Blygdläpp & tuss.

Datum:2010-10-24 Tid:15:01:41
Jag har genom åren fått två ganska ocharmiga smeknamn på mig. Namn som folk har
en tendens att reagera lite udda på. Undrar om dom hörde rätt. Men ja, de gör ni.
Om ni hör att någon människa kallar mig för Tuss eller Blygdläppen så är de precis det
dom säger, du är inte ovanligt trött.

Det är ju inte varje dag folk kallar mig det. Exempelvis så kallas jag bara blygdläppen
på skämt och man råkat vara lite dansk och druckigt ett par Grøn Tuborg. Det var inte
förens förra sommaren, på Arvikafestivalen 2009 som mina vänner fick reda på en
mindre detalj av mig. Vi satt och pratade om att jobbarkompis till Marlene hade fått ett
blyertsstifft i handen, som satt kvar. Att hon tyckte de var lite obehagligt. Men efter ett
par öl, så tyckte jag inte de alls var farligt och skulle lugna med: "Det är ingen fara, jag
har haft ett blyertsstifft i min blygdläpp sedan jag var liten, och de har inte varit någon
fara med det!"

Jag tror dom inte riktigt fattade att jag var seriös först. Men sedan när jag berättade
hur allt gått till, att de inte vart något konstigt. Jag hade satt mig på en nyvässt penna
som liten, stifftet gick av, gled in i mig och sitter än idag kvar där nere.  Sedan blev
de en rolig grejj, och det vackra smeknamnet kom till för att stanna som en bestående
fylleskämt.

Sedan har vi klassikernas klassiker. Tuss. Ett namn som jag kallas för ofta. Inte av
alla, utan av en speciellt Marlene. Det är som de är, och jag är Tuss för henne.

Det charmerande namnet fick jag som 14 åring. En dag i kyrkan, av alla ställen. Jag
böjde man framåt för att ta av mig mina skor, när min rumpa syntes. Min vän Agnes
blev lite chockad och fundersam "Anna, har du inga trosor på dig?!".
"Självklart har jag det", och jag knäppte upp byxorna för att kunna visa. Men de var
där de gick fel. När jag skulle dra ner mina byxor snabbt för visa att jag visst bar tro-
sor, så råkande jag få med mina trosor också. Så där stod jag, i Guds sommarstuga
och visade härligheten för min bästavän. Jag minns mest hennes förskräckta blick
och ordet "TUSS!?", och efter det har vi skojjat om det.

Jag umgås inte med Agnes idag, men Malla vart snabb på att plocka upp det. Så folk
tittar nog lite konstigt på oss idag, när vi pratar i telefon. Eftersom vi alltid avslutar
våra samtal med att jag säger " Puss från Tuss" och från svaret "Puss på Tuss". Att
sitta på en allmän buss och säga de där, tro mig, de drar intresset till dig. Man kan
riktigt se hur folk tänker "Tuss, sa hon Tuss?". Och jag, de sa hon. För jag är Mallas
Tuss och kommer alltid vara.


 
Arvika 2009. Min kind skvallrar om mitt nybliva smeknamn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0