Abortberättelse 2010.

Datum:2010-10-15 Tid:00:14:18

Jag kör korten på bordet. Något som kanske gör folk arga eller ledsna, eller som verkar
stötande. Men såhär är det. Detta är mitt liv, detta har hänt och detta är mitt sätt att
bearbeta det på. Om ni har något emot mig, som jag i många fall kan förstå, så fine.

Detta är något som utspelade sig för mig senast i år. I våras för att vara korrekt. Jag
satte mig i en helt förjävlig sists, och har egentligen ingen annan än mig själv att skylla.

Allt började lite innan påsk. Jag skulle till England över påsken. Jag skulle göra slut med
min pojkvän där nere, för förhållandet fungerade inte. Han vart mycket svartsjuk och
med distansen och alla onda tankar som blev en ond cirkel, så funderade det inte längre.
C är en jättebra kille. Men skulle varit en ännu bättre grabb om han arbetar på sina
reaktioner och sitt temprament.

Hur som. Påsek kom, jag skulle åka ner till England för att göra slut. Jag vill hellre göra
de i person, än att göra de över telefon eller ett mail. Så jag åkte dit. En tidigt morgon
i slutet av Mars, satte jag på ett plant till London. För att senare sätta mig på den 6
timmar långa bussresa ner till Plymouth. Färden ner gick ok, men under hela resan
skrek mitt hjärta att jag gjort något dumt nu. Jag skulle aldrig åkt hit, jag borde åka
hem. Hem till Borås och ett glas tre apor och prata med R. Jag borde inte sitta på denna
brittiska buss och lyssna på Madnesss - My girl.

Men jag kom fram. Alltid var fine. C hade redan sina misstankar vart komma skall.
Vi beslutade redan först kvällen, och de gick okej. Vi sa att vi skulle föröska klara av
denna veckan tillsammans, då jag var strandad i England. De första dagarna lyckades
vi. Men de skulle bli svårare.

Efter en utekväll i St.Agnes, Cornwall(som är en helt annan histoira i sig) gick allt åt
helvete. Stora bråk, en sida av C jag trodde inte fanns. Jag hade aldrig sett honom
så arg, och han skrämde skiten ur mig. Allt detta slutade i ett oskyddat samlag, som
jag trodde skulle vara slutet på England för mig. Men tydligen blev det inte så.

Hemma i Sverige, efter 3 dagar tystnad får R äntligen tag på mig. En livrädd Anna,
strandad utan pass eller flygbiljetter, timmar ifrån Plymouth. Han får panik och gör
allt för att få mig närmare mina saker. Ett steg närmare en buss mot London. Ett
steg närare till Sverige. Jag lyckas ett par dagar senare komma iväg till Plymouth,
och sedan på en buss till London. För att precis hinna med ett plan hem till Sverige.

Planet landade i Göterborg en kall kväll. En R stod på flygplatsen och hoppades att
jag verkligen var med på planet som landade. En dålig landning kanske jag ska tilläga.
Men jag landade på Svenskmark igen, och ville kyssa den när jag med skakande ben
gick av planet. Kommer igenom gaten och ser ett stort leende från R. Man kan riktigt
se hur han kunde andas ut att jag var hemma igen.

Jag kunde andas ut. Jag behövde inte vara orolig mer, inte var rädd. De var så skönt
att komma hem. Ha någon att prata med. Ha någon att komma nära. Att krama.
Och naturligtvis, så hände de som inte får hända. Ett oskyddat samlag första kvällen.
Inget du tänker på ska gå fel. Men gällande mig, så gör det det alltid.

Ett antal veckor senare, och min mens är 2 veckor sen. Det får inte vara sant. Jag
kan inte vara gravid igen? Kan jag?
En dag påväg till jobbet, springer jag in på apoteket och köper ett gravtest. Springer
in på toaletten på jobbet och kissar på stickan. Djävulsstickan, som för tredje gången i
mitt liv lyser mig starkt i ansiket. Ett starkt blått plus.  Sägandes: "Nu har du gjort de
igen Anna, nu är du gravid igen!".

Paniken sprider sig. Är det verkligen sant. Ska jag inte ens kunna ha en man tittar
på mig utan att jag blir gravid. Vafan ska jag göra nu? Jag kan inte ha detta barnet,
men jag vill aldrig gå igenom en abort igen. Men herregud, vems är barnet? Vem är
pappa till barnet i mig?

