Abortberättelse 2006-2007. Del 1.
livet." Så började en helvetes berättalse för mig som utspelade sig under 2006-2007.
Att min fd pojkvän, som för mig, var min första 'seriösa' pojkvän.
Egentligen började väl allt att vi fick en diskution en dag. Om de var hösten 2005 eller
våren 2006, jag minns inte riktigt. Men jag minns disskutionen jag och F hade. Om
depression, eftersom en kille på Bäckäng jag alltid minns som superglad, hade tagit sitt
liv. Jag och F som båda led och alltid gjort av depression och självmordstankar, så var
detta ett ganska hett ämne för oss.
Hur som började vi att träffas våren 2006. Och vårat förhållande blev nästan direkt en
olycksfågel. Jag var 16 år och trodde som alla 16 åringar att jag var vuxen, som jag så
långt ifrån var. Jag rymde hemifrån i April samma vår, och tvingades flytta in hos F.
Stackars F fick dras med mig i vårat, redan från början, skadade förhållande. Det vart
mycket alkohol, skurna handleder, tårar och polisdraman under den tiden. Men jag
minns fortfarande så tydligt den där Juli natten 2006, då han satt i sin skinnfåtölj och
tittade på mig, på bara de där osäkra men seriösa ansiktet som bara F kunde ha och sa:
"Jag hoppas faktiskt Anna att du blir gravid. Så att vi måste ha kontakt med varann hela
livet."
Inte sagt men gjort. Men som vilken dum tonåring som helst, som satt där och kände
sig mest ensam i världen. Jag hade brytit med familjen. Mitt och F's förhållande var stor-
migt och jag bodde egentligen i en väska. Jag svingades fram och tillbaka från plats till
plats, och den enda säkra tryggehten jag egentligen alltid hade med mig, var ett par öl
och en snusdosa. så jag beslutade mig för att ett barn, de ska jag ha. Naiv, jag vet.
I November, några månader efter jag fyllt 17 så var min mens några veckor försenad.
F var under denna tiden i några dagar på en Londonresa med några vänner, och ringde
hem och undrade om mensen inte hade kommit ännu? Och de var med en nervös röst
han frågade varjegång. Så en dag sa jag till honom, när jag låg i min gamla klippansoffa
och tittade på den 4 säsongen av Gilmore girls, att visst hade min mens kommit, han
skulle inte oroa sig. Säger jag men en gravidsticka i handen, som strakt lyste av en stort
blått plus. Skrikades "-Du är fan gravid Anna, vakna upp!"
F kom hem ett par dagar senare och fick reda på beskedet. Jag var gravid, och de var
med sorg och panik i ögonen han tog emot de där beskedet. Och på en sekund så
hade han bestämt sig, jag måste göra abort och de ska vara snabbt.
Det ville ju inte jag göra. Och innerst inne vägrade jag tro på att han ville de med, varför
hade han annars sagt så som han gjorde i somras? Han är bara panikslagen och kommer
att komma över på min sida snart.
Men så blev de inte, och en aborttid blev inbokad i December. F var nöjd och snart kunde
vi gå och lägga allt de här bakom oss. Jag skulle bara upp till SÄS, ta några piller och allt
skulle vara bra igen.
Abort dagen kom, F plingade på dörren på morgonen. Jag var inte redo, jag ville inte göra
abort. Det här är mitt, vårt barn.. Jag tänker inte göra abort. F blev rasande, och slängde
igen dörren i panik. Jag hörde inte direkt något mer från honom på ett par dagar. Inget
sms, inget svar i hans telefon. Tomt.
Några veckor senare så kände jag att nu får detta komma till ett slut. Den städningt
ledsna killen får ta och rycka upp sig, och sluta dricka. Han ska bli pappa, jag måste få ett
svar. Hur vi ska göra, hur vi ska lösa allt? Om vi fortfarande var tillsammans?
Jag satte mig på bussen och åkte ner till stan en lördag. Jag visste att som alla andra lör-
dagar så kommer F sitta på Trägårn -Resturang & Bar. Jag kom ner, ställde mig i kylan
på andra sidan gatan för att vänta, han måste komma ut snart. Han svarar inte i telefonen,
så de är bara att vänta.
Jag hade rätt, en liten stund efter dom stängt ser jag hur F kommer ut med sina Jocke Berg
galsögonen och H&M vinterjacka med bestämda steg. Han ser inte mig, men jag ser tydligt
honom. Han vänder sig om och stannar för vänta på någon. Så ser jag att de glider upp
någon vid hans sida. Emma, hans bästaväns fd flickvän glider upp och ställer sig nära vid
hans sida. Dom går sakta med säkert ner på vägen och de stannar en taxi framför dom.
Där står jag, en kall December natt och ser hur pappan till barnet i min mage, öppnar en
dörr och låter en tjej kliva in i en taxi, följt av honom.
