Igår kväll börja Ellicka hosta. Och hon sluta inte direkt. Satt och små hostade en stund.
Efter en stund skriker M till och säger att hon inte får någon luft. Tar uppe Ellicka som vid
detta lagret är röd i hela ansiktet. Hon förösker få luft, försöker hosta. Hon låter jättehemskt.
Jag får panik, M ber mig ringa 112. Ringer, inget svart. Ellicka förösker få luft, M håller upp
henne i luften med magen neråt och lite framåt lutad. Hon börjat bli blå runt läpparna.
Jag ringer direkt upp 112 igen, efter många signaler svarar en kvinna och undrar vad som
hänt. Med panik berättar jag att våran dotter sattit något i halsen. Nu börjar Ellicka låta
konstigt och hon spyr lite, och lite till. Kvinnan på andra sidan frågar massa frågor och ber
mig lägga Ellicka i knät och slå henne hårt mellan skuldrona. Precis innan jag får tag på
henne hostar & spyr Ellicka till rejält och golvet fylls av en vit vattnig spya. Jag får Ellicka
i mitt knä, bankar till några gånger mellan skuldrona så hon små hostar. Men färgen
hade redan börjat släppa efter spyan, och hon verkar få luft. Ellicka vänder sig om och
försöker leka med telefonen, och då vet jag att faran är över. Ellicka kommer inte dö.
Kvinnan på andra sidan luren berättar att om de skulle bli värre får vi ringa igen, men
annars är ambulansen redan påväg. De kändes som en evighetet, men allt hände egentl-
igen bara på någon minut.

Vi han knappt mer än lägga på så skulle M gå ner och öppna dörren längst ner i trapp-
huset. Då hör man hur de börjar springas i trappan, och ambulansen är här. Upp i
lägenheten kommer en kvinna och undrar hur de står till. Lyckligtvis möts hon av en glad
och småleende bebis, inte en död en. Någon halvminut efter kommer en man in i och
kollar läget. Båda kollar Ellickas andning och tycker de verkar låta bra. Dom kikar även
i spyan, och dom tror dom hitta vad hon satt i halsen. En jättestor snorbuse, 2-3cm lång,
som en lite spagetthi bit.

Dom rekomendera oss att åka med dom upp för att få ett utalande av en barnläkare, så
att de verkligen inte är någt kvar i halsen eller något som glidit ner i lungorna.
Läkaren på barnmottagningen tyckte allt verkade bra. Syresättningen var jättebra och
han kunde inte se något konstigt i mun/hals. Så då kom Gurra & Malle och hämtade oss
och körde hem oss.

Tillfällen som sådana här hatar jag att vara förälder. Fyfan, aldrig varit så rädd i hela mitt
liv. Sådant får inte hända igen!