Totalt blankt. Panik. Kan knappt andas. Jag måste kräkas. Vad i helvete har du
gjort nu din dumma jävlen. Hur i helvete kan du vara en sådan jävla idiot?
Jag känner mig som en riktigt hora. Detta är inte jag tänker jag. Detta är inte jag,
om de är jag, vem fan har jag blivit?

Jag vill inte göra aborten. Jag vill inte gå igenom det. Men jag förstår snart, speciellt
efter disskutioner med R, att detta barnet går inte att föra till världen. Nu sitter jag
med samma känsla jag hade i April, men en klump i halsen och tårarna brinner under
ögonlocken. Jag är en hemsk människa. Jag ska igen, döda mitt barn.

R gjorde de väldigt klart för mig. Om jag behåller barnet, kan vi inte vara han och
jag längre. Utan då måste vi göra slut. Han skulle stötta mig, han skulle föröska vara
där som en vän för mig om de vart C's barn. Var de hans egna, skulle han föröska
vara där så gott han kunde, och stöttat mig och barnet. Men skadan skulle redan
varit gjord, och han skulle inte vara i ett förhållande med mig efter det. Who can blame
him?

En aborttid blir inbokad. 4 veckor senare. Då aborten redan kommer vara ganska långt
gången. Jag får komma upp till sjukhuset en dag i Maj. Ensam. Jag trappar in på morgo-
nen, och eftersom jag redan gjort en abort förut, så skulle detta inte vara några konstig-
heter? Och sköterskan förösker trösta mig att detta blir nog lättare än sist. Nu är du inte
lika långt gången. Denna gången ska de nog inte göra lika ont, denna gången behöver
du nog inte se ditt barn efter de kommer ut. Hon hade fel.

Jag fick mina piller som sätter igång "förlossningen", eller utdrivingen, som de så fint heter.
Där ligger jag, på ryggen, med en stark smärta och känner mig som världens hemskaste
person. Jag har Ellicka, världens finaste dotter. Så genom att göra denna aborten, vet jag
verkligen vad de är jag missar. Vad de är jag ta bort. Vad jag förlorar. Vad jag dödar.
Jag mår så dåligt. Jag har ont. Och min känslogång är som en bergodal bana. Ena studen
storgråter jag uppe på sjukhuset, ensam i mitt rum. Andra förösker jag prata vett med
mig själv, att detta är bäst för dig. Du får skylla dig själv. Hora. Detta är ditt egna fel.

Timmarna går, och jag börjar inte blöda. Jag fattar inte varför. Ringer på sjuksköterskan,
som ger mig mer hormoner. "Det kommer nog snart igång. Vagga lite mer fram i rummet."
Mer? Jag går ju redan som en galning här inne tänkte jag. Hade detta var en cartoon, hade
de varit en stort hål i golvet.

Men hon har rätt, de sätter igång. Som om någon sätter på en kran, så rinner blodet ur
mig. Jag måste gå och sätta mig, måste få de att komma ur. Det kommer i omgångar.
Som om någon busar med en vattenkran. En studen, bara lite, som en droppe. Andra är
de full effekt och om jag inte skyndar mig, kommer jag blöda ner hela mig och golvet.
Smärtan är hemsk, och jag har dåligt samvete. Men förösker intala mig själv, att denna
smärtan förtjänar du ta mig fan, barnamördare!

Fostret kommer ut. Men jag vet de inte. Jag har ont, jag förösker "trycka på", kännes
som något sitter fast. Men inget kommer. Jag får lite panik. Vad ska jag göra? Det kanske
redan har kommit ut. De är så mycket blod och klumpar, så man kan inte skilja på vad
som är vad. Tillslut, efter kanske 15 min ger jag upp. Antingen har de lilla fostret kommit,
eller så är de inte redo ännu.

Den här biten, ger mig mardrömmar och ångest. Ger mig tårar och kramp i handlederna.
Om du är känslig, läs inte. Detta kommer ge ångest för mig hela livet...

Jag ska torka bort blodet, för att inte känna mig lika äcklig som jag är. Samtidigt som
jag torkar mig, och drar till hårt, känner jag hur jag stöter på något. Jag får panik. Men
byxorna nere, så kan jag inte röra mig. Jag vill inte titta ner på pappret, jag förstår red-
an vad som hänt, men måste ändå titta. Är de verkligen sant? Har jag gjort det?

