Okej, jag erkänner. Jag ljög, eller snare, jag gav ett Anna-löfte den 29/6 när jag skrev
"ska blogga imorgon". Nu är de oktober och ett antal månader senare igen för denna blogg,
som egentligen bara vart ordentligt aktiv under tiden när Ellicka låg i magen. Det var då jag
var 18 år och trodde att jag var något speciellt. Som många andra töser under 20 som inte
använder kondom och sedan får en liten guldfisk i magen. Sedan har bloggen blivit mer som
ett plank som jag skriver på då och då för komma ihåg saker, eller för att få ur mig något.
En ganska skön säkerhetslina när jag sitter ensam hemma en dag och känner att jag som
vanligt inte har någon att ventilera med.

Hur som, sedan Juni har de hunnit hända en hel del i mitt och Ellickas liv. Jag som skrev om
mina planer om en ny lägenhet för oss, och att börja skola etc så kan jag berätta att båda
dom sakerna gick som planerat. Vi fick våran 2a på Göta. Så nu bor vi jättenära dagis och
både jag och Pellan stortrivs.

Jag började skolan, och plugga upp mina gymnasiekurser på distans. Just nu Engelska A
& Svenska A. I Novmeber börjar jag med Matte A & Samhäll A. Skolan är jobbig som fan.
Engelskan går helt okej, de har jag egentligen inget stärre problem med. Men sitta i
Svenskan och skriva saker och lära sig regler man inte ens visste fanns, de är ingen
höjdare. Speciellt inte när man har dyslexi. Jag försöker, och de går, men det är lite av 
en mardröm faktiskt. Jag har gått i skolan i 5 veckor nu, och jag säger med handen på
hjärtat att jag redan första dagen börja fälla tårar. Alla flashbacks från högstadiet kom
tillbaka. Jag insåg återigen att jag kan inte läsa, jag har svårt att skriva. Och skolsystemet
vi har, kan jag inte lära mig av. Eller det är inte sant, för jag lär mig. Men det tar mycket
mycket längre tid än för andra. Han det gjorts en skolfrom inspelat som Gilmore girls hade
jag kunnat allt. Olyckligtvis är de inte så, men jag kämpar vidare ändå. Jag ska få min
gymnasiekompitens och föröska stenhårt att bli tandsköterska. Och varje gång jag ångrar
mig, och undrar vafan de är för lamdröm jag har så får jag skölja ner det med en kopp te
och tänka "Jag gör ju detta för Ellicka. Hon förtjänar en bra uppväxt."

Andra mindre roliga saker som även hänt är väl som vanlgit egentligen. Jag och Ellickas
pappa är ovänner. Han förtjänar inte ens(enligt mig) att bli kallad för hennes pappa. Men
nu, pga av gener, så är han det. Men jag tycker han borde step up och bevisa det.
Gymtider, danslektioner, utgång med jobb och tvätttider är inte vitkigare än sin dotter.
Och eftersom jag skrivit allt detta här kommer jag få jätteskit för det. Men skitsamma.
Hallå eller, kan de bli värre än vad de redan är? Jag får redan tillräckligt med skit och gräl
över pga av honom, lite mer kan väl egentligen inte göra så mycket skilland. Burken är
redan full med mögel, så bring it on!

Sedan har de jobbiga men ändå naturliga hänt.. igen. Som vanligt fungerar jag och mitt
faderskap inte alls tillsammans. Jag hade ett väldigt intressant telefonsamtal tidigare i veckan
med far där jag fick berätta att han tycker att jag har gjort mitt val. Jag har "rymt hemifrån"
igen, jag utnyttjar bara honom för pengar och ger dom aldrig något. Så nu ville han, och
enligt han, familjen, klippa bandet med mig och Ellicka. Vilket för mig är än stor lättnad men
ändå en jättebesvikelse. Pappa och jag kommer inte överns, det har vi aldrig gjort, och de
kommer vi inte göra. Jag klipper mer än gärna med honom nu, ingen mer ångest för att jag
aldrig kan bli den dottern han vill ha. Och när jag ändå är igång och spyr ut mina tankar så
kan jag ju passa på att skriva:

Förlåt pappa. Jag kan inte hjälpa att jag är lik min mamma i personlighet och sätt. Trots att
du "försökte hålla isär oss" när hon var sjuk när jag var liten, så lyckades jag även bli som
hon. Jag ber om ursäkt att mamma räknande fel och att jag kom till världen. Att varje gång
du ser mig får du en klump i magen och att du hatar mig för att du bara yttligare ser en
version av Elisabeth. Förlåt. Även fast de inte är mitt fel. Mamma dog -92, jag var precis 
fyllda 3 och jag minns inprincip inte ett skit om min mamma. Så tack så jättemycket, kära
pappa, att den enda bilden jag har av min mamma, är bilden du och din kära familj printar i
mitt huvud om hur dålig hon var. Nu är hon död, och jag får aldrig träffa henne. Men om jag
ska tro på era historier så skulle mamma inte varit något att ha, eller har ni ljugit?

Nu har jag fått kräkas ut alla nerpackade tankar, och återigen ger bloggen mig lite trygghet
som en mammasbröst att tutta på som liten. Jag ska föröska andas ut nu och kämpa
stenhårt för min och Ellickas vardag. Jag behöver inga andra, jag klarar mig egentligen
jävligt bra själv. Jag förösker berätta för Ellicka att hennes pappa är snäll och bra, så jag
inte gör samma misstag som min pappa. Hur förbannade jag ändå är på allt, och hur ledsen
jag ändå är. Förstår ni hur smärtsamt de är att titta sin 2½ åring i ögonen när hon frågar
när hon får träffa pappa, morfar eller mormor igen och inte kunna ha ett svar. Eftersom jag
finns och de människorna inte vill ha med mig att göra, så tar dom ett kliv tillbaka. Men vad
dom glömmer bort är  att dom sårar en underbar tjej o förlorar sin chans att lära känna
henne.

Ellicka och jag för ett par dagar sedan.