Jag blev förstört, tårarna sprutade. Hur kunde han gå hem med en annan tjej, när jag är
gravid med hans barn?! HUr i helvete kunde han såra mig så. Hur kan han vara så elak
och spendera natten med en annana tjej nu?(Och jag vet i efterhand att mina misstakar
om att dom åkte hem tillsammans och spenderade natten ihop ej var falska av mig, efter-
som dom berättade att de var så.)
I panikens namn fick jag tag på Hanna, som skulle åka hem med samma nattbuss som mig,
och jag satt och grät hela långa vägen hem till hässleholmen och min etta på 34kvm. Jag
var helt förstörd, jag älskade ju verkligen honom, älskade inte han mig Hanna? Gör han inte
de? Älskar han inte sitt barn?
Sedan vändes min ledsamhet och jag beslutade mig att nu skiter jag i han. Jag ska fixa
detta själv. Han behöver inte ha en del i detta. Jag ska föda hans barn och ta hand om det
själv. Jag skiter i F nu, han har ingeting med mig eller barnet att göra. Han kan dra åt
helvete, jag vill aldrig mera se honom!
Dom där lovande orden höll i en dag. Efter några dagar tog jag tillbaka honom som vanligt,
efter alla gånger han gjorde slut med mig eller sket i mig, så var jag alltid lika glad när han
vissade minsta lilla känsla för mig, och jag blev knäsvag varjegång när han ungefär sa att
jag var okej.
Julafton 2006, och jag var över 12 veckor gravid. Gränsen var passerad, inget missfall.
Jag satt i min etta med min katt Saga. De var kväll och jag väntade på F. Han skulle komma
upp och fira lite jul med mig och mysa. Där sitter jag med julmat och julgodis och väntar,
men han kommer inte. Jag börjar undra. Är allt verkligen okej?
De var det inte. F ringde ganska sent och sa något i stil med: "Att jag har funderat och
pratat med mamma och pappa, och de här funkar inte. Du måste göra abort, och vi måste
göra slut. Vi har ingen framtid och jag vill inte bli pappa. Jag älskar inte dig."
Jag blev förstörd, jag ville ju bara ha honom tillbaka. Jag vill att han ska vara pappa till
mitt barn, jag vill att vi ska vara en familj. Men så blev de inte. F försökte ta livet av sig
och de blev böner och folk bad att jag skulle göra abort och låta F ha sitt liv tillbaka.
F sa att om jag gör abort, så skulle han ta tillbaka mig. Och jag ville verkligen inte, men jag
hade ett krav för de. "Jag gör abort, om du slutar dricka." Han sa att han skulle sluta med
det.
I början av Januari så åkte vi in för att göra ett ultraljud. Där låg jag, med benen isär i
den där jävla gynstolen och fick se ett litet barn sparka och hoppa inuti mig. F sa att de
ändrar ingeting, de måste bort! Läkaren tittade på mig och sa: "Detta är ett fullt friskt
barn, är DU verkligen säker på att du vill göra abort, du är i 4 månaden. Allt kommer nog
gå bra graviditeten ut."
Men ja, jag hade bestämt mig, jag var tvungen, annars ville F inte ha med mig att göra.
Jag bokade inte tid för abort, som skulle ske någon vecka senare. De skulle vara snabba-
ryck nu, eftersom de börja bli försent för att ens få göra abort.
Jag minns den Söndagen än idag. Hur jag med tunga steg gick in på gynmottagningen på
SÄS och fick ett antal tabletter framför mig. Läkaren förklarade hur jag skulle göra med
dom, och att när jag tagit tabletterna finns de ingen återvändo. Detta sätter igång en
förlossning, och barnet kommer inte överleva det. Jag nickade och sa att hon skulle kliva
ut ur rummet en stund, så jag skulle få göra de ifred. HOn vände sig, gick ut och den tunga
dörren stängdes.
Jag tog upp min blåbärssoppa ur väskan. Jag minns hur sjukt jag tyckte de var. Att jag
gått igenom problemet att införskaffa blåbärssoppa, så att jag skulle kunna svälja mina
abortpiller lättare. Jag har köpt blåbärssoppa för att kunna döda mitt barn lättare?!
Jag skruvade upp soppförpackningen och tog de första pillret. Öppnade munnen, la de
på tungan. Tog en rejält klunk blåbärsoppa och svalde först pillret. Sedan gjorde jag
samma saker ett antal gången igen. Nu fanns de ingent återvändo. Jag har precis gjort
mitt val. Ett val som nu ligger i min kropp, och dödar mitt egna friska barn..
