Låg och rensade telefonboken förrgår natt. Kändes väldigt overkligen att radera bort
farmors mobilnummer. Jag har nog aldrig använt de, och hon använde nog aldrig sin
mobil heller själv. Den låg mest avstängd i hennes handväska. Men de vred sig riktigt
i magen när man tryckte på radera, och får frågan om man är säker. Ja, de är jag,
men jag vill inte vara det. Känns sjukt. De har gått månader sedan farmor dog, men
jag kan nog fortfarande inte förstå att hon finns inte mer.

Jag kommer aldrig få träffa farmor mera. Vi kommer aldrig spela trollspelet igen. Prata
om politik. Lösa ordsaker i tidningarna över en bakelse. Vi kommer aldrig prata om hur
de var under andravärldskriget. Hon kommer aldrig mer berätta hur hon och farfar fick
"konstiga piller" på sin bröllopsresa till England. Hur alla snälla japaner behandlade
henne i Japan. Hon kommer aldrig mer berätta med stolt röst att de var hon minsan
som gjorde medicin till Boråsdjurparks första lejon. Jag kommer aldrig mera komma
hem till huset i villastan och se farmor sitta med sin nackkudde, lösandes korsord med
en Right menthol i handen. Jag komer aldrig mera få dricka farmor frukost O'boy eller
smaka hennes pannkakor. Inte ens få en sådan svagkram som man alltid fick de sista
åren. Min farmor kommer aldrig finnas mer, och aldrig kunna fråga igen om jag är
lesbisk för jag bär kavaj.


Farmor och farfar och nästan alla barnbarn 2007. Farmors 80års dag. Redan då märkte
man att något inte stod rätt till och att de antagligen inte var så många år kvar för farmor.