 Tid:10:28:18
Jag som redan känner mig som världens sämsta mamma, ganska ofta och många gånger
under dagens lopp. Gillar därför inte morgonar som denna. När man väl lyckas komma
iväg till dagis, och Ellicka sitter glatt i vagnen och skrattar åt att mamma sjunger på
Schnappi, das kleine krokodil. Sedan passera vi de tre stora krukorna med ljung, några
hundra meter bort från huset. Ellicka är nöjd, tittar på ljungen och berättar för mig,
att växten i varje kruka heter ljug. Jag försöker säga att de är våran landskapsväxt här
där vi bor, vilket jag märker att Ellicka inte förstår vad jag menar utan bara svara med
en följd fråga "Mamma, vad är de?" och pekar på ljungen. Jag säger "Det är ljung",
vilken i sin tur Ellicka skinner upp och säger "Bra mamma, jättebra!", och blir stolt över
mig.

Se, allt är frid och föjd. Tills jag skyndar mig igenom den bitande bittra vinterkylan så
att min dotter inte ska förfrysa. Jag går förbi den lilla butiken, och svänger vagnen. Vi
går på vägen mot dagis, Ellicka ser dagis och låter mig förtjust veta att hon gör det.

Det är nu jag gör fel. Jättefel. Jag passerar den fjärde krukan med ljung påväg till dagis,
en kruka jag inte ens visste om stod där. Men den där jäkla Ellicka ska naturligvis envisas
med att se allt, ALLT! Jag fattar naturligtvis ingeting. Men börjar undrar lite hur hon kunde
slå om i sitt glada humör till något aggresivt, hoppandes i vagnens, skrikandes. Jag förstår
ingeting. Inte för ens vi ska gå över sista vägen till dagis, för komma in på området då
Ellicka mitt i alla gråt skrikr ut "Ljung!", och jag börjar fundera. Vänder mig om, och visst,
ett par hundra meter bort står ju de en ljungkruka. Men jag kan ju inte vända om nu.
Dela för de är kallt, vi är på dagis och jag har hört att man inte ska låta barnen få vinna.

Så jag glider in på dagis området med en unge som har ett dussintals tårar i ansiktet,
skrikandes efter den där förbannade jävla ljungen. Medsan jag förösker vara mild som
en en mjukost på tub och fråga om hon inte ska hoppa ur vagnen och följa med mig in
på dagis. Men icke, hon vill ligga kvar och skrika, vilket jag efter någon minut tröttnar på.
Så jag tar tag henne ur vagnen och ställer henne på backen. Lämnar in vagnen i vagnför-
ådet. För att åter vända mig om och se den rosakläda Ellicka, gallskrikandes efter Västra
Götalandes jävla landskapsblomma, ljungen.

Jag får in henne till dagis där hon inte mer är forsätter med den här valsen, jag inte
gillar. Springades runt och skrikandes som om jag förösker döda henne, att hon vägrar
ta av sig både jacka och termobyxor, halsduk och mössa och hela kalaset. Hon kastar
sig frivilligt in i dödar och skåp, skrikandes efter ljung och att mamma ska bespara hen-
nes stackars liv, genom att låta mössan sitta kvar. Tillslut klarar jag inte av mer.

Jag vet att dom andra dagisbarnen har fuktstund nu, och alla fröknarna för dagen är
samlade, och att dom kan höra varenda ord in till rummet intill. Så jag förösker snabbt
och så smärtfritt jag kan, dra av Ellicka allla ytterkläder. Jag känner hur svetten börjar
komma fram längst ryggen på mig. Jag ligger på golvet, liksom Ellicka och riktigt sliter
i termobyxorna. När jag väl fått av henne allt, står hon där i sin blåa katten Gustaf-tröja
med rödaögonon, där tårarna fortfarande inte slutat rinnna.

Vi går gemensam in i dagisrummet där alla barn sitter tyst och snällt runt bordet. Jag
möter blicken av tre förvånade fröknar som inte mer än kan säga "Vad de där Ellicka?!"
Ja, de var de, vem fan tror dom annars, efterosm vi är ensamma i kapprummet. Jag
ler bara mot dom och förösker skojja bort de. Ellicka springer och vill bli buren av en
fröken direkt. Medans jag försöker vinka hejdå. Sedan hoppar Ell ner snabbt för att
springa och ta emot en kindpuss(notera att hon inte lät mig pussa henne på munnen,
som alltid annars). Sedan springer hon direkt tillbaka, snyftandes till fröken för att bli
omfamnad och buren igen. Jag vinkar glatt hejdå och tar på mig Ellickas Hello Kitty-
vantar och försvinner ut i snön.

Sådana här morgonar hatar jag. När de känns som omgivningen, och dagis får rätt om
mig. Dom tycker redan jag är en lite udda mamma, som inte borde försöka göra allt
själv. Att jag är för mesig mot Ellicka. Att jag inte riktigt är som än mamma ska vara.
Och på råga på allt, så är jag ung och dum också! Fy stan för dessa morgonar.

Jag önskar bara att Ellicka är snällare och lugnare när jag ska hämta henne idag. Men
då brukar de vara värre, mycket värre. Jag vet att jag inte är den bästa mamman i
världen, speciellt inte när de är hämtingsdags på dagis. Speciellt inte de dagarna jag
har pulserande huvudvärk och inte orkar stå och bråka i kapprummet med henne i 20
minuter, medans föräldrar och fröknar ser på. De dagarna är jag ur usel och tar med
mig ett hemligtvapen. En rulle marabouechocklad, som jag när hon blir för jobbig,
blottar diskret fram från fickan och viskar att om Ellicka är snäll och snabb nu, så ska
vi mysa framför tvn med en Disneyfilm och chocklad, om hon nu bara vill följa med
mig hem!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0