The writing's on the wall.

Datum:2010-10-14 Tid:13:33:49

Ruta 1. Nu står jag här och tassar igen. Så många gånger ramlar jag tillbaka hit och
bara suckar för mig själv. Jag gör alltid fel och sårar människor på vägen. Till vilken
nytta? "It's better to have loved and lost, than to never loved at all." Sant? Antaligen.

Jag känner mig som en väldigt väldigt hemsk person. Folk kanske faktiskt har rätt
om mig? Jag vet ju med mig, att varjegång jag hoppar inte i något så slutar de alltid
med att jag är personen som sårar, inte tvärtom. Jag är nog väldigt mer ego och
känslokall än vad jag egentligen tror. Jag borde inte beblanda mig med männsikor.

Hade man satt alla killar(låter som de är många, men så de inte) i ett rum, hade nog
alla, trotts hur olika dom ändå är, kommit överns och haft ganska gemensamma
synpynkter på mig. Hur kall jag är. Hur barnslig jag är. Hur jag leker vuxen. Hur jag
tror på själv att jag gör de rätta, men dom egentligen vet att jag gör de bara fel.

Jag bryr mig mycket om mig själv. Kanske lite för mycket, men på alldles fel sätt. Jag
är ingen Jackie Burkhart. "The person i love the most is me. If i could run over the
beach into my owm arms, i would do so!" Så känner inte jag för mig själv.
Jag älskar inte mig. Jag ser mer fel på mig än rätt. Jag är fruktansvärd självkrisik.
Men ändå så bryr jag mig mer om mig än någon annan. Förutom Ellicka då. Men om
jag vill något, så ska de gå min väg.

Men de kanske just de som är felet? Jag klarar inte av ett förhållande, för att jag är
såpass självkritisk? Jag trycker ner på mig. Jag tror inte på att någon faktiskt kan
älska mig. Vem skulle vilja det liksom? Så många gånger jag bara låter orden glida
av mig, som om jag vorde en iskub. Bara står där och förlorar ögonkontakten. Nej,
nej och åter nej, du kan inte älska mig.
Hur kan jag kräva att någon ska klara av i ett förhållande om jag för de första inte
accepterar att någon vill ha ett förhållande med mig. Inte ens jag vill ha ett förhål-
lande med mig själv. Jag är jättetrött på mig, men jag är ju trotts allt, den enda jag
har.

Jag har sedan tonåren varit väldigt blåögd. Hoppat från människa till människa.
Desto mer jag tänker på det, desto mer skrämmer jag skiter ur mig. Allt som ägeren
till mitt behandlingshem jag bodde på 2006-2008 sa till mig stämde?
"Du hoppar från männskor och trycker ur allt ifrån dom. Tills de inte fungerar längre.
Du hoppar du vidare till någon annan och trycker ur allt ur dom du orkar. Ditt liv
kommer se ut så, ett evigt sökande på en ny F."

Men pengar och titlar skrämmer mig. Jag vill ju inte beblanda mig med sådant folk,
för jag blir för nerövs. Jag vill inte ha någons pengar, jag vill inte leva som en titel-
hora och glida igenom livet på den.
Jag vill inte låna pengar. Jag vill inte att pengar ska styra mitt liv. Och jag vill absolut
inte behöva vara på ett speciellt sätt för att falla in under rätt kategori. Jag är ju jag!

Jag känner att jag alltid varit ovälkommen och oälskad. Att pengar styrt mitt liv från
jag varit litet. Även idag kan min pappa styra mitt liv med en järnhanske pga av
pengar. Varför skulle jag då frivilligt sätta mig i den sisten igen?

Nej, jag klarar nog inte av ett förhållande för jag personligen är inte mogen för det.
All skit jag varit med om, som fortfarande pågår. Över all skit och hemskheter jag
gjort och plågat andra med, så har de ändå inte tagit slut. Jag är fortfarande naiv
och vispig. Tänker inte på några konsekvenser.
Jag hoppar bara in i bilen och kör. Jag reflekterar inte ens om jag har tillräckligt med
erfarenhet, eller rätt körkort för denna bilen. Om jag ens har körglädjen för den. De
är en bil, god nog för mig, nu kör vi!

Nu får jag leka bilist och inte bara titta framåt, hur jag ska göra då. Utan för att kun-
na komma någonstans när du kör, så måste du ju dels titta fram på vägen, i backspeg-
len och på sidorna.

Jag får andas djupt nu. Låsa dörrarna och undra, hur ser jag min framtid? Vad gör jag
för att komma dit så smidigt jag kan?
Vad vill jag egentligen ha ut ur allt detta. Vad kan jag ta med mig från bagadet. Vad
ska jag göra och tänka på i nuet?

Om jag inte reder ut mig själv kommer jag spendera livet som jag tror. Ensam.
Jag får flytta ut i skogen, skaffa mig en hund. Ellicka kommer flytta ut. Och där kommer
jag sitta, och se årstiderna skifta, genom en tv. Jag kommer stänga ute mig mer än
nu från världen och höra hur mitt liv passerar genom ögonen på mina vänner, som jag
inte kommer träffa.

Men en sak är säkert. De är över nu. Och jag tänker inte skynda nu. Jag tänker ta
de lungt. Jag ska för första gången enbart tänka på mig, helt och hållet och inte bland
in någon annan. Jag vill inte vara en igel på någon. Jag måste fokusera på mitt och Ells
liv, så jag kan ge henne en chans. Nu måste jag växa upp och se dom riktiga färgerna,
och sluta måla fan på väggen för andra!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0