Nu börjar jag bli väldigt stressad. De är så jag sitter och biter mig själv i nagelbanden.
Ellicka är 7 månader och tiden har gått så sjukt fort. De var som igår jag satt med min
kladdkaketallrik och världens största mage helt ovetade om vem & egentligen vad
som låg inne i min mage och sparkade. Sedan en natt i slutet av April gjorde de ont,
och sedan lite mer ont och ett antal timmar senare låg och skrek på döden och
sedan halkade en liten flicka ut. En liten flicka som idag nästan är stor. Som kan
resa sig själv, nästan säga hej och ålar omkring i hela lägenheten. En flicka som är
mitt & M's ansvar att hon ska leva och ha det bra. Att hon ska få leva ypperligt.

Hur som helst går 7 månader förbi skitsnabbt, något jag redan klartgjort. Det är nu
5 månader kvar(observera 2 månader mindre än de snabba 7 månaderna) tills
Ellicka blir 1 år. Den dagen kommer dels vara lycka, Ellicka är stora tösen och redan
1 år och kan säkerligen en massa underbara saker och har utvecklad sin personlig-
het yttligare. Men 1 år betyder inte bara kramar & tårta. Vid 1 år ringer klockan för
dagis & jobb. Ellicka ska skolas in på ett dagis vi inte ens vet vilket. Jag måste
sparka till mig rejält i rumpan och på darrande ben stabla mig ut i arbetslivet för
egentligen första gången. Hur i helvete ska detta gå?

Hur ska jag söka dom där jobben man måste söka? Vem vill ha mig hos sig?
LIskom hur ska jag skriva en ansökan?
"Hej! Jag är en 19 årig virrig tjej. Jag är blyg MEN ärlig. Jag är tjejen som kan vara
skitkul att jobba och umgås med, när min handsvett av nervositet har lagt sig.
Jag är en smula asocial men älskar verkligen att jobba med männiksor. Att ge
en hjälpande hand åt någon får mig att le inombords. Jag jobbar gärna med
praktiska saker eftersom jag har svårt att sitta stil. Jag kan tala svenska, men
skriver som en kratta. Jag vill försöka tro på mig själv så mycket det går, tråkigt
nog stannar jag oftast halvvägs. Jag har mycket vilja och är ritkigt envis och har
svårt att släppa med i en konversation, jag vill verkligen alltid ha min vilja igenom.
Jag har alltid rätt medans ni andra bara har fel.
Låter jag som en lagon tappad människa som ni saknar i erat dokskåp, hör av
er till mig. Ni kommer garanterat bli besvikna!

Ne, min självkänsla är inte direkt på topp. Men svara mig, vem fan vill ha en tonårs-
morsa utan körkort, gymnasiekompitens och egentlig jobberfarnhet anställd?
Om ingen vill ha M som jobbat med nästan allt som finns så känns de som att jag
kommer kunna sitta damma på en bänk någonstans.
Fyfan för allt ska vara så svårt. Att allt måste ha 1000 krav. Att människor ska vara
så in i helvetes dömmande. Varför skulle inte jag kunna vara en bättre lämpad
person på ett dagis en Kenneth 48? Killen som har utbilding men inge fru och barn.
Killen som förösker locka till sing ungrna på kvarters lekplatsen. Som drömmer om
onormala sexlekar med kvinnor som är 30 år yngre än han själv?
Jag som ser mig som en icke vuxen vuxen som älskar att leka med lego, bygga
med klosar. Och innan 25 April säkerligen bytt fler blöjor i mitt liv än Kennth någonsin
gjort under sitt arbetsliv.

Nä usch, blir alldeles deprimerad av allt de här. Och biter jag längre ner kommer
fingrarna blöda. Jag får helt enkelt be till någon övre makt att de finns någon dumjävel
där ute som tror att hans/hennes arbetsplats skulle bli en ocean i öknen med mig.
Ja, för drömma går ju alltid.