Åh fy fan vad jag grät när jag läste detta. Så här får det inte gå till! Vi har en underbar abortlag i Sverige som säger att kvinnan, och endast kvinnan, bestämmer. Att det finns sådana svin till män som inte fattar det - man vill ju bara spy. Jag lider med dig, och förstår att det måste ha varit fruktansvärt. Jag har också gjort en abort men detta var för mig inget traumatiskt eller hemskt då jag kände att det var rätt för mig och jag har aldrig ångrat mig. Men om man inte är säker, om man inte vill, då måste det ju vara som ett övergrepp. Jag hoppas innerligt att dina sår har läkt (det kanske de aldrig gör men det kanske känns lättare efter åren?)och att du mår bra. Ta hand om dig sötnos. Kram
Fick nys om detta. Du är helt otrolig Anna. Jag antar att det bara är jag som boven i dramat. Du fick fram de mörkaste sidorna av den tiden och framställer mig som en riktig jävla skit.
En riktig skit blev jag först mot slutet då jag insåg att du var en riktig skit.
Eftersom du lämnar ut en massa detaljer så tar jag mig friheten att göra detsamma.
Efter att du hade druckit sperman från dina vänner den där söndagen, kort efter att vi hade träffats, så satt jag som ett frågetecken. Jag undrade om jag faktiskt var vaken, eller om jag sov. Du beskrev hur äckligt deras sperma smakade. Du hade gjort slut med din dåvarande pojkvän för att vi skulle kunna träffas.
Jag frågade om du var sjuk i huvudet.
När jag på något extremt naivt sätt försökte förlåta dig, så började vi träffas igen.
Du rymde hemifrån och sa att din far var ett jävla as.
Gråtandes, barfota kom du hem till mig på natten.
Du beklagade dig om hur hemsk han var, att han hade slagit dig förr i tiden osv.
Fortfarande trodde jag på det mesta du sa, och jag kände medlidande med dig hela tiden. Vet vad medlidande är?
Du flyttade in. Jag jobbade, kom hem vid 16. Du låg och sov.
När vi hade sex så fick jag enbart komma inuti dig, du ville hela tiden bli gravid. Du ville ha ett barn. Oavsett vem som var far till barnet.
Jag var ett lämpligt offer med filosofiska helvetes problem, kombinerat med tokångest och kärlekstörst.
Du berättade för dina vänner vilken skit jag var, när jag egentligen gjorde allt för dig. Jag hatade dig lika mycket som jag under den tiden tyckte om dig.
När jag gick ut på krogen träffade jag ofta på dina vänner, som gärna psykade mig och berättade för mig hur sjuk i huvudet jag var. Att det var mitt fel att du mådde dåligt. Mycket märkligt, allt var mitt fel enligt dem. Deras lilla runk var ju bara något som du ville göra, om jag ska tro på dem?
Dom hade absolut inte gjort något fel.
Dessutom så försvarade du dem lustigt nog.
Du frågade tom om det var ok att du bjöd hem en av killarna när vi skulle ha en hemmakväll.
Efter att jag åkt ner till Varberg en sväng så ringde du med panik i rösten.
"Du höll på och dö!".
Efter alla gånger som vi åkt upp till akuten, resorna som jag alltid betalade, så kände jag att något var helt fel.
Ändå ringer jag en bekant och ber mig hämta mig i vbg för att komma hem till dig. Jag betalar över 500 spänn för att komma hem till dig, sittandes lugnt och tryggt i soffan och säga "Hej..".
Om du tror att jag njöt av att "tvinga" dig att ta bort barnet, så är du en jävla idiot.
"Du är iblandad i det här nu, du har förstört mitt liv, du är..blablala"
Detta innan du ens blev gravid.
Men du såg bara allt från ditt håll.
Du körde slut på mig fullständigt.
Efter att du gjorde abort så dröjde det två månader innan du blev gravid med en bekant till mig.
Du älskade honom över allt annat!
Nu är han också en idiot?
Jag orkar inte lägga ner energi eller ens försöka formulera mig på något bra sätt.
Framställ mig gärna som en skit och fiska sympatier, men du vet också innerst inne att du var förjävla hemsk.
Och, jag vet inte hur du fungerar, men varje människa som man tog hem på den tiden innebar inte att man skulle KNULLA.
Hej.
Alla bisarra och makalösa handlingar och tankar som du bjöd på, otroligt.
Som jag sagt i tidigare mail och SMS så är jag långt ifrån stolt över mig själv över hur allt blev.
Sedan att du för ett tag sedan, tre-fyra år efter att vi avslutat vårat underbara förhållande skriver i ett sms:
"Jag har tänkt mycket på dig det senaste...blabla..du har ett gott hjärta för dem du vågar visa det för..hoppas allt är bra...blabla".
Vittnar väl om att jag inte riktigt är så jävla hemsk som du skriver.
äh, well.
Vad barnslig du är Fredrik som lämnar ut ytterst privata detaljer om Anna bara för att vara elak.
Hemsk eller inte hemsk. Det är elakt gjort hur snäll man än är.
