Idag har de varit för mig en helt otroligt dag. Fylld med tårar och ilska.
Sovit lite till och från. Jag vet inte vad som har varit med mig, men idag var
jag verklligen inte mig själv. Allt var bara jättehemkst, och jag visste inte vad
jag skulle ta mig till. Jag har börjar tänka alldeles för mycket, och på så sätt
oroa mig en massa. Speciellt när vi ska sova, så ligger jag vaken och funderar.

När kommer bebisen? Kommer det går bra? Tänk om de är något fel på honom?
Är de ens än honom, kan de vara en flicka? Kommer jag & M klara detta?
Kommer jag klara detta? Är jag redo att ta ansvar över bebisen? Tänk om den
inte gillar mig. Måste man dammsuga varjedag när man ha småbarn?
Komemr vi ens ha råd med allt innan barnet kommer? Hur mycket kläder behöver
bebisen, vart ska jag få köpt alla dom? Och för vilka pengar?
Vad ska jag göra med katten, kan jag har kvar henne? Jag saknar Saga, jag vill
att hon ska komma hem, men går det? Hur ska vi göra, kan vi bo kvar här?

Allt bara snurrar och snurrar och jag blir bara oroligare och oroligare.
Jag hatar de. Jag tycker inte att något har varit jobbigt förens nu. Nu när de börjar
närma sig så blir jag orolig.
Jag älskar min bebis och vill göra allt som står i min makt för den.
Men jag är jätteskraj, för tänk om jag gör allt jag kan, men ändå inte räcker till?

Jag tror förövrigt att M & jag beslutat oss för att döpa bebisen. Inte för någon av
oss är speciellt troende. Men tradionerna är fina, och då har barnet sin egna chans
sedan att avgöra vad han/hon vill.


Och blir det dop, blir det tårta. Och tårta är iaf nästan alltid gott.