Året är 1992. Sverige har 8668033 invånare. Eller närmare 8,7 miljoner om man rundar
upp. Folk föds, folk dör. -92, och just nu ligger de en 42 årig kvinna uppe på Borås sjukhus
som snart ska mista sitt liv. Efter års kamp mot cancer, orkar snare denna kropp längre,
och kommer snart somna in för att aldrig någonsin vakna upp igen.

Detta är mitt första möte med döden. Jag är nyss fyllda 3 år, och har egentligen inte riktigt
koll på vad livet är. Allra mindre vad döden är och vad den inebär.
Min mamma, Elisabeth, hade varit sjuk i cancer år innan jag föddes. Men de blev värre när
jag kom till världen.

1987, 2 år efter mina tvillingbröder kommit till världen insjuknande hon i cancer, 37 år
gammal. Hon hade fått bröstcancer som satt i vänster bröst. Cancern operarades bort,
och jag tror(är inte 100% säker) att dom tog bort bröstet, och Elisabeth blev "frisk".

1990, jag är 1 år och helt plötsligt är cancer tillbaka. Denna gången i högra bröstet, höger
lunga och lever. Läkarna ger henne 6 månader. 6 månader i livet, kvar med sina fyra barn.
Men min mamma kämpar så gott hon kan. Men de blir tungt. Hon kan inte andas på höger
lunga och cancer sprider sig vidare därifrån ner i bukhålan, som i sin tur fylls med vätska.
Hon ser gravid ut, och måste tömmas på vatten och blod. Men då blev de fel. Eftersom att
dom fyllde på med iv-dropp i armarna, men henne kropp inte fungerade, så rann de igenom
henne kropp. Pappa berättar hur dom fyllde på med dropp, och hur de ett tag senare, rann
ut igenom buken på henne.

Under den sista tiden, hade hennes cancer spridit sig till huden. Så om man klappade hen-
ne på huvudet, så kände man hur knottrig hon var. Lymfkötlarna var svullna och infekterade.
Det var inte en lätt tid för henne eller min familj. Jag är tacksam över hur liten jag var, och
att jag aldrig fattade hur jobbigt de var. Jag visste att mamma var sjuk, inte mer än så.

Den 17 Oktober 1992 och jag vet garanterat att Sverige den dagen förlorade en individ till
cancer. En fyrabarnsmamma i Borås. Min mamma. Elisabeth.

Jag minns dagen då mamma dog. Då pappa skulle ta upp mig till hennes dödsbädd, där
man får se sin avlidna, säga farväl. Korridoren var lång, och jag kom sedan in i ett rum,
där min mammas livlösa kropp ligger på en säng. Alldeles torr. Läpparna nästan fast
torkade mot tänderna. Hon var alldeles stilla. Inte ett andetag. De enda som faktiskt rörde
sig var hennes ögonlock, som då och då sakta gled upp.

Det där är, eller var min mamma. Nu snurrar hon inte i en kontorsstol, eller ber mig snyta
mig i en kökshanduk. Hon kramar inte om mig eller badar med mig. Det är, VAR min mam-
ma och nu är hon död. Stilla. Uttorkad. Kall.

Jag minns två stycken snälla sjuksystrar. Jag minns inte om dom log eller inte, jag minns
bara känslan av värme och sorg hos dom. Dom gav mig ett gosedjur. En rosa-lila pudel
som stått i mammasrum på tvn och vakat över henne. Den fick jag ta med mig hem. Jag
kramade den hårt efter jag sagt farväl. Efter sista gången jag någonsin fick se min mamma.
Vänder ryggen om, hårt kramandes de lilla gosedjuret, gick vi bort från korridoren, bort
från avdelningen. För alltid bort från mamma. 17 Oktober 1992, exakt 18 år sedan och 1
dag, de var den sista gången jag fick se min mamma. Sista gången jag såg Elisabeth.

Det var första gången jag var i kontakt med döden. Jag hade tur, och slapp ha kontakt
med den på 18 år. Det var inte förens i våras, när både farmor och mormor gick bort,
både två innom en månad. Det var ett helvete, men jag kunde acceptera det. Förstå.
När jag var 3 år accepterade jag det, men jag kunde aboslut inte förstå.

Jag minns fortfarande dagen där efter på dagis, då vi alla på 1:an avdeling på Södergår-
dens dagis på Trandared, sitter samlade runt vårt stora samlingsbord. Våran dagisfröken
Ylva berättar för alla barnen att dom ska vara tysta, för nu har Anna någon ledsamt men
viktit att få berätta. Där sitter jag, men armarna i kors, och tittar ut över havet med små
barn, och säger orden: "Igår dog min mamma. Hon är död nu. Hon finns inte mer."