Jag sitter lite fast. Jag vet inte riktigt vart jag hör hemma. Jag sitter i något slags
personn-limbo, och hittar inte riktigt rätt.

Jag fick barn som 18-åring. Skulle iofs fyllta 19 de året. Men jag var ju fortfarande
ung. Men när man fick ett plus på stickan, så vart man tvungen att hoppa in i en
annan roll. Snabbt! Jag började växa till mig lite. Fick se livet från en helt annan
sida och fick nya tankar och värderingar. Problem som förut varit problem, vart
längre inte ens värda att kalla de för det längre. Och dom nya problemen var
något som man aldrig hade kunnat föreställa sig som 17-åring att man kunde få.

Men jag är lite fast. Jag fick aldrig vänta på min tur, till den perfekta dagen för
min första flygtur. Jag tog själv satts och hoppade ut en dag när mina vingar inte
riktigt var färdigväxta. Jag har väl inte landat ordentligt ännu, men börjar nu mera
blir mer och mer övertygad om att ladningen kommer gå bättre än förväntat. Även
fats de är en bra bit kvar och själva fallet är ganska läskigt.

Lite konstig är jag allt. Jag är vuxuen. Jag är mamma. Jag är 21 år fyllda och jag
får rösta och köpa sprit och är förmyndare till en liten 2-åring.
Men jag är fortfarande liten. Jag ser mig som en tonåring. Jag sitter fortfarande
kvar någonstans i 2006-2008. Även fast jag inte alls är samma person, överhuvud-
taget, är jag mig fortfarande lik.

Smyger med att jag röker och dricker. Ja, de är sant. Det gör jag fortfaranande
när jag kommer hem till min pappa. Eftersom jag aldrig fick de där riktiga "hej
jag växer upp, är vuxen nu och flyttar hemifrån och ni vet att jag klarar mig själv
och vi är mer kompisar än far & dotter". Jag är fortfarande 14 och livrädd för att
pappa ska få reda på att jag röker, att jag träffar nya vänner och framför allt
dricker. Han vet naturligvits redan om allt de där. Men jag känner ändå ett stort
behov av att jag måste gömma det.

Ett annat exempel är att eftersom jag var så ung när jag blev gravid, endast 17-år.
Så känner jag att den dagen jag bestämmer mig, om jag gör de, för att skaffa ett
syskon till Ellicka(nej oroa er inte, de är inte ne plan nu!), då kommer de blir jätte-
svårt för mig att berätta för min pappa. För de var så tabu sist, och allt var svårt
och de tog den där lyckliga charmen ifrån allt de där som ska vara så fint och bra
med en graviditet. Om jag någonsin blir gravid igen, kommer jag nog som sist, gå
i vecka efter vecka och dra mig för att berätta för pappa. Och de slutar med, som
sist, att de är någon annan som gör det. Han tog de dock helt okej då. Det är jag
som är lite knepigt.

Sedan ser jag mig själv som mycket mycket äldre än vissa i min ålder. Saker jag
varit med om och hur jag tänker och tycker. Jag kan tycka många är väldigt väldigt
barnsliga och att dom ska gå hem och lägga sig, och komma med deras synpunkter
när dom lärt sig vad dom talar om. Jag påstår inte att jag är bättre än andra i min
ålder, för de vet jag mycket väl att jag inte är. Jag bara säger, att jag ofta inte kän-
ner att jag platsar in. Jag är ivägen för vad jag vill och tycker är inte alls som dom.

Jag gick från att vara ett barn, till att få ett barn och uppfostra ett. Det är inte rätt.
Hur ska jag kunna växa upp ordentligt och bli vuxen någongång? När jag lägger min
energi och styrka på att lära någon annan växa upp och hur man ska vara som
person. Vilket för mig, är så in i helvete svårt, eftersom jag fortfarande inte själv vet
vem jag är. Jag är fast i mitt limbo, och jag gissar på att de kommer ta år för mig
innan jag tar mig ur, om jag någonsin gör det. Det är en väldigt udda känsla ska ni
veta, när man inte har en anning vart man har sig själv. Även fast alla andra redan
tycker att dom precis vet vart dom har mig...