Jag världens största mes. Jag vågar ingeting själv.
Igår skulle egentligen M och hans vän lana hemma hos oss, för dom inte
hade gjort de på evigheter. Visst, de tycker jag är ok. Jag ligger ändå bara
inne i sovrummet jämt och kollar på någon serie.
Men när jag sitter och käkar med Hanna på Café Viskan ringer M och berättar
att dom inte alls ska vara hemma hos oss, utan hos hans kompis istället,
för där skulle dom få vara helt ensam nu när kompisen flickvän skulle bort.
Visst, det förstår jag, jag skulle också tycka de vara skönare egentligen att inte
ha massa folk hemma som gör ljud ifrån sig hela natten.

Men istället blev jag rejält ledsen och arg på M. För jag är så jävla feg.
Jag har aldrig sovit i vårann lägenhet ensam, och jag tycker den är läskig att
vara i även fast M är hemma. Men då har jag iaf M, och blir lite tryggare.
De är ganska många nätter jag får väcka honom för att jag är rädd så att jag
kan få krypa ner i hans famn så jag kan somna.

Visst, jag ska bli mamma och jag måste lära mig att klara vissa saker själv,
som att sova ensam hemma. Men de tar evigehter för mig at bli trygg någonstans.
Och desto större ställe det är, desto läskigare är det.

Hur som helst kunde jag ju inte driekt tvinga M att stanna hemma.
Så han åkte iväg och jag blev ensam. Jag försökte fördriva tiden med att trycka
i mig bullar, dricka te. Jag åt jordgubbar och såg på 2 and a half men.
Vid halv 10 var jag vrål trött och byte till Gilmore Girls och bäddade ner mig i sängen.
GIlmore Girls brukar alltid göra mig lung. Men inget fungerade. Jag har legat hela
natten och varit rädd, spänt mig. Tyckt att jag hört något, tyckt att jag sett något.
Sovit i en kvart, för att sedan vakna igen och bara ligga och vara på min vakt,
samtidigt som jag saknta men säkert små kollade igenom halva säsong 2 av
Gilmore Girls.

Nu ska M komma hem idag, och jag hoppas det är snart.