Nu brister tårna för mig totalt. Jag får panik. Jag vill springa, men de är inte lätt när
det droppar blod från mig, och byxorna är nere vid fotanklarna på mig. I handen, håller
ju upp en bit papper. Och jag ser till min fasa, vad jag håller i, vad jag gjort. Där i, ligger
två små svarta ögonen och tittar på mig. I handen, i en bit papper, ligger mitt barn.
Ett foster som nu totalt, pga av min klantighet är förstört. Mitt snabba drag att torka bort
så mycket blod jag kunde, fångade upp fostret, mitt barn och totalt mosade sönder det.
Jag får panik, skriker till. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag slänger pappret, som glider
ner till golvet.

Där står jag hulkades, öga mot öga, mot något som egnetligen hade kunnat vara mitt
barn. Jag har precis totalt förstört detta foster, du kan knappt se att de är ett foster. Men
jag kan se händerna och fingrarna, navelsträningen. De två svarta ögonen stirrandes på
mig.

Detta är andra gången i mitt liv, som jag i paniken namn ligger och har ögonkontakt med
ett dött barn till mig. Detta är andra gången och den sista.

Efter denna dagen, och denna aborten. Så beslutade jag mig, att mina chanser är förbi.
Mina tåg har gått. Jag har fått chansen att få tre barn, men endast valt ett av dessa tre.
Jag mår precis som en idiot och jättedåligt när jag tänker på det. Vissa människor kan
inte få barn, och jag gör mig av med mina som om de vore sopor.

Jag fick naturligvis välförtjänta problem efter aborten. För den blev "felgjord" och fick
göra om den hemma sedan, några veckor senare. Fostret hade kommit ut, men allt
annat runt om, låg fortfarande kvar inuti mig och gjorde mig sjuk. Under vissa perioder
kunde jag inte ställa mig upp hemma utan att de splashade till blod på hela golvet.
Men de kunde jag gött ha. En sommar men problem och smärta. Det kunde jag gött
ha. Och jag kan gött leva med dessa plågsamma känslor och bilder i mig hela livet. Jag
kan gött ha dålgit samvete. Jag känner mig hemsk varje dag. Men det Anna, de kan du
ta mig fan ha. Du har ingen annan än dig själv att skylla, din hemska jävel!


Naturligvis inte mitt. Bara en bild på ett foster i samma vecka.


Kommentarer
Postat av: Robban

När vi fick det här beskedet (att du var gravid) så var det ett fruktansvärt besked. Det var på grund av vad du råkade ut för i England. Din beskrivning här är enormt försiktigt formulerad och du lägger inte ALLA kort på bordet..



Du kom tillbaka från england, misshandlad och våldtagen.



Att ditt barn kanske var resultatet av en väldtäckt var det som var för tungt att bära.

Hade du blivit gravid månaden innan england eller haft en mens sedan du kom hem efter det att jag fick hem dig så hade det varit en helt annan sak.

Och det var en aktuell fråga eftersom vi då inte använde skydd alls och älskade ofta och mycket.



När vi nu fick beskedet att du var gravid pratade vi om abort eller inte en gång - jag pratade mycket: om väntan i ovisshet, om allt som följer i fotspåren på den situationen.

Du tog det tyst, lyssnade och sa inte mycket.

Jag önskar att du sagt mer då.



Preics som du beskriver upplevde jag aborten, skulden och allt efter. Jag fick inte följa med upp för dig. Du var lugn. låtsat orörd när du kom hem. Höll det inom dig. Med tiden brast en sak i sänder. Du berättade mer och mer. Känslorna kom fram. Vi fick göra om det. Du berättade att det var mitt fel. Det var jag som sagt att du skulle göra abort. Du berättade att man på sjukhuset minsan kunnat säga att det var mitt barn och inte C´s. Du var arg. Du skulle aldrig förlåta mig. Jag kunde glömma våra tankar på barn i framtiden.

Jag kunde bara kippa efter luft.. Men det spelade ingen roll - det var du som mådde sämst, du som inte bara genomgått aborten flera gånger utan också de hemskheter som kanske lett till att du blev gravid. Det var du som behövde må bra. Jag kunde ta din sorg, din smärta och din vrede på mig för att du skulle få en chans att läka.



Jag trodde att om du mådde bra, kunde vi fungera och då kunde jag må bra.



Tyvärr vägrar du ofta att må bra och där sitter vi som vill dig väl och älskar dig och kastas mellan hopp och förtvivlan. Kanske är det så att genom att göra som du nu gör och "lägger korten på bordet" så kan du hitta det stöd och det förtroende du söker. Jag hoppas det av hela mitt hjärta för din skull.

R

2010-10-15 @ 07:17:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0