Här sitter jag med en kopp te med lite ångest över att jag försov mig. Jag
lyckades haffa åt mig en tvätttid under hela veckan igår, och den var såklart
idag på morgonen. Kl 7-14. Jag vaknade kvart i 11 och fick väldigt bråttom.
Vi har väldigt mycket att tvätta. Sängkläder, underkläder våra vanliga kläder.
Slängde in en tvätt med sängkläder och underkläder i samma, mest för att
spara tid. Luckan på tvättmasiken gick knappt att stänga, så undrar om de
verkligen kommer bli rent. Sedan har ju Peter-hyresvärd fortfarande inte
fixat saken som torkar kläderna i tvättstugan, så man kan bara torktumla
saker. Men gejjen är att nästan inga av mina kläder går att torktumla. Så om
jag tvättar de jag verkligen MÅSTE ha rent, så kommer jag ändå inte kunna
gå med de på flera dagar. Och nu är de påsk också, då måste jag ha rena
kläder. Så jävla typsikt.

Igårkväll hade jag återigen "mensvärk". Tänkte inte så mycket på de. Vi satt
och spelade betapet som vanligt. Kollade på 100 höjdare, som för övrigt höll
måttet åter igen. Sedan några hets rundor betapet igen, eftersom klockan
började rinna iväg, och vi ville hinna se lite 'Two and a half men' innan vi skulle
sova. M försvann in i sovrummet lite tidigare än mig. Och jag skulle gå in i köket
med mitt vattenglas och fylla de inför natten. Och jag hann inte mer än resa på
mig så bara högg de till i ena sidan längs ner i magen. Jag flög verkligen fram,
och tur för mig att vi hade en bänk precis framför mig som jag kunde luta mig
mot och ställa ner glaset och andas tills smärtan gick över. Kved till och fattade
ingenting. När smärtan väl försvann vände jag mig om och såg M sticka ut
huvudet från sovrummet frågandes: "Vadå, ska du föda nu?"
Givetvis var de ju inte så, även fast jag faktiskt låg i sängen senare och hoppades
på att smärtan de skulle komma tillbaka så Skrutten skulle komma ut. Men icke,
hade bara min jävla "mensvärk" hela kvällen. Så avsnitten av 'Two and a half men'
rullade förbi utan någon riktigt värk eller vattenavgång.

Nu idag har jag fått för mig att de kanske vara bebisen som fixerade sig, för de
ska ju tydligen vara ganska smärtsamt i några sekunder. Så jag gisar på att de
var de som hände. Så då kommer Skrutten aldrig komma ut.
De är 3 veckor kvar, men jag känner mig som om jag gått över tiden 3 veckor.
Borde inte önska mig ut Skrutten egentligen, h*n kommer när h*n vill. Och nu
borde jag egentligen lägga allt energi och tid på att bara få vara med M, för när
Skrutten väl är här så kommer vi aldrig mera bara vara vi.