Så var det morgon, och solen tränger sig igenom våra persiener. Ellicka springer omrking
och tjoar. Hon håller ett halvöga på katten Gustaf på tvn. Jag tittar inte, men jag ungår
ändå att se hur en bil kör upp framför Carlyle slott och hur den feta animerade pälsbollen
rullar ut ur baksättet. Jag har nog under de senaste månaderna sett den där filmen minst
1000 ggr. Det finns inget slut. Ellicka både älskar Gustaf 1 & 2. Katten & Odie. Men det är
väl kul att hon gillar något.

Gustaf 2.


Jag hoppades alltid på att Ellicka skulle älska Gilmore girls när hon var liten. En dotter till
mig måste älska Gilmore girls! Förvånade nog så gör hon det, redan vid 2 års ålder. Hon
måste ha sett de miljontals ggr i bakrunden, eftersom det är ofta jag tittar på den på kvällar
eller tidiga morgonar när jag inte riktigt är vaken. Ellicka kanske fortfarande känner igen
musiken från magen, eftersom GG gick på hemma 24/7 då. Nu känner hon igen musiken
från dvd menyn.. Alla dom där olika musikversionerna på ett simplet "lala" har verkligen
fäst sig inuti henne. Den första gången jag hörde Ellicka refera till GG som Lala blev jag
naturligvtis glad & stolt. Titta på R och log "Min 2 åring har märkt GG, kan jag var stoltare
mamma?". Sedan när hon första gången berättade att hon ville kolla på Lala blev jag
jätteglad! Men nu, några veckor senare, och det går i mellan att kolla på Gustaf eller
Gilmore girls är jag inte lika nöjd. Visst ser jag mycket hellre på Gilmore girls än den där
oranga katten. Men när de har blivit en vana för Ellicka när hon är övertrött, arg, ledsen
etc och ropar Lala 777 ggr, så har man blivit lite mindre... förtjust i det. Vilket jag tycker
är synd.

Något som jag tycker om med R, är hur vi klarar av att se på film tillsammans. Visst, jag
är tensäker på att varenda film jag sätter på kommer han hata, undra hur fan jag just
lät honom slösa 2 timmar av sitt liv på Requiem for a dream, Fish Tank eller
Dagboken, jag sökte dig och fann mitt hjärta. Men förvånande nog verkar han, om han
är ärlig mot mig, gilla varenda film som jag gillar.

Han visar ju även mig filmer. Filmer han titta på i min ålder, filmer han sett genom åren.
Dock på mina villkort. Jag är väldigt ego, och vill gärna inte se en film om det inte var min
idé att se den från början. När vi träffades berättade R om att han var med i en upp-
sättning av Rocky Horror Picture Show när han gick på Bäckängsgymnasiet. Jag hade
aldrig sett filmen, och måste erkänna att jag blev en gnutta förskräckt när R visade mig
ett klipp från Youtube. Men han gick ut och köpte den och ett par veckor senare såg vi
den, och jag kommer vara förevigt tacksam och förälskad. Jag gillar inte musikaler
(alternativt Grease & Cry Baby), men den här... Gud ja, den går inte att inte älska!
Eller jo, antingern kanske du hatar den, eller älskar den. Hur som, för mig går det inget
göra något annat än älska!

Rocky Horror Picture Show.


Igår satte vi oss ner för kolla på film. Självfallet var de jag som valde för kvällen, R har
ju ingen talan oftast på den punkten. Så igår såg vi på Steka gröna tomater & en film
ingen av oss sett(men jag läst halva boken av), Veronika bestämmer sig för att dö. Så 
bra, så fin. Alla borde se Veronika bestämmer sig för att dö. Såklart Stekta gröna tomater
med. Och alla andra filmer jag nämt för den delen. Men specilet Veronika.

Veronika bestämmer sig för att dö.


Nu ska jag och Ellicka i alla fall hoppa in i dushen. Jag förösker desperat fåtag på min
far. Idag är det bergavning för mormor Asta. Just nu är jag inte ledsen, men jag vet att
den där jobbiga klumpen i halsen kommer dyka upp när vi rullar fram utanför kyran. Precis
som det var på farfmors begravning för någon månag sedan. Jag höll mig hela tiden, tills
de sista minuterna i kyrkan, när man skulle säga farväl vid kistan, då brast det. Det
kommer säkert bli samma sak igen. Jag gillar inte dödsfall och jag gillar inte avsked.